Bara framåt…

Från slutet av augusti slutade jag att arbeta och började plugga istället. Det har varit två ganska tuffa terminer men det har ändå funnits en del tid att ta igen mig litet grand efter några år utan semester. Nu inväntar jag de sista 2,5 poängen från den sista hemtentan och sedan är alla poäng inräknade från kurserna lästa under hösttermin och vårtermin. Sedan är det D-uppsats efter sommaren…

Igår var ett gäng från klubben och jag uppe i Örnsköldsvik på träningsläger men också gradering för mig och en till. Det var tufft på så sätt att det inte riktigt gick att slappna av men jag hade förväntat mig värre. Eller så hade jag bara mentalt förberett mig på något värre även om jag redan känner att kroppen kommer protestera i morgon. Hursomhelst så gick det bra och nu har jag förvärvat det sista bälte jag någonsin behöver. Det kommer hämtas hem från Okinawa under sommaren. Egentligen är inte längre det svarta bältet så viktigt för mig för jag tränar oavsett men den yngre mannen i mig, som såg det svarta som något fullkomligt ouppnåeligt, tycker fortfarande att det är fantastiskt roligt att ha kommit just dit. Sedan är den graden också ett bevis på att man har kämpat och varit ihärdig under en längre tid utan att det för den sakens skull betyder att det är över. Oh no, nu blir fokus litet annat men träningen minst lika hård. Och jag är stolt över att faktiskt ha tagit mig hela vägen.

I morgon börjar jag jobba igen, efter att återigen vunnit avtal mot kommunen. Det skall bli ganska najs att få fokusera på annat än skolarbete ett tag… Och så har jag beställt en kondensor till AC’n och en drivaxel till hö. sida på bilen. Jag har fått för mig att det går alldeles ypperligt att byta själv. Det har ju funkat än så länge 😀

Och just det… Skall iväg att kolla på ett husprojekt igen nästa lördag. Finns några stycken att kika på även om jag inte har funnit ”det där” riktigt än.

Life is good 🙂

Överlevde

Bästa sättet att spendera en födelsedag är med mina ”knattar”. Våfflor, Laserdome och restaurang på kvällen. T’was a good day 🙂

Så dagen kom och dagen passerade. Nu är det ett nytt kapitel och en ny framtid…

The night before.

När jag var 18 for en nära vän och jag till Israel för vi behövde båda ett avbrott från den värld vi då levde i. Eller… Nära vän var han inte då för vi hade precis börjat lära känna varandra. Egentligen var det så att jag, under en fysiklektion, kom på tanken att jag var tvungen att ta mig bort men samtidigt var jag, innerst inne, inte helt säker på att jag skulle våga släppa taget såpass mycket att jag kunde lämna allt och ge mig ut i det okända. Så jag släppte pennan och tittade upp mot grabben som satt till vänster om mig just då och sa: ”Fan jag skiter i detta… Tänker dra till Israel…”. Det var vad som krävdes för att jag skulle se det som en reell plan. Att just säga det till någon annan gjorde det till en verklighet som var genomförbar. Att den grabben först fortsatte räkna på sin fysikuppgift innan han plötsligt slutade skriva, tittade upp och sa ”Jag hänger med.” var inte riktigt väntat. Men det var väldigt uppskattat.

Och vi var ganska lika på många sätt. Delade många intressen även om det främst var alkohol och kvinnor som var mest framträdande. Sedan tror jag att vår nedstämdhet hade drag som delades. Jag minns att vi vid 18-års ålder inte hade någon framtidstro. Vi kunde inte se någon framtid, där fanns inget hopp eller någon plan. Det var som ett mörker i en tid där vi borde ha sett möjligheter och varit intresserade av vad livet hade att erbjuda.

Efter flera år och många svackor hamnade jag i något grundläge som låg en bit under medellinjen i sinnesstämning. ”Min” läkare kallade det dystymi men jag är inte säker på att det är rätt benämning. Det var inte en suicidal nedstämdhet utan mer en ”om det tar slut i morgon så är jag ok med det”. Jag kan numera också identifiera en långt gången utmattningsdepression som hade sin grund i att jag jobbade på en restaurang alla dagar i veckan och så hade gjort ett bra tag. Detta kombinerat gjorde mig varken till en bra pappa eller partner och sviterna efter utarbetning har återkommit i vågor och det gör det svårt att komma igång med projekt eller uppgifter ibland för hjärnan känner sig fullständigt utmattad och oengagerad.

Hursomhelst så var det i alla fall när mina barn anlände som den där acceptansen för att livet kunde ändas närsomhelst började ifrågasättas och när ”lillan” väl var ett faktum så räknade det matematiska geniet inom mig ut att jag behöver nå 50-års ålder för att hon åtminstone skall vara myndig nog att ta sina egna beslut i livet. Därför satte jag målet att uppnå min 50-årsdag och det verkar som om jag lyckas med detta eftersom det inte är många timmar kvar innan hela Sverige firar min födelsedag genom att mumsa våfflor.

Och det där med vissa har sådana problem med att fylla år har jag aldrig riktigt förstått. För varje ny födelsedag har man ju överlevt ytterligare ett år och det är ju egentligen ganska coolt med tanke på hur många som inte gör det. Jag har brukat vakna och känna det som att jag dingat en ny level i IRL-spelet ”Life”. Ganska skönt att slippa de där kriserna vissa pratar om. 🙂

Nåväl, oddsen talar för att jag blir 50 om några timmar och då har jag upplevt ett mål jag haft länge. Efter detta tuffar jag på så länge som livet tillåter mig. Allt efter i morgon är en bonus.

Countdown

Så mycket är en nedräkning känns det som. Min utbildning närmar sig sitt slut (eller tja, först arbete över sommaren och sedan 15 veckor D-uppsats), tiden till gradering, tiden till födelsedagen (och då ett av mina långsiktiga mål), tiden för att finna förutsättningar att lämna lägenheten och så vidare.

Som levande är nedräkningen alltid i nuet och man väljer att antingen fokusera på den eller på vad mer man kan göra just nu för att må väl under nedräkningen. Det är här och nu man kan välja vilken stig man vill vandra framöver. Huvudsaken är att man verkligen tror att den vägen leder mot det man hoppas på. Annars blir nedräkningen mot det målet lönlöst och man tappar tid att arbeta mot det man känner är rätt och riktigt.

Good enough!

Perfektion är nästan helt omöjligt att uppnå och därför är det oftast lönlöst att eftersträva det. Däremot är ”good enough” eller ”bra nog” något värt att söka.

Jag menar inte att man inte skall kämpa för att uppnå sina mål utan bara att man ibland får se på hur situationen är och acceptera att just nu går det inte att göra bättre. I alla fall om man är en ”vanlig människa” som inte är villig att göra de offer som krävs för att göra absolut allt för att uppnå ett specifikt mål.

Men för oss ”vanliga människor” så är verkligheten mer differentierad än att endast uppnå ett specifikt mål. Vi har en massa olika parametrar att ta hänsyn till och därför måste vi ibland gå med på att det inte blir precis exakt som vi skulle vilja ha det. Huvudsaken är att det inte blir dåligt för då slösar vi på liv.

Och good enough fungerar i förhållanden, arbete, fritid… men inte i kärlek. För kärleken är binär. Antingen finns den där eller så gör den det inte. Den kan ta olika form men man vet om den existerar. Och gör den inte det så är det bättre att gå vidare för livet är så kort.

I chose life. How about you?

Våren kryper närmare

Jag hade planer på att åka ut till Åkrabergs trädgård och flytta kupor idag men jag misstänker att några av flickorna är ute och far vid denna tiden (mitt på dagen) så jag skjuter upp det till morgondagen istället. Skall försöka vara där vid 09 eller strax efter så de inte kvicknat till.

Men jag skall ändå ut, nu när solen skiner, och spankulera litet (eller röja på lotten) för det är lördag och värmen har börjat komma fram och livet vaknar upp igen 🙂

Jag har dock en fundering. Det finns en nära vän som jag tror inte mår riktigt väl och jag tror att den skulle må bra av att prata av sig litet. Men det är svårt att få kontakt för tillfället. Jag vet att den läser här ibland så jag hoppas på att den förstår vem jag menar när jag skriver detta. Om det är så att den inte kan skriva på Facebook eller har svårt att på annat sätt ta kontakt så finns jag ändå här och vill hjälpa om den vill. Allt kan bli bättre även om vissa saker kan vara svåra ett tag men det finns stöd att få på alla sätt. Ingenting är omöjligt.

Så… ut i solskenet! 🙂

Free the nipple!

Jag tror mig kunna tala för en hel massa män när jag säger att kvinnor verkligen borde få visa sina bröst var som helst och närsomhelst de så önskar. Hade patriarkatet varit en verklighet skulle detta varit en grundlag i praktiskt taget alla länder! Freeee the nipple!!

Att det finns en rörelse där just rätten att få visa tuttknapparna är frontkravet visar på hur fantastiskt bra kvinnor har det. Jag menar, är detta verkligen ett problem värt att lyfta för i så fall kanske män också skulle fundera på samma sak. Vi har ju också nipplar och någon därute kanske vill se dem med? Let’s join forces and freeeee the nipple!!

Att det skulle kunna framstå som att vi inte har något seriöst att säga och OM vi har det är det inte lika viktigt som att få låta vår narcissistiskt exhibitionistiska sida få visa upp sig i all sin prakt. Det är alltid ett fantastiskt ”statement” att visa upp våra kroppar så nakna som möjligt. SEEEEE PÅ MIIIIIIIG!!!! Mycket större än att driva riktiga frågor. Freeeee the nipple!!!

Att det förvisso objektifierar och fortsatt sexualiserar kvinnokroppen är såklart oundvikligt men å andra sidan spelar det nog ingen roll. Allas kroppar objektifieras oavsett kön och sexualiseringen är ju inte bara viljestyrd utan har en stor del med lust och biologi att göra.

Så Free the nippe!! Den större delen av manligheten står bakom er! Hm… undras om det gör rörelsen till en patriarkal struktur?

Yttrandefrihet

Vad skulle det vara för värld där alla konstant skall skyddas från att bli upprörda? Där inget får yttras eller utföras som kan trigga någon annans upplevelse av dålig stämning? Där någon annans gränser för kränkthet skall diktera hur omgivningen skall uppföra sig?
Jag vill påstå att det skulle vara en outhärdlig och extremt inskränkt värld vilken, på alla sätt, skulle hindra all form av utveckling.

Därför är jag för en mycket tillåtande form av yttrandefrihet som har sin absoluta lägstanivå där den redan ligger i Sverige. Men jag hade exempelvis gärna sett att människor fick uttrycka sina åsikter genom symboler som svastikor för då vet jag redan tidigt att det är en lågpannad aphjärna jag är på väg att konversera med.

Saken är den att människor inte skall skyddas från att bli upprörda utan en levande diskussion även skall kunna innehålla element som står så långt ifrån ens egna uppfattning att den genererar en känslomässig respons. Det är på det sättet vi kan utöka vår förståelse för saker utanför det vi redan uppfattar som sanning. Vi måste kunna få höra åsikter vi inte håller med om, värdera dessa och komma till nya slutsatser eller kanske förstärka de åsikter vi redan hade. För vi har inte alltid rätt. Ibland tänker vi heltokigt och fastnar i de tankebanorna om vi inte låter oss utmanas.

Sedan är det skillnad på vad en medborgare säger eller gör och vad staten tar sig för. Om staten bränner eller förbjuder vissa böcker är det starkt negativt för då hindrar de medborgarna att själva bilda sig en uppfattning (referens till bl.a. nazityskland) men om en medborgare gör det är det helt ok för det hindrar inte någon annan att köpa den boken och bilda sig en uppfattning om det är en bok att behålla eller slänga på soptippen.

Jag tycker också att alla människor skall ha rätten att bekänna sig till vilken tro de än ser passa deras världsuppfattning och lika mycket skall alla människor ha rätten att inte välja någon tro. Alla människor skall också ha rätten att öppet bekänna att de tycker någon annans tro är rent trams, kanske att den tron är skadlig eller göra sig lustig över varför människor kan tro på något sådant. Man kan kräva att få ha sin egen uppfattning men aldrig att någon annan måste respektera den eller låta sig påverkas av den. Och vi skall aldrig ha rätten att ta till hot eller våld för att någon annan inte delar vår uppfattning oavsett hur upprörda vi än blir. Vi skall inte heller förvänta oss att regler vi har inom vår egna förening skall stå ovanför lagarna vi beslutat om i landet. För de är demokratiskt beslutade genom företrädare från oss alla.

Så när någon får för sig att ge uttryck för något som jag själv tycker är särdeles korkat så måste den personen ändå få göra det. Jag, å andra sidan, får då välja att döma ut den personen som en idiot om jag vill, kanske ta diskussionen, kanske bli stärkt i min uppfattning, ändra åsikt eller ignorera bort den personen.

Att öppet ha fel är en av de absolut viktigaste rättigheterna vi har i detta landet för när den rätten kvävs mister vi även möjligheterna till att den personen som har fel kan visa sig ha rätt om vi bara förstår vad den menar. Vi ser flera exempel genom historien där detta har skett och jag kan inte se någon fördel med ett sådant system. Så om ett annat land protesterar mot något som görs under yttrandefriheten i vårt land bör våra företrädare bara kort upplysa om att detta är en grundbult i vårt samhällssystem och att det inte är något vi kommer förändra oavsett hur upprörd någon blir.

Och min åsikt är också att om någon person inte kan acceptera att åsiktsfriheten är viktigare än människans önskan om att inte bli upprörd så finns där andra länder att bosätta sig i där åsiktsreglerandet är mycket hårdare.

Inlägg måste få skrivas och du måste ha rätten att yttra hur fel jag har. Om du blir upprörd över något åsiktsdrivet jag skriver måste det vara helt ok och du skall då ha rätten att ge uttryck för detta eller, för den delen, ignorera bort mig helt.
Men ingen av oss skall ha rätten att kväsa den andres åsikt.

Nyår 2022

Så sitter man här med ett litet glas rött och kontemplerar året som gått. Sammanfattningsvis så får jag ändå påstå att det har varit ett bra år som fortsatt i den riktning jag pekat.

Arbetsmässigt så jobbade jag de första åtta månaderna och sedan tog studierna vid. Jag har inte behövt ta några extrapass sedan dess och kommer inte behöva det framöver heller om det inte är för att jag känner för det. Jag är helt enkelt såpass ekonomiskt stabil att jag klarar mig några år utan jobb om det skulle behövas. Nu behövs inte det såklart eftersom jag kommer jobba till sommaren och efter den är det bara 15 veckor innan skolan är över och då planerar jag att ha fullt upp igen. Men att inte jobba utan ha fokus på chill, biodlingsarbete och skola har varit gynnsamt för mig.

Hälsan verkar vara helt ok bortsett från någon vecka med covid som denna gången begåvade mig med hög feber men jag slapp i alla fall smakbortfallet. Jag var förvisso löjligt trött större delen av året men det verkar inte vara något fysiskt fel på mig utan min låga vilopuls (som lägst noterat låg den på 39) och lågt tryck (runt 100 systoliskt i vila) är väl så som jag är just nu. jag är ju inte otränad men inte heller vältränad. Fast, konditionsträning kommer att få litet fokus nu ty min sensei säger att det är dags att försöka gradera till 1’a Dan så snart huvudinstruktören har tillfälle. Egentligen är inte längre graderna så viktiga för mig men någonstans blir 15’åringen i mig litet glad ändå över att eventuellt få bära det svarta bältet inom några månader. Han tyckte ju att det var något exceptionellt att sträva efter även om 50’åringen (snart) inte tycker det är lika speciellt. Nåväl, det är kanske något att kryssa av min bucketlist även om jag kommer träna precis som tidigare oavsett grad. Det är litet som att fylla år. När man väl har gjort det så har inget egentligen förändrats.

Kärleken då? Nej, detta året höll jag mig borta från den eller rättare sagt; jag har inte aktivt letat efter den. Det finns en kvinna som jag skulle kunna falla för men det är komplicerat och jag är inte säker på om varken hon eller jag behöver komplicerat. Visst, jag tycker verkligen att man skall försöka finna lycka om den verkar stå där runt hörnet och väntar på en för man vet aldrig när det tar slut och man inte längre har möjligheten. Jag tror på att man många gånger får vara nöjd med ”good enough” även i förhållanden men man skall aldrig behöva leva i kärlekslöshet. Mitt liv är ”good enough” på kärleksfronten just nu ty det är egentligen viktigare att inte tappa fokus på vart jag är på väg i livet än att starta upp ett förhållande med någon jag inte är säker på. Då fungerar det här temporära det med.

Vad önskar jag mig av 2023 då? Min gård. Tvivelsutan min gård. Och en becgie… några hönor… Till att börja med i alla fall. Men dyker inte den upp så får jag fortsätta spara. Hursomhelst så har jag en massa att göra hur man än ser på det 😀

Så, Gott nytt 2023! Må detta året bli bättre än alla tidigare år tillsammans!

Just rambelings

Efter att ha toppat föregående dygn med 40 graders feber verkade det som om jag kunde klara mig utan paracetamol detta dygnet. Men neppe… Uppe på 38.8 och skallebanket är på återvändande bana. Så denna gångens Covid var elakare än den förra. Inte så att den på något sätt är livshotande men febern har varit litet påfrestande denna rundan. Det var nästan två år sedan förra gången men då kom jag bara upp i 37.9 och litet ont i lederna. Jaja…

Funderade litet över att det faktiskt är skönt att inte ha någon fast flickvän för tillfället. Detta just för att de inte sällan vill ta hand om mig om jag är sjuk och detta vill inte jag. Det bästa sättet för mig är att klara mig själv tills jag är på rätt sida igen. Och så gick jag vidare med funderingen för själv så tar jag gärna hand om kärestor som blivit sjuka så egentligen blir det ju litet ”orättvist”. Fast grejen är nog den att jag är så trött på den ”allmänna sanningen” att män blir så ynkliga när de blir sjuka att jag går rakt åt andra hållet med -”Låt mig vara ifred!”. Och egentligen ser jag ner på de som tillåter sig att bli uppassade på som om de var ett litet barn… Fast samtidigt så tycker jag ju att man självklart tar hand om den man älskar och så brukar det ha låtit från ”det andra hållet” när jag varit tydlig med att jag vill vara ifred… Så fullständigt logiskt men samtidigt litet taskigt att inte låta sin partner få visa kärlek när man ligger nere för räkning.

Sedan är det faktiskt så, bortsett om jag måste in på sjukhus, att jag klarar mig alldeles ypperligt själv även när jag är sjuk och det känns fel att visa upp en sida av osann svaghet när jag faktiskt inte behöver hjälp.

Får väl fundera över det om jag skulle träffa på någon som är värd mer tid från mig än bara temporärt… Fast de är ju så få. En jag träffat, som skulle kunna vara rätt, träffar jag ytterst sällan och har andra hinder. Kanske skulle hon få laga soppa om jag blev sjuk 😉

Đây là một ngôn ngữ đẹp nhưng rất khó học. <– Google translate men lyssna på det.