Allmänt babbel

Jag bearbetar mycket genom skrivande och funderande. Även känslor bearbetas på så sätt eftersom det sättet ger perspektiv och ifrågasätter om känslan faktiskt hade någon grund att stå på eller om den hade något annat ursprung som var mer volatilt. Och oftast visar det sig att känslan var mycket mer svart/vit än så som jag ser livet i mitt habitualtillstånd (dvs. lugn, resonerande och med koll på den enorma gråskalan som är den största delen av livet).

Sedan läser jag mycket och kikar på filmklipp från människor jag jag bedömer har någon koll på området (från olika perspektiv och även från sådana jag spontant inte ens håller med i början innan jag förstår deras synvinkel) för att få intryck från andra då jag är allt för medveten om att mitt ”rätt” inte alltid är ett universellt ”rätt”. Jag närmar mig allt mer att det inte är speciellt komplext men att vi gör mycket allt för krångligt när det inte behöver vara det.

När det gäller förhållanden finns det tre komponenter som behövs för att det skall fungera. De första två självklara är ömsesidig kärlek och respekt. Det tredje är att man är färdig med sitt förflutna så man inte ger sig in i något nytt med en massa bagage för det kommer tvivelsutan bli ett problem i det nya. Från den platsen är min övertygelse att man kan bygga en fantastisk framtid men det krävs såklart att båda uppfyller de tre punkterna.

Vid den här tidpunkten förra året var jag singel och hade beställt en 3D-skrivare som jag micklade med. Jag hade bearbetat det slutliga misslyckandet från ett flerårigt och väldigt krångligt förhållande och mådde förhållandevis väl bortsett en och annan svacka av ensamhet. Jag var lyckligt ovetande om att något fantastiskt väntade strax efter årsskiftet men att det också skulle krascha bara några månader senare.

Så I detta nu är jag åter utan fast förhållande och befinner mig litet på samma plats som för ett år sedan. Jag har till och med några nya delar till 3D-skrivaren som väntar på mig på ”posten”. Jag har landat i en acceptans över var jag befinner mig i livet och ser att banan till den platsen kan ha varit svår men inte nödvändigtvis fel.

Till helgen planeras litet byggande så att en ny Grogu kan printas ut men denna får bo här hemma. Och så skall jag demontera tvättmaskinen litet för den är krånglig och detta är ju vad man gör när något krånglar. I alla fall om man vill finna var problemet ligger så man kan laga det som felar och fortsätta framåt.

Monday musings.

Tänk att ge sig in i en relation som skulle kunna vara underbar men att inte vara redo för det. Att inte befinna sig i en känslomässig fas där man kan ta till sig denna fantastiska gåva livet har presenterat. Vad tragiskt, just med tanke på livets ändlighet, att gå miste om något så sällsynt genom att man själv gör det omöjligt att det skall kunna fungera.

Tänk om dina tidigare mänskliga relationer skadat dig så mycket att murarna och reglerna du satt upp gör det omöjligt att se att den nya personen inte är en av de som skadat dig eller ens har några som helst intentioner att göra något annat än att älska dig. Att det enda den vill är att vara med just dig. Att den tycker att du är värd att vara med. Att den ser din skönhet förbi tidens skavanker och istället uppskattar dem på ett sätt du själv inte alls ser utan försöker dölja.

Tänk att gå in i ett förhållande och vara säker på att det kommer ta slut för så har det ju alltid varit. Att leta efter ord eller handlingar hos din partner som skulle kunna vara tecken på att den är på väg bort från dig och medvetet, eller omedvetet, förstärka alla sådana tecken så de nästan blir en sanning för dig trots att du någonstans vet att det nog inte är så.

Tänk att älska någon och vilja vara med den men samtidigt vara den som gör det omöjligt. Inte genom att vara medvetet elak utan för att du inte är känslomässigt eller mentalt redo och därför tror du måste skydda dig själv från en smärta som i realiteten inte fanns än. För dina murar och din misstro målade upp scenarier som denna nya person aldrig hade haft en del i.

Tänk att träffa någon som inte hade dolda motiv. Som såg sin framtid med dig men primärt njöt av att vara med dig i stunden, just här, just nu. Vars hjärta älskade sekunderna tillsammans och inte hade bråttom att nå framtiden utan ville vara kvar i den bubblan som nuet utgör. Som inte hade ett behov av att planera framtiden tillsammans för nuet var så fantastiskt att framtidens nu skulle falla sig naturligt förr eller senare. Och det skulle kunna fortsätta vara fantastiskt om man bara lät det.

Tänk att vara den som driver bort personen som kanske hade stannat tills tids ände. Den du kanske skulle kunna få uppleva den långa lyckan med. Som du, på ålderns höst, skulle kunna betrakta sovandes bredvid dig och fortfarande känna dig privilegierad över att ha fått spendera så mycket tid med. Så mycket kärlek.

Tänk att sedan leva med den insikten när den väl kommer. Att du gjorde det omöjligt att uppleva lycka för att din historia skrämde dig så mycket att du inte lyckades leva just nu.

Del två: skuldbeläggande

Jag var tydligen inte klar med pseudovetenskap, eller fantasier som skadar, för mina två hjärnceller fortsatte jobba med formuleringar rörande detta område men denna gången är det mer riktat åt underhållstrupperna till tramset.

Ja, nu menar jag alla de människor som ”inte tror men ändå låter det vara litet öppet” och inte läser på, informerar och protesterar. För faktum kvarstår att om du betalar pengar för att besöka ett ”medium” ”på skoj” eller som en del i en möhippa eller whatever så underhåller du, ger bränsle åt (pengar och uppmärksamhet) och legitimerar en verksamhet som lever på att lura andra.

Kanske var det en engångsgrej för din del men just för att du gjorde det och sedan berättar om det, kanske till och med hävdar att ”mediet” sa en del saker som stämmer, så lockar du andra att göra samma sak som du. Vissa av dina vänner kanske kommer bli bra mycket mer lurade än du och då är det delvis ditt fel.

För charlatanen som kallar sig medium KOMMER säga saker som stämmer in på dig men att du inte fattar hur det går till beror primärt på två saker:
1. En del av dig VILL tro att det finns en möjlighet att vissa människor har dessa förmågor även om du vill betrakta dig som en förnuftig och intelligent person som inte är så lättlurad.
2. Du är dåligt påläst och saknar insikt. Hade du förstått tekniken skulle du se hur bedragaren arbetar.

Men detta är bara en del i ”man får väl tro på vad man vill”-kulturen som, trots att vi befinner oss i ett informationssamhälle med _lättillgänglig_ information, vuxit fram där du kan vara en del i bedrägeriet. Pseudovetenskap skadar också människor mer än bara genom att det kostar dem pengar att genomgå ”behandlingar” som inte har mer än placeboeffekt. Den gör att vissa människor inte använder sig av behandlingar som har vetenskapligt stöd. Den gör att vissa människor t.ex. struntar i vaccinationer för att bedragare och följande foliehattar lyckas väcka rädslor som inte borde vara så stora OM de hade läst på, och förstått informationen, innan de tog beslutet.

Men, slutligen, om du inte fattat det än så lägger jag en hel massa skuld på dig om du tillhör de som inte säger emot när mindre vetande människor lägger fram tankar eller idéer i linje med vad jag tar upp här. Här är ett exempel där det stämmer att om du inte är officiellt emot bedragare så är du med dem. Du får gärna ha egna fantasier men behåll dem för dig själv så länge som du tar strid emot psykopater som _medvetet_ skadar människor. För tro inget annat än att de är medvetna om att det är skit de säljer, om än fint förpackad skit.

Jag vet att det kan vara svårt att ta striden när den uppenbarar sig. Minns själv när en person i min närhet tog upp att den hade besökt ett ”medium” för en tid sedan och att det hade sagt saker som ABSOLUT stämde. Jag tog inte konflikten då även om jag borde ha gjort det men jag kan villigt erkänna att en del av mig var på väg att ta min jacka och gå när jag hörde detta. För jag vill inte vara en del i ett stort bedrägeri som skadar människor på fler sätt än ”endast” ekonomiskt. För den fysiska och framförallt den emotionella skadan är så mycket värre.

Som Tim Minchin (australiensisk komiker) i klippet under lägger fram det: ”Do you know what they call alternative medicine that’s been proved to work? Medicine.”

Fullständig acceptans skadar

Jag gillar konspirationsteorier. Alltså på riktigt! De är riktigt roliga ibland och jag följde ”Flat earth Sweden” i några månader innan jag råkade öppna munnen och åkte ut. Det finns definitivt ett underhållningsvärde i att följa hur människor, utan något källkritiskt sinne, springer i en riktning som ett barn med en tredjeklassutbildning skulle rynka pannan åt och utbrista i ett ”Eh… men du?”

Men det är också viktigt att inte låta konspirationsteoretiker eller följare av pseudovetenskap stå oemotsagda för det är definitivt så att människor skadas av slikt hittepå. Personligen skulle jag aldrig kunna ha en person i min vänskapskrets som sålde homeopatiska sockerpiller eftersom det, för mig, är en charlatan som försöker leva på andras smärta och sjukdom. Det är en riktigt elak människa.

För det har ingenting med att ”alla får tro på vad de vill” för nej… Det får de inte. Inte när det finns bevis på att vad de tror på inte fungerar utan är del i ett sätt att svindla desperata människor. Att acceptera dessa lurendrejare bland sina vänner är precis detsamma som att låta vetskapen om att någon misshandlar sina barn gå förbi utan åtgärd; som att låta sin bästa vän sjunka ner i herointräsket utan att försöka hjälpa den bort från den banan; som att låta en bekant flytta ihop med en person man vet kommer vara en katastrof för henom utan att försöka vara tydlig med ens farhågor. Man blir då en del i maskineriet som tillåter utnyttjandet av extremt sårbara människor. Man blir en del i varför andra människor lider. För i detta informationssamhälle har vi fan ta mig en skyldighet att söka fakta innan vi basunerar ut fiktion!

Jag gör ett litet undantag vad gäller religion då en moderat syn på detta kan ge vissa positiva effekter även om religionen som sådan troligtvis är mestadels trams. Däremot har jag problem med när någon passerar kanten och låter religionen (eller rädslan för någon osynlig entitets vrede) styra hur någon lever sitt liv, klär sig, placerar sina resurser eller lägger upp sin dag.

Men placeboeffekter skänker inte sanning över sockerpiller. Vatten har inget minne, månvatten har ingen ”magisk energi”, virvlat vatten är inte annorlunda från annat vatten osv…

Alltså, jag förstår absolut att en verklighet med en viss del fantasi gör att livet kan bli litet mer spännande och jag vill också ägna mig åt fantasi ibland just för att livet kan bli mindre hårt och litet mer likt fiktion på så sätt. Men jag bara kan inte acceptera att någon i min närhet skulle utnyttja, eller ha en passiv del i utnyttjandet, av desperata, sjuka människor.

Och har du något som helst samvete borde inte heller du acceptera det.

Kram!

En omfamning. Så simpel men ändå så fantastisk. Alla kramar är såklart inte världsomvälvande men när de är med rätt människa är det som om det borde räcka att bara få hålla och hållas om och att inget annat längre spelar någon roll. Då är det som om allt som tynger helt plötsligt lättar och far iväg för ett slag. Och finner man då någon som, likt undertecknad oxytocinknarkare, vill stanna kvar i den bubblan litet extra lång tid så vill man inte släppa trots att man borde.

Jag tror helt och fullt att människor som slutar kramas också slutar leva litet grand. Ett förhållande där kramarna har försvunnit är definitivt på väg att dö ut om inte viljan finns att finna dem igen. För mig är det helt verklighetsfrämmande att inte vilja kramas men det är inget som görs med vem som helst. Visst kan man bli överrumplad och inte, på ett snyggt sätt, kunna ta sig ur det men jag initierar aldrig en kram med någon jag inte vill ha så nära inpå. För mig är det inte som den hälsningsritual vissa använder den som. Den har alltid en innebörd för mig.

Och ibland får man en litet extra bra kram trots att man inte förtjänat den och då känns det helt ok att plocka upp hastigheten som kanske saktat in något. Världen hamnar åter i fokus och så är målet helt plötsligt inte lika avlägset, regnet inte lika kallt och blåsten inte lika hård.

/J

Tid mellan arbetspass

När man jobbar med det vi gör inom vården ställs man inte sällan inför det faktum att så gott som alla av oss kommer ta slut en dag. Både gamla som unga har jag delat den sista tiden med. Jag försöker hantera det genom att fokusera på att jag gjort mitt bästa för att personens sista tid skall ha varit så bra den kunnat under de pass när jag haft ansvaret. Men jag kan inte, på något sätt, säga att det går mig oberört förbi och detta är troligtvis något positivt.

Innan jag började läsa till sjuksköterska funderade jag på om jag någonsin ens skulle kunna sticka någon eftersom jag inte vill göra någon illa men också om jag rent personligt skulle kunna hantera alla trauman, sorger, smärtor och dödsfall. Just stickandet löste jag genom att försöka bli så bra som möjligt på det för prover måste tas och infarter måste finnas om vi skall kunna hjälpa personen. Resten… hanterar jag så gott det går.

Jag har alltid varit dålig på att komma ihåg namn men många personer minns jag tydligt. Som en jag följde från kvällen den kom till avdelningen för en planerad operation, där vi fick en bra kontakt, genom ett flertal komplikationer under följande veckor till det ögonblick det sista andetaget togs.

Eller paret där den ena var drabbad och de båda visste att det inte skulle gå vägen. Men där de tog hand om varandra på ett så fint sätt och där allas vår relation nästan blev av en mer vänskaplig sort.

Eller alla samtal med anhöriga där de gör sitt bästa för att landa i den oundvikliga verkligheten de just ställts inför.

Jag vet att jag upplevt mina egna problem så futtiga i den kontexten och hur jag tänkt att man borde ha med sig den sortens realitet när något i livet krånglar. Hur man bättre borde ta tillvara sällsynta mirakel när de väl korsar ens väg och göra sitt bästa för att inte tappa bort dem eftersom man aldrig vet vad som väntar bakom nästa hörn i livet.

Men så inser jag oftast att det inte alltid räcker bara med den ensidiga insikten. Det går inte att ensam försöka härda igenom när omvärlden befinner sig på en helt annan plats som denna sortens tankar, i stunden, inte kan penetrera.

Livet är inte simpelt men det är, till viss del, vad man gör det till. Så man får försöka njuta av tider med lycka, sörja när man förlorar och sedan bara kämpa vidare tills ens egna nummer ropas upp.
När det nu blir…

Söndagstillägg och kravspec

Fick en fråga idag från en person som, av någon outgrundlig anledning, läser denna bloggen ibland… Personen uppfattade det som att kvinnor inte skall lämna män de inte längre älskar just för att det, som ”äldre” kvinna, kan vara svårt att finna en annan man som vill skapa ett seriöst förhållande med henne. Detta var såklart inte alls vad jag menat.

Funkar inte förhållandet, och det inte går att lösa (otrohet, brist på ömhet, våld, elakhet, kärleken har ebbat ut osv) så lämna! Man skall inte stanna kvar i ett förhållande som inte är bra för en oavsett om det innebär att man blir ensam för resten av sitt liv eller inte. Första steget är alltid bort från det dåliga och sedan får framtiden bli som den blir (det blir den ändå men då styr man den i alla fall själv till viss del). Däremot skall man kanske vara försiktig med att starta konflikter eller uppfinna problem som kanske inte borde vara konflikter eller problem. Det kan vara så att inte allt är som man hade önskat i en idealvärld men sett från ett annat perspektiv kanske det inte behöver vara idealt. Det kanske räcker med ”good enough” så länge som kärleken fortfarande finns där.

Så vad jag menade var: Ta det litet lugnt, spring inte med din känsla innan du är säker på vad du vill och att du inte kan få det där du är. Och som ett bonustips: Gör inte först slut för att sedan sedan ändra dig utan att samtidigt inse att ett uppbrott alltid kommer att innebära en stor förlust av förtroendekapital. Det tar tid att bygga upp det förtroendet igen och det ligger i så fall på dig att lyckas visa varför du förtjänar det. Det är så förtroenden fungerar. Från början får du det bara för att någon väljer att ge dig det men de är också snabba att rasera och långsamma att återuppbygga.

Och så, litet oväntat, en kravspec på min kommande fru:

Hon skall:

  • Vara färdig med tidigare relationer. Och då menar jag helt färdig. Inga tvivel kvar om att det kanske kanske kaaanske skulle gått att reparera. Inga kontakter utöver vad som är absolut nödvändigt (gäller självfallet oss båda) för om önskan finns att behålla ett ex i sitt liv så är det inte riktigt över än.
  • Inget drama. Inget bråk när känslorna svallar och risken för att någon säger något som skadar är hög. Då är det dags för paus tills dess det går att diskutera rationellt och bådas sidor kan höras och förstås.
  • Inse att det finns rätt och fel även när det gäller känslor. Inte att känslan i sig kanske är fel utan att den t.ex. kan vara sprungen ur en missuppfattning eller som en reaktion på något som påminner om en förfluten incident. Det finns rätt och fel, det finns sant och falskt. Speciellt när det gäller känslor kontra verklighet.
  • vilja, och orka, jobba tillsammans med mig i gemensamma projekt även när det är ansträngande och kroppen är trött. Om jag måste göra allt själv vad skall jag då med en partner till?
  • lita på att det jag säger är vad jag menar och inte försöka tolka in en massa annat som jag aldrig har sagt. Det har visat sig vara fel väg vid ett flertal tillfällen och skapar konflikter om sådant jag inte kan stå till svars för (eftersom jag inte sagt det eller haft som intention att uttrycka).
  • älska mig såpass mycket att hon är villig att ge upp sitt förflutna och leva vidare i vårt nu och kommande framtid för det är det enda jag är intresserad av.

Slutligen och kanske svårast: Hon skall väcka mitt intresse från början. Det är få som kan.

Inte för mycket begärt va? 😉

Another sunday

Söndag, solsken och kvällsarbete. Livet traskar vidare utefter den väg jag valt och inget har uppenbarat sig som stör planen. Träffade på en tidigare kärlek och vi pratade en stund. Hon tyckte jag verkade gladare, som om en börda lättat, och det är såklart inte osant. Självklart så går mitt liv, precis som alla andras, litet upp och ner men visst är det så att utan fasta förhållanden så är mitt liv lättare på många sätt. Det har att göra med acceptans av läget och friheten att styra min tid. Vill jag träffa någon så kan jag göra det och vill jag vara ensam och göra andra saker står det mig fritt att göra så. Jag har tyvärr (?) insett att jag är litet av en förhållandekille nuförtiden men jag är samtidigt helt bekväm med att vara ensam. Men de två sidorna bråkar litet inombords ibland.

Men insikter som tidigare förhållanden gett mig är spelar också in. Jag är inte längre lika fokuserad på underlätta för andra, utanför jobbet, utan tillåter mig själv att ha fokus på mitt eget välbefinnande och mina egna planer. Saken är ju den att jag är värd att ha fokus på och jag släpper inte in någon på livet igen som inte förstår det. Jag är en man med fokus, som är ekonomiskt stabil och som inte har mycket som kan styra mig på ett annat sätt numera än när jag levde på lägre inkomster och hade yngre barn som krävde tid och engagemang (såklart förtjänar ens barn uppmärksamhet oavsett hur gamla de än är men det är skillnad på en 9-åring och en 19-åring).

Jag har nämnt det tidigare när det gäller förhållanden där det finns barn från tidigare relationer. Det är en börda för en eller båda parter. Inte barnen i sig såklart. Eller det kan det ju också vara men det är på ett helt annat sätt. Barn är barn och relationen till dem blir vad man gör den till och vad föräldern tillåter den att bli. Men en relation där man har barn tillsammans med ens partner är annorlunda från en där man inte har det. Det kräver mer tydlighet mot den nya partnern där det står klart att det gamla förhållandet är över trots att man aldrig ”blir av med” den personen. Det är viktigt att försöka hålla en bra relation till den andra föräldern, för barnens skull, men den måste stanna vid barnen och inte spilla över på andra saker man gör tillsammans för då är inte den relationen, oavsett hur noga det betonas motsatsen, riktigt över.

En kvinna, eller man, som har sina ex som ”vänner” och där hon fortfarande umgås med dem är inget att satsa på för det förhållandet är inte historia än. Då är det inte ”vårt nu” eller ”vår framtid” som ligger i fokus utan personen är fortfarande i en bearbetningsfas och troligtvis inte helt känslomässigt bortkopplad från den personen eftersom han/hon söker kontakten. Det gäller också om han/hon söker den andre personens hjälp på olika sätt (om det inte gäller rent utnyttjande men det där är inte heller ok på något plan).

Och detta har inte med osäkerhet att göra utan att man skall kunna kräva (utan att säga det rakt ut) att ens nya partner har fokus på det nya förhållandet. Att han/hon har släppt det förflutna och är redo att ge sig in, helhjärtat, i den nya framtiden. Det skall inte finnas en massa trådar som håller kvar personen i det gamla för då kommer det inte bli något sant nytt förhållande. Man skall, från båda håll, kunna lita på att det man försöker bygga, på riktigt, är något som jobbas på från djupet av ens själ.

Att vara orolig och ibland falla ner i en grop där forntidens dåliga erfarenheter gör sig påminda är såklart fullständigt mänskligt men det är inte ok att om och om igen befinna sig där för då är man inte redo för något nytt. Det är inte heller rättvist mot den nya partnern att utsätta denne för något som är mindre än ett helhjärtat försök. Att hjärtat säger en sak men ständigt utsätts för farhågor eller historiens attacker är ett tydligt tecken på att man inte har landat i sig själv och har nått tillräckligt avslut för att våga gå in i något nytt och äkta.

OM… det är ett riktigt förhållande man söker. I annat fall finns det andra konstellationer att leva i och med andra ”regler”. Men då skall detta vara tydligt uttalat så ingen känner sig lurad.
Och så lever jag nu…

Söndagssvammel

Livet rullar vidare och det är ganska bra. Tänkte ge mig upp på taket strax för att installera en ny väderstation och sedan kanske jag skall såga till litet sidor till bilen (på insidan alltså) för de gamla ser inte så roliga ut. Kvällen kommer avslutas med litet pizza och chill med dottern 🙂

Det skrivs ofta om as till män som behandlat kvinnor illa men sällan om vilket ansvar kvinnorna själva har i den situationen. Nu vill jag vara tydlig med att jag tycker att män som behandlar andra människor illa är as och bör förpassas längst ner i gruvan. På inget sätt vill jag försvara idioter. Förhoppningsvis är detta tydligt nog…

En del i problematiken är dock att vi förminskar kvinnan till ett barn som inte har egen tankeförmåga eller möjlighet att ta egna beslut. För det är, trots allt, så att den kvinna som stannar hos en idiot gör detta av egen fri vilja. Hon kan ha hur många undanflykter eller förklaringar som helst men i Sverige kan en kvinna klara sig alldeles ypperligt på egen hand. Jag säger inte att det är lätt att ta sig ur en dålig relation men de flesta förtjänar ett bra liv även om det skulle innebära att man är själv (med de problem som detta innebär). Är han elak, kontrollerande eller på annat sätt skadlig för dig är det ditt ansvar att lämna honom. Det spelar ingen roll om du har barn med honom (för guds skull skaffa inte barn med en sådan person och skulle ”olyckan”, hur barn numera kan födas pga en olycka, vara framme så skaffa för fan inte flera!) eller gemensamma ägodelar/boende. För prylar är bara prylar och barnen far garanterat illa av att leva i ett hem där den ena föräldern är elak mot den andre.

Det mest tragiska i att stanna hos fel man är väl att kvinnans ”bäst före”-datum går ut tidigare än mannens. En man i 40-50årsåldern, som tar vara på sin kropp, är inte sällan ett intressant alternativ för kvinnor då den både har resurser men också lugnat ner sig något r/t minskad testosteronhalt. Han är, med andra ord, stabil och har förhoppningsvis en ganska ordnad tillvaro. Men en kvinna i den åldern (i vissa fall tidigare än så) är, för många män, inte längre lika intressant att planera ett förhållande med (även om många män kan tänka sig litet ”ömhet”). Jag säger såklart inte att det är omöjligt att finna en man som är villig att göra det (jag har ju själv försökt ett par gånger de senaste åren) men det är absolut svårare och det kräver att kvinnan faktiskt inser att nivån för krångel är lägre än när de är unga och barnlösa.

Så kvinnor som lämnar (eller driver mannen till att lämna dem) en man som de senare inser var bra för dem, men där de gick på en känsla av att de antingen förtjänade bättre eller att han på annat sätt inte var bra nog, borde också ta sig en funderare. Det där med att tro sig veta sitt eget värde är bedrägligt för ens värde sätter man inte själv utan det gör andra. Självklart är det så att man skall ha en kravbild på vilken partner man kan tänka sig men har man för höga (i vissa fall kanske orimliga) krav får man också räkna med att man kanske kommer leva ensam under många år. För män, btw, är inte det så farligt… Hellre ensam än med en kvinna som är mer än lovligt krånglig.

Så vad ville jag egentligen få sagt med det här? Jo, om du är kvinna och som lever (är tillsammans med) en idiot till man som behandlar dig illa är det också DITT ansvar att lämna honom. Tro inte att han kommer ändra sig för det enda du gör om du stannar är att du ger honom ditt godkännande att vara ett as mot dig. Du slösar bort viktig tid att finna en man som behandlar dig väl genom att stanna med någon som bara får dig att må dåligt. Och ju längre tid som går desto lägre blir chanserna att finna någon som vill gå in i ett seriöst förhållande.

Och är du tillsammans med en man (speciellt om du inte ens har barn tillsammans med den mannen) som behandlar dig väl, som säger sig älska dig och som du tycker om så tänk igenom om alla känslomässiga utbrott verkligen är baserade i fakta eller om det ”bara” är känslor som kanske triggats av något annat men som han får stå till svars för. Är han sjysst mot dig så behandla honom som du själv blir behandlad. Och gör inte saker som du själv hade reagerat negativt mot om han hade gjort.

Just my unwanted 2 cents… Och så litet Grogu