Ibland är blått bättre än rött, ibland inte.

Min lediga dag har innehållit litet städande av ”nya” fordonet, fixat med el osv… Men också en del chillande, bearbetande och funderande. Jag gjorde också en liten koll på vad som tidigare skrivits i denna bloggen eftersom jag haft en tanke på att stänga ner eller censurera bort inlägg som kommer missuppfattas om personen inte vet hur jag är eller hur jag skriver.

Och ja, vissa inlägg passerar nu den flytande gränsen över vad som är ok att skriva emedan andra, som initialt var provocerande, nu kan tolkas vara mainstream. Men så tänkte jag att allt det där är historia nu. Skulle någon välja att inte vilja prata med mig över något som skrevs för flera år sedan (inte ens för att ifrågasätta vad det var för dumheter) lär det ändå inte bli någon långvarig relation till den individen. Så jag tänker låta allt vara precis som det är och denna platsen förblir mitt öppna fönster mot en värld som ändå inte lyssnar.

Jag har följt MGTOW-rörelsen (Men Going Their Own Way) under en längre tid och även om jag inte delar vissa åsikter eller den bitterhet (och i vissa fall direkt motvilja till relationer med kvinnor) vissa uttrycker så kan jag, i vissa lägen, uppskatta idén på att bara ge upp tanken på längre relationer och bara fokusera på mitt här och nu. Att bara acceptera att jag ytterst sällan faller för någon (även om det faktiskt skett vid ett par tillfällen), eftersom det måste vara en exceptionell kvinna för att mitt intresse skall väckas, och sluta tro eller hoppas på att inte bli en Pettsson på min ålders höst.

Men min romantiska sida kommer fortsätta tro på en perfekt match för att den vill det och jag inte önskar gå emot den. För det är trots allt en ganska fin dröm jag haft så länge. Att få vakna upp gammal och rynkig, betrakta människan bredvid mig och få känna lycka och tacksamhet över att få dela mitt liv med just den personen.

Jag vill också tro på själsfränder. Men där tror jag också att man kan träffa sin själsfrände vid fel tidpunkt i livet (för den ena eller andra) och då kommer det att bli fel trots att så mycket känns så rätt.

Ett förhållande är aldrig simpelt men det skall inte vara svårt.

Replay

Så blev då början på September en återupplevd junimånad. Tja, bortsett då från att jag inte har sommaren att se fram emot.

Funderar på om det är dags att plocka ner denna bloggen eftersom det uppenbarligen finns risk att potentiella läsare inte inser att nästan allt som är skrivet här är tillskruvat för effekt och inte hela ”min sanning”. Tanken är att det skall vara litet provokativt och ibland stelt för att eventuellt kunna ha mer nyanserade diskussioner IRL. Tur att det är få som någonsin hittar hit så jag istället kan skriva litet som jag vill…

Träning, arbete, mina mål och min plan är vad som går att hålla sig fast vid just nu för att inte snubbla ner i ”What’s the f*cking point”-träsket där vattnet har redan, temporärt, börjat ta sig igenom tubsockorna på mina sandalbeklädda fossingar. Men det borde gå att ta sig igenom eller kompartmentalisera tillräckligt hårt för att fungera någorlunda väl?

Så då är det väl tur att jag har så mycket av allt annat än just det.

G’natt.

Juni

Den första sommarmånaden spenderas i fortsatt singelskap och även om jag stundoms kan översvallas av känslor av ensamhet så finns det ändå vissa fördelar med att stå själv mot livet. Primärt rör det sig om kortare beslutsprocesser med färre viljor att ta hänsyn till och betraktar man mitt mål med min kommande framtid så har jag noterat att mitt fokus kan komma i konflikt med yttre önskemål. Främst är det ett dåligt samvete, för att mina val ger mig litet utrymme över till annat, som inte längre har någon funktion.

Även om jag är ganska bra på att befinna mig i stunden och ge hela min uppmärksamhet till var jag är och vem jag är med finns där ändå alltid en känsla av det finns saker jag borde göra istället för att bara njuta av nuet ibland. Nu är det bara mina egna val som förhindrar att jag hamnar ur fas med den större planen. Och då gör jag inte det…

Nu menar jag verkligen inte att man inte skall njuta av nuet för det gör jag verkligen även om det kommer svackor ibland som konsekvens av att stå ensam. Men jag löser dem oftast genom att sysselsätta mig med sådant som ger ett annat fokus och då blir det genast lättare. Man kan också välja att vara tacksam för det man upplevt och med vilka man upplevt det med. Livet sker ju nu och, enligt mitt sätt att se det, är det slöseri av nuet att leva i det förflutna.

Så nu är jag tacksam för att existera. Jag är tacksam för de som vandrat in och ut ur mitt liv. Och som biodlare är man aldrig ensam. 😉

Snart är det sommar. Jag skall jobba mycket, odla bin och träna.
Och det skall bli en bra sommar…

Tiden passerar oavsett man vill det eller inte. Spendera den i nuet för det är det enda vi verkligen har.

Nytt år! Igen!

Ytterligare ett förhållandevis krångligt år till ända. Covid-19 var en vag nyhet som sedan expanderade, exploderade, lugnade sig för att sedan åter ta fart men som troligtvis kommer att hamna under kontroll med hjälp av vaccin så vi kan återgå till normalt kaos igen. Vi, som samhälle och individer, fick en viktig lärdom i hur fort det kan gå från verklighetsfrånvänt lugn till påtagligt konkret kaos. De som levt i en inlindad tillvaro där ingenting på riktigt kan hända dem fick en snabb realitycheck som de förhoppningsvis inte glömmer av när detta är över (eller åtminstone lugnar ner sig till en hanterbar nivå).

Antivaxxers… Det är svårt att inte betrakta fenomenet ur ett darwinistiskt perspektiv. Konspirationsteoretiker, flat earthers, faktaresistenta individer som hellre använder sin fantasi för att slå an rädslosträngar hos sig själva och andra. Påminner om kvällspressen. Men kanske de sakta raderas genom sin egen brist på insikt och nästan patologiska rädsla för att tappa sin egocentriska, men hopplöst ouppnåeliga, känsla av att själva ha kontroll över allt runt omkring dem.   

Under året har jag startat ett företag som bidrar till att få bättre övergripande kontroll över min situation och som också gör arbetet litet roligare. Mer att lära, mer att göra men också en form av frihetskänsla som bidrar till den lyckliga illusionen av att faktiskt styra något.

Året påbörjades i singelskap även om jag inte var helt fri. Det var en svår period  som sedan gick in i den tidigare, men hopplösa, union vilken såklart slutade i samma form av katastrof som så många gånger tidigare. Men denna gång med en insikt som kanske behövde sin tid och energi för att uppnå. Känsla och vilja räcker inte alltid. Ibland är det bättre att gå vidare.

Så nu, vid skiftet mellan 20 och 21 känns livet hoppfullt. Det finns en plan och jag vandrar utefter den stigen. Jag tror på att framtiden kan bli bättre och jag tror att jag kan skapa den själv men inte nödvändigtvis ensam. 

Så med detta önskar jag er alla ett gott nytt år.
Må detta bli bättre än alla tidigare år tillsammans!

PS. Om ni inte har börjat lyssna på Tim Minchin än så har han gett ut en ny ”skiva”. Den är helt plötsligt seriös på ett sätt han inte tidigare uppvisat.

Och så kom hösten

Eller tja, inte riktigt än men den lär vara på väg. Det har hänt en del sedan förra posten. En del mindre bra men också en del som troligtvis kommer visa sig riktigt bra.

Men, saken är den att jag mår bra trots omständigheterna. Jag är finansiellt stabil och kan fortsätta fokusera på mitt mål att ta mig ur lägenhetsboendet och flytta ut till en plats med fler möjligheter. Att det inte kommer ut något av intresse på bostadsmarknaden just nu är såklart trist men under tiden kan jag fortsätta att positionera mig till ett ännu bättre läge.

En del av honungen har nu fått ta plats i ett jäsningskärl för att slutligen bli mjöd och det skall bli spännande hur denna batchen blir när jag ändrat litet på receptet. Svaret vet jag först om ett par år även om det går att smaka av flera gånger på vägen 🙂

Jag har också, efter att fått startkit från min bror, satt igång ett kombucha-projekt. Mer att testa runt med… 🙂 Fler möjligheter och fler potentiella planer…

Nuet är inte alls dåligt men framtiden kan bli helt grym!

Sommaruppdatering

Lördag och solsken! Helt ensam ute på en städad balkong (tack vare kärestan) med en kopp kaffe och litet saft… Sonen jobbar, dottern är på något orienteringsevenemang, kärestan ute och semestrar i vildmarken (enligt uppgift bland björnar och vargar).

Startade dagen med att skörda en massa ruccola, jordgubbar och rädisor. Alldeles för mycket ruccola för att spara på så jag tänkte laga pesto och frysa in.

De första fyra vaktlarna har flyttat ut till en voljär och de 15 ägg som legat på jäsning i ett par veckor är på väg att kläckas (i alla fall ett av dem har en unge som funderar på att kika ut snart).

Jag tror livet just nu skulle kunna beskrivas likt ett organiserat kaos men kanske är det så jag levt hela tiden utan att reflektera över det. Mycket jobb och det ser ut att fortsätta efter sommaren då jag samtidigt (och troligtvis) kommer vidareutbilda mig till distriktsjuksköterska.

Går i väntans tider för att finna en hem där jag slipper leva i lägenhet men det finns inga passande för tillfället så det är bara att avvakta. Men allt går annars enligt plan tror jag. Klart det finns delar i planen som liggar litet efter eller inte verkar bli som jag tänkt mig från början men man får ju göra sitt bästa för att anpassa sig efter omständigheterna.

Så, sommar då eller? Hoppas på att få jaga åska idag för det behövs litet vatten och blixtar 🙂

/J

Gott nytt år!

Det känns som om jag lämnar ett ganska krångligt år bakom mig rent privat. Det känns som ett år där jag placerat mig litet för mycket i passagerarsätet och för litet som förare. Det var ett år där omständigheter fick tillåtelse att rubba den större planen litet temporärt.

Sett till decenniet var det ändå fantastisk. Mina små barn har vuxit till sig och fortsätter bevisa att de på många sätt kommer bli bättre människor än sina föräldrar (om det nu är möjligt 😉 ). Jag gjorde valet i början av decenniet att studera vidare och slå mig in på banan som sjuksköterska vilket i sin tur ledde till att jag fann kärleken… och miste den. Det sista dessutom flera gånger under ett och samma år. Jag tampas fortfarande litet med om det fantastiska med kärleken är värd all hjärtesorg som inträffar då den är på väg bort igen men lutar väl åt att i alla fall råda andra att ge det en chans och satsa allt för det kan bli helt underbart.

Valet att bli sjuksköterska känns fortfarande helt rätt. Att, tillsammans med många andra professioner inom vården, få vara en del i att göra det bättre för någon som drabbats av livets baksida är en ynnest för mig. Det är ytterst sällan jag inte går till jobbet med en positiv känsla i bröstet.

Framåt så tänker jag bibehålla den större planen att ta mig bort från stan även om det kanske kommer ta litet längre tid nu (fast det vet man ju aldrig). Jag vill fortfarande försöka skapa en lugn plats litet vid sidan av samhällshetsen dit andra kan komma och få en paus. Behöver fler djur i mitt liv 🙂 Så biodlingen skall sakta få expandera framöver. Tanken är väl inte att den skall dominera mitt liv men förhoppningsvis kommer den bära sin egen vikt om några år när investeringarna blir lägre.

Det är med glädje, lycka, bitterhet och desperation i sinnet jag lämnar det förra decenniet men med viss tillförsikt jag betraktar det kommande.

Ett ”Pettsonliv” är inte heller det sämsta. 🙂

/J

Skämmes, ta mig fan!

Jag ville egentligen inte se Greta Thunbergs tal inför FN’s församling. Mest för att hon inte skulle komma med någon retorik jag inte redan hade hört utan snarare mer av samma expressenvetenskap vi sett de senaste åren i ämnet.

Men… Ibland hamnar man framför en videofil från Youtube man inte hade planerat… Så plötsligt såg jag hennes tal och blev märkligt berörd av vad hon sa och sättet hon framförde det på. Det var riktigt skrämmande.

Min första tanke var: ”Vad fan har vi gjort?”. Detta följdes av ”Hur kunde vi låta det gå så långt?” och slutligen ”Vad är vi för fruktansvärda individer som låter detta barn lida så som hon gör?”. För vad vi ser är en person med ”Aspergers syndrom”, selektiv mutism, OCD (tvångssyndrom), flera episoder av djup depression, ångestproblematik och hon är livrädd för en endimensionell framtid som uppenbarligen, i hennes värld, kommer att implodera.

Detta barn har, på grund av hennes autistiska handikapp, svårt att se gråskala och upplever det mesta i svart eller vitt, rätt eller fel. Hon har uppfattat klimathotet som den undergångsprofetia massmedia, och andra profitörer, vill att vi skall se det som men tusen gånger värre. Och vi applåderar henne för det. Vi låter henne kvarstanna i vanföreställningen att världen snart går under trots att den samlade vetenskapen är mycket splittrad över vad framtiden egentligen kommer att bringa. Vad fan är vi för människor som låter ett barn, med de svårigheter hon dessutom har, förbli i en världsbild där skräck och ångest får regera, där domedagen står och knackar på dörren?

Hade ni gjort så med era egna barn? Hade ni låtit er normala tonårings, i brist på erfarenhet, inskränkta världsbild låta denne leva i panik eller hade ni talat med den; gett ett bredare perspektiv och en lugnare bild av framtiden? Om ni säger att ni skulle hyllat hans/hennes ångest skulle ni gjort er förtjänta av en fet orosanmälan och omedelbart fråntas förmyndarskapet för det vore ett klart bevis på hur litet ni bryr er om ett barns välmående.

Greta behöver hjälp med att hantera sin problematik istället för att låta hennes klimatångest bli utnyttjad i andras syften. Och alla som står vid sidan och applåderar hennes känsla av panik och ångest borde fan ta mig skämmas!