Aftonfundering

Kom att tänka på en uppsats jag skrev under högstadiet. Det var en sådan där läraren hade som krav att man skulle använda förutbestämd rubrik. Trots lärarens hot om att få en etta på uppsatsen om jag ändrade rubriken kunde jag såklart inte göra annat. Jag har för mig att jag erhöll nämnda etta just för denna uppsats och av det skälet. Om jag inte missminner mig var rubriken “Detta är lycka för mig” och min rubrik blev “Är detta lycka för mig?” för att fortfarande använda alla ord i rubriken.

Min största invändning var att uppgiften inte gick att lösa eftersom lycka var en utopi och därmed inte fanns i verkligheten.  Definitionen jag lekte med var att lycka var det tillstånd som inträdde då inga andra problem existerade i ens sinnesvärld och eftersom jag själv, åren innan och de som följde, aldrig hade upplevt detta tillstånd bedömde jag det som högst otroligt att lycka någonsin kunde vara en realitet.

Att en tretton-fjortonåring inte hade någon som helst tro på begreppet lycka kan man nog ha både funderingar som åsikter om men jag var nog sällan ett speciellt muntert barn innerst inne. Det hade såklart sin grund i familjelivet men också till viss del att jag tidigt såg det mellanmänskliga spelet och insåg att jag stod litet vid sidan av det. Jag stod inte i centrum och aspirerade nog aldrig riktigt på den positionen men visst fanns där ögonblick där ensamheten kändes litet väl påtaglig.

Men för att återgå till lyckan så vill jag nog påstå att jag lyckats ta många steg närmare den de senaste åren. Jag har två friska, fantastiska, barn, ett jobb samt en fritid som spelar roll och en kvinna, vilken som person är någon jag sökt under många många år, vid min sida (ja, jag har varit väldigt petig).

Uppfyller jag kriterierna för tonårens version av lycklig? Nej, det är klart jag inte gör eftersom de troligtvis aldrig kommer uppnås men det är ändå riktigt jevfla bra just nu.

Snabb retorisk fundering: Brexit

Så har det då gått några dagar sedan Storbritannien på ett föredömligt demokratiskt vis tog ställning mot att ingå i detta överstatlighetens EU. Min spontana reaktion var: “Äntligen en kraft att räkna med som säger det så många av oss redan tycker och känner”. Personligen röstade jag  “JA” till EU 1994 men detta var på premisserna att vi skulle ha ett samarbete som underlättade för varor, tjänster, arbeten, utbildning över gränserna men INTE ett överstatligt och tjänstemannastyrt maskineri med uppenbara demokratiska brister.

Chocken efter den brittiska folkomröstningen var total bland vissa som uppenbarligen inte alls hade koll på stämningsläget och retoriken som följde föll snabbt in i ett mönster som har till syfte att skämma eller skrämma människor tillbaka in i fållan. Uttalanden som “man skall förändra inifrån och inte smita ut bakvägen” skall visa på det skamliga att “smita” från ansvaret och att det ädla är att långsiktigt arbeta i uppförsbacke. Jan Björklund tog tillfället i akt och använde nazism och den ryska björnen som skrämselargument och detta föll fler EU-anhängare in i trots att detta inte på något vis har med saken att göra. Vad jag vill komma fram till är att det inte läggs fram konkreta problem utan endast abstrakta känsloargument som skall spela på människors svagheter. Ta på era kritiska glasögon och analysera syftet med argumentationen innan ni köper budskapet.

En annan abstraktion är också att försöka göra EU till en egen levande och, såklart ytterst komplex, entitet vilken man får acceptera är litet speciell och svårhanterlig. Jag tänkte berätta en liten hemlighet: EU är en produkt av mänsklig vilja och allt som sker som resultat av paraplybegreppet EU beror helt och hållet på vad människor väljer att göra av sin vilja. Nu sitter det förvisso, högst upp, en pojkklubb för privilegierade vilka inte alls ser till de egna nationernas intressen primärt utan maktpositionen som sådan. Dessa människor vill, till varje pris, behålla sin position och kommer, med alla tillgängliga medel, slåss för att inte detta skall förändras. Samma tankebanor hägrar även hos alla andra som personligen gynnas av att suga på spenarna från fenomenet EU och dessa är mycket duktiga på att lägga fram en retorik som är tillräckligt luddig och symbolisk för att enskilda medborgare inte skall orka stå emot eftersom de har så mycket annat i sina liv som tar tid och energi.

För att återgå till “brexit” så vill jag berömma Storbritannien för denna exemplariska uppvisning i demokrati. Människorna där hade nått en gräns där de satte ner foten och sa “Fuck it! This is not what I thought would come out of this union.”. Då är det enda vettiga att träda ur och sedan försöka göra det bästa av situationen. Jag hoppas fler följer i deras spår och så kan vi skapa ett nytt samarbete som inte kräver att vi överlåter den nationella makten till människor vi inte ens har röstat på.

Om människor vill så är detta inte alls något konstigt eller komplext utan endast en produkt av samsyn.

Det där med att sova är överskattat

Jag har inte skrivit något här på snart ett halvår men det är inte på grund av brist på ämnen. Det är nog mer så att jag inte riktigt haft lust och är inte ens nu säker på om jag känner för det. På sätt och vis vill jag nog skriva men samtidigt är det litet tidigt att skriva om det jag eventuellt skulle vilja förtälja. Så jag låter nog det icke skrivna förbli oskrivet och flödet av ord, utan djupare insikt, stanna vid en meningslös textmassa.

Your hair is winter fire
January embers
My heart burns there, too.

Det var en haiku skriven av Ben till Beverly i boken IT någon gång på 1900-talet. Eller tja, det var ju Stephen Kings verk men det är egentligen oväsentlig information precis som den större delen av vad någon skulle finna just på denna sidan. Den boken var den första jag läste på engelska. Eller, först på svenska men sedan tre gånger på engelska. Haikun fastade tydligen men höll sig dold fram tills helt nyligen.

Fram tills helt nyligen hade jag ett mål som av förklarliga (dock oförklarade) skäl, eventuellt tillfälligt, blev degraderat till delmål. Det öppnade upp för en hel massa förvirring eftersom där inte fanns någon plan för när det tidigare målet, nu delmålet, hade uppnåtts och passerats. Det är som att peta på en stor såpbubbla och bli förundrad när denna inte spricker trots att hela fingret är på insidan.

Det kan bli litet av en överraskning om man finner en ny dimension på en, sedan länge, accepterad verklighet. När vanan var ett hinder i att upptäcka dörren mellan rummen. När ett habitualtillstånd visar sig vara en chimär… Det finns alltid ett visst motstånd i att överge det kända, och därmed trygga, men har man väl funnit en oöppnad dörr torde det väl vara logiskt att vilja undersöka vad som finns på andra sidan även om risken finns att rummet är fyllt med isopropylmetylfluorfosfonat?

Jag har bara petat på handtaget än så länge men är löjligt nyfiken på att öppna.

Identifikation

Så har de börjat kolla ID vid gränsen och, även om det inte är lika massivt som för några månader sedan, så gnäller människor över åtgärden.Nu är det såklart helt i sin ordning att man har åsikter om förd politik och konsekvenser (eller brist på konsekvenser). Inte nog med att det är ok utan det är, enligt undertecknad, f-n ta mig både en rätt och en skyldighet som medborgare!

Något som dock skapar litet bryderier är hur det kommer sig att det är något konstigt då man vill se identifikation av någon som vill komma in i vårt land. Vi kräver papper på hundar som passerar gränsen (även inom EU), vi kräver ID för att få handla på systemet, vi kräver ID för att få låna pengar på banken osv. Och fram till för några tiotals år sedan krävdes det även av Tyskar, Fransmän och andra som nu numera är medlemmar i EU så varför skulle det vara så konstigt om vi ville se ID om någon är på väg in i vårt land och dessutom kräver/önskar vår hjälp?

Varför är det så viktigt att alla måste ha rätt att komma till just Sverige? I vilken verklighetsfrånvänd värld lever de som verkar tro att vi omges av idel utvecklingsländer? Hur mycket koll ha dessa människor egentligen på sin omvärld när de tror att vi är störst, bäst och med oändliga resurser kan erbjuda alla en nystart på vår mark och samtidigt tycks hävda att andra länder inte kan ge minst lika mycket skydd från det de flyr ifrån?

Jag vill understryka att vi gör väldigt mycket redan nu, som nation, men det hindrar ingen från att göra mer än så om den så önskar. Regeringen har efterfrågat plats i bostäder – erbjud plats i ditt eget hem. Du kan säkert göra dig av med en del bekvämlighet och/eller möbler för att kunna ställa in sängar och bidra till att nyanlända får en bättre start. Flera hjälporganisationer behöver pengar – skänk mer av ditt överflöd! Gör dig av med onödig lyx och hjälp till mer än du redan gör! Engagera dig och ge av din tid och ditt slit antingen som volontär inom landet eller gör det genom att åka ner och hjälpa till på de platser de skriker efter din hjälp. Eller är det “någon annan” som skall göra allt detta?

Som land, däremot, måste vi se till befolkningen först och främst. Det är den absolut viktigaste uppgiften våra politiker har och nu har fler börjat inse detta. Eller inse är kanske att ge dem för mycket trovärdighet som tänkare, troligtvis har de fattat att de kommer tappa makt genom att med känsloargumentation försöka skapa sig ett namn i historieböckerna som en av “de goda”. Kappvänderi är en viktig gren inom politiska broilers lek med andras pengar.

Som sagt, gör mer om du inte tycker vi tillsammans gör tillräckligt men gör det med din privata insats istället för att kräva att alla måste delta. Själv vill jag påstå att vi, som nation, har gjort bra mycket mer än vi har kapacitet att göra och måste se till att återställa balans i kapacitet kontra nationell efterfrågan. Vi började alldeles för sent men det ser ljusare ut nu när inte bara Sverigedemokraterna verkar arbeta för Sverige.

Ytterligare ett år till historien.

Man får nog vara bra bakis för att undgå att nyårsafton är passerad och vi har knatat in i år 2016. Förra året får nog räknas till det år då många började inse att världen är ständigt föränderlig, att det som var lugn igår är dagens kaos, att en tidigare ignorerad hotbild idag kan stå och slå dig i huvudet med både hammare som skära.

Jag vet att jag troligtvis har större tro på att Svenskarna börjat vakna upp än de själva vill gå med på men förändringen som skett är i alla fall åt rätt håll. Fler har också börjat att granska det vinklade medieutbudet både från slaskpress som expressen och aftonblaskan men också från sådant de tidigare hade tilltro till som svt, sr, dn osv. Insikten om att vi är ett litet land som redan innan “flyktingströmmarna” hade problem att tampas med, och som nu mångfaldigat dessa problem, verkar också börjat sjunka in hos de som förstår att åsiktskorridoren har mer med makt att göra än några absoluta sanningar.

Visst, det finns fortfarande vokala grupperingar med fullständigt verklighetsfrånvänd argumentation men jag försöker behålla en optimistisk syn (även om det inte är lätt alltid) på att logik, matematik och i viss mån ren egoism skall kunna vända vårt land i en trygg riktning. Nej, jag är långt ifrån empatilös men känsloargumentation kan aldrig få råda när hårda fakta talar sitt tydliga språk.

Rent privat har väl min största prestation varit att ha genomfört min utbildning trots att uppsatsen höll på att ta kål på mig. Egentligen var det inte skrivandet som närapå drev mig in i väggen utan att argumenten till varför vi skulle skriva uppsatsen inte hade något med vår progression att göra utan mer med hur utbildningen sedan skulle värderas av utomstående källor. Det var alltså en uppgift som var fullständigt meningslös för oss som inte har några planer att forska och det är väldigt tydligt nu, i min yrkesroll, att tiden vi la på uppsats (kurserna som ledde upp till den, alla grupparbeten som skulle vara enligt formalia, själva uppsatsperioden osv) kunde ha spenderats så mycket bättre t.ex. genom mer farmakologi, fördjupad sjukdomslära och kanske en fördjupande tredje kurs inom human biomedicin. Flera av våra kurser borde ha haft en direkt koppling till vår blivande yrkesroll och i den krävs mer kunskaper vad som sker i kroppen vid ohälsa, hur preparat påverkar osv. Våra patienter ser hellre att vi har kunskap och kompetens om deras tillstånd och kan förklara vad som händer än att vi läst “Båten i parken” och liknande trams.

Min tid på akuten var fantastisk! Mycket att göra och ibland riktigt snurrigt men väldigt roligt och lärorikt. När vikariatet börjat gå mot sitt slut fick jag erbjudande om förlängt vikariat och eftersom detta lades fram på ett sätt som lät som om jag skulle hålla på att gå på vikariat i all evinnerlighet (det var även tal om sommarvikariat 2016) så slängde jag iväg en ansökan till kirurgen. Nu visade det sig att vad den ena chefen på akuten, litet stelbent, hade hävt ur sig inte var sanning i den andra chefens öron utan om allt hängde på att jag ville ha fast tjänst så skulle det inte alls vara en omöjlighet… Men då hade jag redan bokat möte med ett par chefer på huset och när jag kom från det mötet stod det klart att det var en bättre deal på kirurgen. Så, trots att det kanske inte var lika kul, föll valet på det nya alternativet.

Det enda som inte kändes helt ok var att de sa åt mig att jag inte hade möjlighet att löneförhandla, trots att jag bara gått på ett vikariat, eftersom jag var anställd av regionen. Detta kom sedermera att bli en anledning till varför jag alldeles nyligen valde att säga upp mig…

En tidigare klasskamrat lät meddela att vi skulle bli kollegor inom någon månad och detta lät, för mig, som väldigt positivt eftersom jag uppfattar henne som både trevlig och kompetent. Såklart frågade jag vad hon hade fått för lön och blev då glatt överraskad av att hon lyckats förhandla sig till en lön som låg 1800:- över min egen. Jag tog självfallet upp detta med löneskillnaden med chefen eftersom jag inte anser mig vara 1800:- sämre och att detta borde korrigeras något men fick till svar att det eventuellt kunde bli något korrigerat under nästa revision men att hon inte visste med hur mycket.

Vad hon inte sa men som var väldigt tydligt ändå var att om man skall ha möjlighet att diskutera lön måste man jobba någon annanstans och att regionen hellre släpper en intresserad medarbetare med fel lön än korrigera lönen. Så… därför ser jag med tillförsikt fram emot nya spännande utmaningar 2016. Som ssk finns det en värld med möjligheter och varierande uppgifter. Saken är väl den att jag inte gärna flyttar på mig om jag trivs på ett ställe men har inga som helst problem med att höja blicken och vandra iväg om något känns fel och det inte kan korrigeras. Jag är lojal… men bara så länge lojaliteten återgäldas.

Må detta nya år bli bättre för mig, och er alla, än alla andra år kombinerat!

 

Är alla lika rasistiska nu?

Länge nu har det varit en lott för de ondaste onda att beskriva problemen med en fullständigt oreglerad och allt för stor invandring till vårt lilla, men ändock per capita rika, land. Att inte öppet vråla ut sin godhet genom att beskriva hur man minsann gav till tiggare, önskade (och betalade) till radiohjälpen eller gav bort pengar och saker till nyanlända vad detsamma som att man var en übernazist med dunkla, och framförallt bruna, åsikter och förhoppningar om nya förintelseläger för att rensa ut alla som inte var tillräckligt ariska.

I några få, men stora, kliv har nu regeringen tagit sig förvånansvärt nära vad dessa ondskans förkämpar länge talat om. Vice statsministern brast nästan ut i gråt över hur fruktansvärt det var att öppet visa hur hycklande hon varit när hon plötsligt accepterade förslag hon, och hennes patetiska parti, tidigare kraftfullt tagit avstånd ifrån. Jag förstår att det inte är lätt när man tvingas bevisa för världen att det man säger sig stå för inte är vatten värt när man jämför med positionen man kan tvingas ge upp.

Jag undrar om det är SD’s förtjänst att besluten äntligen kommit till stånd eller om det beror på deras existens att det tagit så lång tid för de övriga partierna att få tummen ur. Det har ju länge verkat som att inget parti har hjärna nog att se förbi aversionen mot och rädslan för att bli förknippad med SD så de istället har sprungit åt andra hållet oavsett vilket förslag som kommit ur Åkessons mun. Nu helt plötsligt är det inte dumheter längre för politikereliten befinner sig i ett hörn och kan inte springa bortåt längre. Moderaterna tog de första stegen mot SD tillsammans med kristdemokraterna. Sedan har sossarna varit så illa tvungna att följa efter för hårda fakta går inte att bestrida med moraliska fantasiargument. Självklart förnekar de allt samröre med SD och hävdar fortfarande med en dåres envishet att inget sant eller gott kommer från det partiet. Men alla Svenskar är inte inkapabla att resonera logiskt…

Nu menar jag inte att Sverigedemokraterna har rätt i allt de säger för jag uppfattar många av deras argument som allt för överdrivna för att tas på allvar men de har inte, och har inte heller tidigare haft, fel i allt. Tragiskt nog har de varit ensamma om att våga framföra åsikter som fallit utanför åsiktskorridoren.

I Varberg ser det fortfarande mörkt ut då lokalmoderaterna, tillsammans med kretsordföranden, valde att “sparka ut” Johanna Palmelid för att hon hade mage att i förväg diskutera något som nu verkar vara partilinje. Själv verkar hon tro att det rör sig om hennes förhållande med en sverigedemokrat men i min värld ser det mer ut som ett maktspel för att de inte vill låta en ung kvinna, med egna åsikter, komma fram i ljuset utan att hon accepterat vad hon får tycka och tänka.

Visst var det så att hon kanske gick till överdrift i argumentationen och det kan tyckas vara ett ovist drag att skriva en insändare tillsammans med en sverigedemokrat men sett till det sista så är detta samarbete inte helt främmande för många andra moderata lokalföreningar. Det första är inte alls konstigt när det gäller en människa som är ansatt av de hon sett som “de sina”. Ett parti som säger sig ha högt i tak men bevisar sig vara lika toppstyrt lokalt som nationellt kan lätt få en medlem att gå till attack för att försvara sig och sedan är det igång. Jag är säker på att hela situationen kunde ha lösts på ett mycket bättre sätt om de inte använt partipiska utan tagit henne på allvar.

Nåväl, hon får inte längre vara med och har också utträtt ur partiet. Moderaterna kommer inte vinna några röster på det draget…

Religiöst våld slår till igen!

Återigen har vedervärdiga människor på ett sedvanligt brutalt sätt mördat oskyldiga människor i namnet på en hittepå-entitet. De verkar tillhöra en grupp religiösa människor som hävdar sin rätt att påtvinga sin världsuppfattning på andra men när retoriskt tvång inte verkar fungera ser de det som en självklarhet att ta till våld.

Jag finner inte ord som tillräckligt kan beskriva min avsky för denna typ av människor och det enda “positiva” jag ser är att de själva inte överlevde för jag finner ingen som helst anledning att ge sådant avskum mat och husrum för x antal år framöver. Då är det bättre att begrava dem under lämplig urinoar och låta horder av människor sprida mänskligt avfall över deras minne.

Vad som dock förvånar är hur så många människor om och om igen (så fort liknande terrorangrepp sker) och med en dåres envishet vill påstå att detta inte är våld och mord i religionens namn. Religion är ju hittepå där vem som helst har möjlighet att tolka in vad f-n de själva än vill som religionens innebörd. Kort sagt: Dödar du i islams, kristendomens, ba’hais, scientologikyrkans, buddhismens (eller valfri religiös sammanslutnings) namn så ÄR det religiöst våld!

Eftersom det rör sig om hittepå finns det ingen av oss som egentligen har tolkningsföreträde vad gäller för vilja, den ack så undvikande, guden har. Ingen av oss kan lägga fram något bevis på vad guden egentligen anser att vi skall göra eftersom denne tydligen rör sig på outgrundliga vägar. Den bögdödande guden från gamla testamentet är lika valid som den mjäkiga “sure, misshandla mig allt vad du vill” från det nya. Den självmordsbombande och pedofiliuppmuntrande guden är lika sann och riktig som den människoälskande.

Ingen av oss (såvida vi inte, inom den religiösa klubben, har beslutat så) har tolkningsföreträde i fantasins land och ingen av oss kan hävda sig känna till guds vilja. Att sedan våra värdelösa politiker, verklighetsfrånvända mediaarbetare eller aningslösa och “gilla/dela-kåta” före detta underhållare inte vågar använda andra begrepp än “terrorist” när det rör sig om religionskrigare är en del av varför det är svårt att angripa problemet.

Själv bryr jag mig inte om vilken gud du tillber, jag bryr mig inte om vilka fjantiga “händerna på täcket och lev sexuellt frustrerad”-regler din låtsaskompis kräver att du skall leva efter eller hur många gånger du, på din fritid, vänder arslet upp mot skyn. Men så snart din tro inverkar på min, eller någon annan ovillig människas, möjlighet att, i enlighet med de demokratiskt uppställda samhällsreglerna, leva mitt liv så skall du tas bort all rätt att påverka din omgivning. Lev med din tro men ta aldrig upp den som ett seriöst argument utanför din egna desillusionerade grupp.

Det finns ingen sann religion utan endast, av människor, tolkade texter och trosuppfattningar så kom inte här och påstå att kräken inom ISIS inte mördar i religionens namn för de har precis samma rätt som alla andra förvirrade människor att besluta vad deras gud anser rätt och riktigt.

Ur samhällets synvinkel måste vi dock ta ett viktigt beslut angående hur vi skall relatera till religion och som jag ser det bör vi bli tydligare med att separera staten från religionen. Lika litet som vi skall tillåta det flygande spaghettimonstret att diktera vårt fokus skall vi låta låta andra trosuppfattningar ha någon som helst rätt att påverka samhället i någon riktning.

Missförstå mig rätt. Jag är helt för att alla skall få tro på vad de vill för annars skulle jag vara för ett förbud mot att fantisera och det är jag självfallet inte. Jag är bara emot att någons fantasier skall få påverka min verklighet.

Tillbaka till framtiden…

Det stora ämnet är fortfarande flyktingströmmen och, såklart, att hata Åkesson. Litet snabbt om flygbladet som delas ut till både flyktingar som eventuella lycksökare som söker sig åt vårt håll.

Det är utan tvivel ett ganska dåligt och illa skrivet blad. Under all kritik när det kommer från ett riksdagsparti som borde ha bättre vett än att låta ett blad med självmål gå igenom granskningen (såvida det inte är ytterligare ett medvetet drag för att få fri publicitet). Å andra sidan så har mitt förtroende för politikers intelligens på riksnivå aldrig varit så lågt som det är just nu så det kanske helt enkelt går i linje med förväntningarna.

Några av felaktigheterna borde ha varit bättre förklarade som t.ex. burkaförbud på allmän plats samt förbud mot halalslakt (eftersom det var detta som media valde ut att slå ner på). Vi har ju redan nu ett förbud mot den form av halalslakt de flesta av oss vänder oss emot och att klä sig på ett avvikande sätt lär inte heller bli förbjudet OM inte SD får tillräckligt många röster för att driva igenom detta. Å andra sidan har vi redan nu förbud mot att låta idioter visa sig vara idioter genom att bära svastika så vem vet…

Men vad är det mer än de två sakerna (jag slår ihop burka och niqab här) som går att vända sig emot? Men skall nog inte glömma att SD’s syfte med flygbladet är att avskräcka så det är inte konstigt att de inte tar med de positiva sakerna med att leva i vårt vackra land. Ja, just det… De skrev under med “The people of Sweden”. Men är inte SD “The people of Sweden” också? Jag menar, de skrev inte “All people in Sweden” eller “All citizens of Sweden” utan håller sig till ett mer luddigt “begrepp”.

Jag kan själv inte riktigt räkna in mig i “The people of Sweden” heller eftersom jag inte gillar när ett dokument tillåts gå i tryck trots att det finns uppenbara självmål i texten (och hur f-n tänkte de när de högerställde textmassan? Är det för att underlätta för de som läser från “andra hållet”?) men det finns dock statistiska underlag för det de skriver och även har ett flertal andra partier, som håller sig i åsiktskorridoren, också uttryckt liknande åsikter i närtid.

Flygbladet var redan tidigare aviserat att det skulle komma och vad hade egentligen folk trott att det skulle innehålla? Syftet är att avskräcka och, märk väl, övriga partier tar det lugnt i avståndstagandet eftersom de vet att vi är på väg mot något vi inte på långa vägar kan hantera (MP undantaget eftersom de som vanligt är tämligen aningslösa om det mesta).

Det handlar inte om att Sverige är ett rikt land längre. Det handlar om att vi inte har förutsättningar att vara så “goda” de vokala grupperna kräver att vi skall vara.

  • Vi har hög arbetslöshet.
  • Vi har inte utbildningsmöjligheter (fattas lärare och färre vill utbilda sig till detta)
  • Vi har bostadsbrist.
  • Vi har en sjukvård som går på knäna, det fattas pengar och framför allt fattas det personal.
  • Vi har inte möjlighet att upprätthålla lag och ordning i hela landet.
  • Vårt försvar kan inte lösa sin uppgift på ett betryggande sätt.

Jag förstår varför vissa politiker vill importera röster, jag förstår varför storföretag som IKEA vill importera nya kunder. Men jag förstår inte hur det kan finnas så många som inte fattar att vi inte har oändlig kapacitet i ett litet land med 9 miljoner innevånare.

Drygt två år nu…

Ja, litet mer än två år har passerat sedan denna, officiella, blogg sjösattes (fråga inte om den andra 😉 ). Den startade med litet semi-personliga inlägg med litet trams och funderingar för att sedan med tiden övergå till primärt samhällsfunderingar och kritik mot sådant jag tyckte var värt att kritisera.

En av mina vänner nämnde nyligen att den hade läst något av mina inlägg men aldrig skulle kunna “gilla (facebook)” det beroende på det yrke den har (och att den såklart inte alltid håller med). Jag har hört detta från andra med och har full förståelse för att det kan kännas och bli på det sättet eftersom antalet “vänner” på facebook då och då faller efter ett inlägg.

När det gäller vänner som faller bort beroende på något jag skriver… Tja, det finns bara någon enstaka som jag verkligen känner att jag kan sakna men de andra kan nog kvitta. Som tidigare nämnda vän påpekade så “skriver jag provocerande” ibland och går över eller tangerar gränsen till vad som är riktigt “ok” att uttrycka. Trots att denna vän inte känt mig så länge och att vi ytterst sporadiskt träffas hade den fattat att “Inte allt är på riktigt” som jag skriver. Detta står f.ö. på andra raden i bloggen, precis under namnet, och har gjort så sedan start. Så jovisst, utöver funderingar och trams går jag ibland över gränsen, jag provocerar i syfte att få folk att tänka till ett par varv extra… och ibland skriver jag bara för att jävlas litet.

Men, som skrivet, förlusten är kanske inte så stor att vissa vänder mig ryggen utan att först ifrågasätta eller be om utveckling av vad jag skrivit. Jag menar, är man en vän så kanske man funderar ett par varv innan man terminerar en kontakt? Samtidigt så är det ändock så att jag inte kan säga att jag minns vilka som lämnat. Det är mer siffror som dragits bort från ett tal på facebook. Men en minns jag och där försökte jag flera gånger återfå kontakt för att se om det kanske gick att utveckla. To no avail…

Sedan får jag en del mejl ibland (mjo, det är tydligen inte så svårt att lista ut vart de skall skicka dem 😉 ) varav ett, som kom nyligen, var litet lustigt. Personen som skrev ifrågasatte hur jag kan jobba som sjuksköterska när jag verkar tycka så illa om människor. Det var att blanda äpplen med päron i min värld… Som ssk är patienten, oavsett kön, läggning, ursprung, religiös uppfattning osv, det som står i fokus och jag hjälper denne så gott jag kan med alla de medel jag har till mitt förfogande och utefter de förutsättningar som finns just vid det tillfället. Jag älskar mitt jobb och jag tycker verkligen om att arbeta med människor men detta har verkligen ingenting med min samhällskritik att göra.

Det går alldeles ypperligt att vara en väl fungerande sjuksköterska samtidigt som man ifrågasätter på vilket sätt vi bäst spenderar våra pengar när det gäller invandring och asylhantering. Det funkar att vara för ett förbud av tiggeri samtidigt som man kan behandla en tiggare utan att för den sakens skull ge den sämre vård eller skuldbelägga dess existens i vården. Och detta primärt av två viktiga skäl:

  1. All politik ställer grupper och önskningar mot varandra, den måste prioritera och på bästa sätt hantera de resurser vi har till förfogande för de är inte oändliga. Det är helt enkelt på detta sätt som politiken måste fungera men vi har haft ett långtgående problem med skitpolitiker som hellre går på känsloargument än ser till fakta och logik. Många, men inte alla, politiker agerar på det sätt som ger dem minst kritik på sociala media. De gör kardinalfelet att gå ner på personnivå och låter skräpmedia diktera dagordningen istället för att behålla blicken mot horisonten och se till att de övergripande besluten blir så bra som möjligt för vårt Svenska samhälle.

    Hade de inte haft sådant fokus på att framstå som godhjärtade och snälla människor som definitivt aaaaaaldrig kan ta ett beslut som kränker någon överhuvudtaget (vilket är riktigt svårt i dagens samhälle) skulle SD aldrig haft en möjlighet att växa som de gjort. För let’s face it: Åkersson har haft rätt om en hel del och detta verkar även politiker från andra partier nu acceptera även om de fortfarande inte klarar av att säga det rakt ut. Att SD som parti har en del skit bakom spakarna må vara väl men jag tycker det är bra att de finns för utan dem hade skutan Sverige kantrat fullständigt vid det här laget. Politikerna i “sjuklövern” behöver SD för att kunna ta en del av de hårda beslut som måste tas nu. De behöver dem på så sätt att SD lägger grunden i tänk hos tillräckligt många väljare för att de värdelösa skitpolitikerna i övriga partier skall våga tänka högt i de banorna.

  2. Jag hycklar inte med att jag är egocentrisk och prioriterar utefter vad jag själv ser som “ringarna på vattnet” (finns säkert någon annan som funderat ut en liknande modell). I mitten står jag och mina barn (svårt att skilja på) och så fort som något verkar inverka negativt på mina barn så kommer jag att slå mot detta. Det är min roll som förälder att göra så och trots att jag kan känna empati/sympati för andras situation kommer inte detta att ändra mitt fokus. Mina barn går före någon annan, för mig, okänd pappas barn. Efter detta kommer min broders familj, nästa ring de få RL-vänner som finns (samt någon skum Cyberbekantskap jag aldrig träffat men “känt” bra länge), nästa ring kan vara “mitt kompani”, vår bataljon, nästa ring kan vara andra lösa förbindelser jag träffat IRL, nästa ring kan vara min arbetsplats, huset där jag bor, området jag lever i, staden jag bor i, länet jag bor i, landet jag bor i, Skandinavien, Europa, västvärlden och i händelse av att vi blir attackerade av aliens: Tellus. Självklart är ringarna mer detaljerade och mer komplexa och situationsberoende men… förhoppningsvis förstår du hur jag menar.

    Detta innebär samtidigt att jag inte fokuserar lika mycket beroende på hur långt ut från centrum man kommer och detta är både som skyddsmekanism, som brist på tankekapacitet för vem kan hantera all den informationen och vem skulle klara av att verkligen känna med alla dessa lidande människor och djur som existerar på vår jord?

    När vi då hamnar i diskussioner om vad Sverige skall ha sitt fokus så är det utan tvivel primärt på våra egna medborgare och glöm inte att vi endast har möjlighet att hjälpa om vi fortsätter vara ett “rikt” land.

    Sedan vill jag tillägga att ibland kommer människans “lika värde” upp i diskussionen… Eh, vilket värde är det egentligen man talar om? Sett rent krasst och ur ett större perspektiv är vi ju fullständigt förgängliga och utan värde. En fabriksägare kan eventuellt se ett värde i sin arbetare men det värdet varierar ju beroende på vilken arbetare det rör sig om.
    För mig är värdet detsamma som utefter modellen “ringarna på vattnet” och jag är ganska säker på att den absoluta majoriteten friska människor skulle säga detsamma om de bara fick tänka litet fritt.

Nåväl… det blev längre än planerat idag men ibland behövs en funderare och det brukar hjälpa att skriva ner den. Snart skall jag, och min horribla människosyn, gå till jobbet i hopp om att kunna bidra till snabbt tillfrisknande alternativt uthärdlig tillvaro bland några av mina medmänniskor…

Vikten av att vara tydlig

Återigen kommer det nyanlända som verkar ha missuppfattat vart de har kommit och vad de har rätt att begära av oss. De ställer till det för andra nyanlända genom att de skapar rubriker som får många “infödingar” att rynka på näsan och se dem som otacksamma och bortskämda individer. De kostar också resurser, i en ansträngd tid, som så mycket bättre kunde ha använts på de vilka accepterar att de är här för att få vår hjälp.
Märk väl, vår hjälp.

Jag tror vi i vissa fall har helt fel personal som tar hand om det initiala mötet med nyanlända. Personalen skall självfallet ha förståelse för det umbärande det innebär att ta sig hit, och vad de nyanlända kan ha med sig i “bagaget”, men det kanske inte primärt är empater vi skall ha längst fram utan människor som, i det första mötet, är tydliga och konsekventa. Kanske borde vi sluta mjäka med dessa vuxna människor som kommer hit, sluta anpassa oss efter deras önskemål, och i stället bli väldigt tydliga med vad vi har att erbjuda redan från början. Det är de som söker vår hjälp och hjälpen vi erbjuder skall, utan tvivel, erbjudas på våra villkor och utefter de förutsättningar vi nu har. De måste få tydlig information så tidigt som möjligt om vad vi erbjuder men också vilka krav vi kommer ställa på dem så inte alla dessa missförstånd uppkommer som kostar resurser andra nyanlända skulle ha haft nytta av.

Jag har under morgonen funderat på ett förslag till en text de borde få vid ankomst. Den är snabbt och slarvigt skriven och går självfallet att fila mycket på, lägga till och dra bort delar, göra tydligare… Men det är i alla fall en start och jag hoppas att tanken med texten, att vara tydlig, går fram till eventuella läsare.

Välkommen till Sverige!

Innan vi går in på förmåner och regler så vill vi att ni skall tänka på, och verkligen låta det sjunka in, att det är ni som söker vår hjälp och inte tvärtom. Vi har inte bett er komma hit utan gör er en välgärning genom att hjälpa er i en tid när ni säger er behöva vår hjälp. Vi begär absolut inte att ni ständigt skall tacka oss men det är viktigt att ni respekterar värdlandet, våra regler och inte ställer till med problem för vår befolkning, eller myndigheter, eftersom detta kommer minska vår lust och ambition att hjälpa.
Kort sagt: Ni ber om vår hjälp och ni får anpassa er till vad vi kan, och vill, erbjuda er.

Först vill vi påpeka att vi, i nuläget, har väldigt dåligt med bostäder och resurser för att ta hand om er alla, på ett sätt vi skulle önska, eftersom det är så många som kommer just nu. Vi hoppas ni har överseende med detta men om ni tror att vi inte kommer kunna leva upp till era förväntningar bör ni självfallet söka er till ett annat land. Det finns, utan tvivel, någon annan som kan ta er plats här. Det kan mycket väl bli så att ni hamnar långt utanför storstadens puls och i värsta fall kan ni även hamna i tältläger eftersom vi helt enkelt har brist på bostäder. Ni kommer alltså bli utplacerade där vi finner plats och ni förväntas acceptera den placeringen utan protester. Försök se det som en tillfällig placering som förhoppningsvis är bättre än det ni lämnade om ni nu inte tror ni kommer trivas men ha i åtanke att vårt jobb är att finna er tak över huvudet, ert jobb är sedan att skapa er en framtid. Er tillfälliga bostad är i alla fall säker.

När det gäller religion så är det fritt för var kvinna, man eller barn att tro på vilken religion som de än må välja. Viktigt påpekande är dock att Svenska lagar står över all religion och/eller tradition!  Tro är, i vårt samhälle, något personligt och inget att trycka ner i halsen på andra. Ingen får tvinga någon annan att tro eller dyrka den entitet/entiteter de själva tror på eller pådyvla människor av liknande tro eller kulturell samhörighet, sätt, klädval eller ritualer de själva inte valt. Detta sagt, så är det samtidigt så i Sverige att de flesta inte är speciellt aktivt religiösa. Många tror på “något” men låter inte detta styra deras liv och är definitivt inte intresserade av att behöva anpassa sig till någon annans tro.
Sammanfattat: Man får tro på vad man vill, de flesta bryr sig inte, men kom inte med några som helst krav på att någon skall behöva anpassa sig till någon annans tro för vi är inte intresserade av detta och ingen har heller någon rätt att kräva det.

Kvinnan har en jämställd position och status i samhället. Ingen man har rätt att bestämma över en kvinna just i egenskap av att vara man oavsett släktskap eller ingifte. Mannen bestämmer inte över hustrun, fadern eller sönerna bestämmer inte över den myndiga dottern eller systern. En kvinna har lika stora möjlig- och rättigheter att skapa sin egen framtid i Sverige och har inget behov av att ha en man som bestämmer vad hon får eller inte får göra. Vad gäller heltäckande klädsel där inte ansiktet syns så kommer dock många av oss att betrakta den kvinnan med skepsis eftersom vi både ser det som en form av kvinnoförtryck men främst för att vi, i vårt samhälle, är vana vid att kunna se ansiktsuttryck hos den vi talar med. Det är absolut tillåtet att klä sig på detta sätt men samtidigt får man då förvänta sig ett visst avståndstagande från många människor.

Ni förväntas lära er språket så snart som möjligt oavsett om ni fått besked om att få stanna eller ej. Förutsättningar för detta kommer presenteras men det ligger på er att anstränga er så ni når målet. Att kunna Svenska är viktigt för att ni framöver skall ha möjlighet till arbete och självförsörjning.

Slutligen måste ni självfallet hålla er inom lagens råmärken och skulle ni bryta mot någon lag kan detta innebära utvisning. Om ni inte är säkra på vilka regler och lagar som gäller så fråga hellre än att chansa.

Ni är, som sagt, välkomna men vi vill vara tydliga med att det är ni som behöver vår hjälp och inte tvärtom. Antingen accepterar ni detta eller så lämnar ni landet omedelbart och lämnar plats andra som behöver hjälp.