Muselmaner – den största faran

Eller tja… Det beror väl på var man väljer att lägga sitt fokus. Jag har i alla(h) fall hört många sverigedemokrater och slikt verklighetsfrånvända individer som bölat ut detta som dagen sanning. Passus: Nej, inte alla SD-anhängare har tappat greppet om hur landet ligger men min övertygelse är ändock att allt för många av dem som hamnat i politiska positioner inom det partiet gjorde landet en större tjänst genom att raskt avveckla sig själva från  den politiska scenen och finna en sysselsättning där förmåga att nyttja sin hjärna inte är ett krav.

Nå, det är inte muslimer som sådana jag funderar över utan snarare hur det kommer sig att just denna formen av hittepå skall ses som ett större hot än andra former av fantasiföljeri. Är det för att svenska kristna ses som såpass mellanmjölk att risken att de överhuvudtaget skulle våga ta ställning mot något är så försvinnande liten? Högre företrädare inom svenska kyrkan frångår ju t.ex. det första budet genom att jämställa allah och jahve. Å andra sidan har väl kristna, historiskt sett, visat att de inte alls är orädda att, i religionens namn, ända liv och skövla egendom?

Min korta reflektion, innan arbetet, är att om en person öppet visar hängivelse åt en tro torde det ju vara en varningsklocka oavsett vilken tro det rör sig om ty det visar ju samtidigt att det brister någonstans i det kritiskt tänkande och logiskt värderande sinneslaget. Invändning kan ju då komma i form av ”Men hur många svenska kristna spränger sig själva i luften i hopp om att samtidigt döda andra?”

Fast har det med religion att göra eller är det mer en effekt av var vi befinner oss i fråga om civilisation och utbildningsmöjligheter? Jag menar, det är inte direkt så att vi har en hord av acklimatiserade muslimska medborgare som spränger sig till höger och vänster. Importerade problem visar sig snarare i medföljande traditioner och kulturer som inte går att integrera med det sätt vi, över lång tid, utarbetat här. I alla fall inte på ett lätt sätt eller under kort tid

Att peka på muslimen och säga -”Aha! Där är problemet!” är, enligt mig, alldeles för simpelt ty oavsett var vi finner religiös fanatism bör vi ifrågasätta om det inte finns ett problem som skall adresseras. Min gräns för fanatism är för övrigt föga högt satt…

Too little, too late.

Så avgår då äntligen AKB. Hon lyfte först allt de ”lyckats” med under tiden hon satt som ledare men det är ju väldigt litet av detta som är något konkret. Vad som däremot är riktigt tydligt är allt de inte har gjort under hennes ledning. Primärt då att de inte tagit upp stafettpinnen och drivit reell moderat/allianspolitik när de, trots allt, haft ett gyllene läge att faktiskt göra detta.

Den uselt svaga regeringen borde ha utmanats och tvingats till kompromisser på ett starkt och tydligt sätt. Det skall inte vara lätt att leda ett land i minoritet! En opposition som har möjlighet att få igenom sin politik måste förvalta förtroendet väljarna gett dem och se till att vinna de frågor de kan och stoppa den politik de anser skadar landet. Bevisligen gynnar en motsatt taktik, som den AKB drivit, inte någon alls.

Fort ser vi hur ”kändisar” m.fl. dyker fram och kritiserar att AKB inte haft det stöd de anser att hennes kön borde ha givit henne men ledarskap sitter inte i könet! Det är en personlig egenskap att kunna leda, lyssna till och inspirera människor och det är inte titeln som skapar denna egenskap! Som en parallell kan man snabbt visa på alla dessa odugliga chefer som innehar positionen utan att kunna förvalta den. Alla kan bli chef men alla är inte ledare.

En förhoppning jag nu har är att valberedningen nu bortser från politiskt korrekt genuseri och plockar fram kandidater som är lämpliga oavsett kön eller hudfärg. Skall de ha en chans till litet återhämtning är det inte kappvändarkonster eller mediaträning som skall väga tyngst utan tydlighet, ärlighet och passion för att leda landet in i en bättre tid.

Så, moderater… lyft nu fram någon som inte backar undan för en fajt. Någon som ni är villiga att följa men som också är öppen för att införa det där höga taket ni talat er varma för (i alla fall under den tid jag var med) men som aldrig fanns och istället lyssna till er.

Grått nytt år!

Senaste veckornas döda artister har fått ett flertal bekanta att brista ut i ett ”2016 – worst year EVER”. Själv håller jag inte riktigt med… 2016 har delvis varit ett av de bästa åren hitintills för mig och jag kommer minnas det med värme. Det är  klart att förlusten av en artist, som med sitt uttryck har berört, kan kännas men det är ändå ingen människa man egentligen har någon direkt anknytning till och uttrycket kvarstår ju efter personens död.

Nej, då är nog förlusten av en av ”mina gamla” något jag reagerar mer över även om jag många gånger håller med om att det ”var dags”. Det är klart att den facebookska sorgen skall få ta sitt uttryck men kanske just för att den är offentlig, och nästan litet på låtsas, reagerar man litet lojt. Vore det en närstående hade samma brist på tröst varit oförlåtlig.

Inrikespolitiskt har det varit ett ovanligt meningslöst år. Alliansen har fullständigt tappat sitt existensberättigande i och med att de överhuvudtaget inte använder sig av de demokratiska verktyg som finns för att få igenom sin politik. De har varit tydliga med att det inte är Sveriges väl och ve som är i fokus utan vikten ligger i att få vara med och leka med andras pengar. Att inte ha modet att driva den politik man hävdar är bäst ter sig väldigt konstigt i fotfolkets öron och det skänker röster till ett parti som har så många öppet enfaldiga människor på beslutande poster (nej, jag menar inte Mp även om det också passar in).

Utrikes har det varit roligare. Brexit var fantastiskt skojigt och att Trump vann bidrog med grädde på moset. Båda är exempel på hur det går när distansen mellan elit och gräsrötter blir för stor.

Men privat har det, som sagt, varit ett mycket bra år. Jag är mer jordad (elektrikerhumor!) och har funnit kärleken. Vad mer kan man önska förutom hälsa (hej!)?

Jag misstänker att 2017 kommer bli än mer spännande.

Ingen akademiker

Ytterligare något jag haft på önskelistan förhållandevis länge nu. Jag är inte och vill inte bli någon jevfla akademiker!

Nå, nu menar jag såklart inte att kasta någon som helst skugga över de som aspirerar på en akademisk karriär utan det är mer ett frustrerat uttryck över att det känns som om min tid ibland slösas bort på uppgifter som inte bara är tråkiga utan dessutom inte kommer tillföra något i det arbete jag utför. Saken är den att jag nog inte är någon akademiker alls utan mer av en arbetare. Jag är sjuksköterska och när jag fortsätter utveckla mig genom att läsa specialistutbildning så är det för att bli en bättre sjuksköterska i realiteten. Det är för att bli bättre på att hjälpa andra på plats och i stunden.

Jag vet att jag inte står ensam i min frustration då många andra av mina kollegor känner samma irritation över att tvingas skriva uppsatser och inlämningsuppgifter där formalia är viktigare än innehåll. Det är till och med så illa att vissa i det längsta drar på att läsa vidare, eller helt enkelt skiter i det, för de har inte energin som krävs för att utföra meningslösa, men mycket tidskrävande, uppgifter.

I min nuvarande specialistutbildning finns det, utöver praktik på tio veckor, tre kurser på totalt femton veckor som är riktigt bra och någorlunda inriktade på att göra mig bättre och mer lämpad för kommande uppgifter. Alltså, av 40 veckor är 25 veckor riktigt bra och 15 fullständigt meningslösa ur min synvinkel. Visst,  mer än 50% låter ju bra men samtidigt måste man ta i beaktande att de ”meningslösa” veckorna i arbetstyngd väger mycket mer än de som känns motiverade.

En lösning som jag tycker skulle fungera bättre är att de sjuksköterskor som är mindre intresserade av den akademiska banan och mer av att ”bara” erhålla specialistutbildningen skulle kunna välja bort uppsats och istället kunna läsa ytterligare fördjupning inom ämnen som berör deras arbete. Utan uppsats får man såklart ingen magisterexamen men den är så oviktig för mig ändå. Jag vill bara fördjupa mina kunskaper och sedan erhålla specialistexamen för, i min värld, kan vem som helst erhålla akademiska titlar. De är oviktiga, har ingen som helst imponansfaktor och säger egentligen inte något mer än att personen som innehar dem är anpassningsbara samt villiga att inrätta sig i ledet. Nu påstår jag inte att personer med många högskolepoäng och flera uppsatser/titlar i bagaget inte har kämpat för detta ty det har de absolut (och skall ha erkännande för detta) men jag säger bara att det inte är min bana.

För jag vill bli bättre på att jobba, inte skriva.

Sverigedemokrati

Jag har vacklat litet fram och tillbaka med hur och om jag skall skriva något om det här, utan att dessutom bli långrandig, men det verkar luta åt att det blir skrivet likafullt. Det jag mumlar om är följande:

Varför jag skulle kunna rösta på Sverigedemokraterna och varför jag INTE kan rösta på Sverigedemokraterna.

Så, litet kort, varför?

Först och främst skulle jag se det som en protesterande käftsmäll åt nutidens mediatränade politikerbroilers som inte lyckas ha en egen åsikt om något… alls. Ta decemberöverenskommelsen som exempel. Det fanns inget i den som borgade för att en mogen politik skulle kunna växa därur utan endast ett åsidosättande av demokratiska spelregler. För att hindra ett litet parti att ens ha möjlighet att påverka något bedömdes det bättre att en svag regering i minoritetsställning skulle få igenom dåliga förslag som andra partier lätt (ja LÄTT) kunde ha förhindrat. Hur kan någon respektera ett sådant lamt agerande? SD gjorde det inte.

Och ja, mediaträning… Hur många är egentligen intresserade av att höra någon berätta om något den tror att andra vill höra men på ett såpass luddigt sätt att det egentligen inte är något av vikt den förtäljer? SD går ut med en åsikt och förklarar varför de har den.

Pk-fållan… Jag är synnerligen trött på att det ses som något positivt att konsekvent göra sitt yttersta för att aldrig någonsin trampa någon på tårna. Vet ni vad? När man lever i en demokrati med yttrandefrihet ingår det att människor får tåla att höra saker de inte håller med om. Det är inget att bli ”kränkt” över utan ett fantastiskt tillfälle att säga ”Hörrö du, det där är ju bara skitsnack…” och så är utbytet av tankar, idéer och värderingar igång. Precis som det skall vara med andra ord. Rätt eller fel ingångsvärden så sätter SD ut näsan och öppnar för den sortens diskussioner.

I SD’s paradgren visade det sig att de etablerade partierna numera kovänt och, utan att erkänna det, gett dem rätt. Det har ingenting med brist på medmänsklighet att göra utan mer med att en politikers primära uppgift borde vara att se till befolkningens bästa och inte för egen del försöka plocka offentlighetens godhetspoäng på andras bekostnad. Det var mer ett matematiskt problem än etiskt/moraliskt. Det rör sig egentligen mindre om kronor och ören än ren kapacitet och hur man bäst förvaltar det kapital vi de facto besitter.

Varför inte?

Alla dessa flarn vilka har en retorisk förmåga i likhet med en upprörd gåsmamma kombinerat med ett intellekt och konsekvensanalytisk förmåga som bättre passar sig i forntidens varietéer jämte självförlöjligande dvärgar, siamesiska tvillingar och skäggiga damer.

Det tragiska är att vi finner dessa på alla nivåer i det partiet och jag önskar inte ge någon av dem någon makt att förändra då de, med stor sannolikhet, kommer ställa till mer än de ställer till rätta. Det är förvånansvärt hur fullständigt tillintetgjorda de tillåter sig bli i och med denna brist på intelligent debatterande. De väljer en offensiv och bufflig debatteknik framför en inlyssnande och resonerande och faller snabbt på eget grepp eftersom de snart ger sig i kast med olika former av personangrepp istället för att lugnt utveckla sin ståndpunkt. Och ej att förglömma är det inte sällan endast ett ämne de orkar vara semi-inlästa på. Fall utanför det ämnet och de framstår än mer som babblande fånar…

Jag skulle vilja tillstå att utan Jimmy Åkersson finns det ingen framtid för det partiet då jag har inte sett någon med en framtoning och smidighet i de leden som skulle kunna bära manteln. Partiet är en fullständig idiotmagnet och har vuxit såpass fort att dessa idioter lyckas få positioner de är inkapabla att förvalta.

Så… litet kort kan man sammanfatta det med att jag gärna ser de etablerade partierna bli ledsna i ögat eftersom de satsar på helt fel saker istället för att tala ur skägget och förvalta det förtroende väljarna skulle vilja ge dem Jag ser gärna att de vågar vara intelligent kontroversiella  utan att hela tiden räkna på hur många röster de vinner eller förlorar på att våga ha en tydlig åsikt. Men… skulle jag då kunna lägga en röst på ett parti som verkar ha fler avkommor från incestuösa förhållanden i leden än vad som är statistiskt möjligt. Det ter sig osannolikt men omöjligt är det inte såvida de etablerade partierna inte börjar jobba politiskt för en bättre framtid än de gjort de senaste åren.

Visst, jag skulle kunna skicka en passning åt F! och Mp men börjar jag tänka på dem också fylls mitt sinne med depressivt tänkande och det känner jag inte för i afton…

Aftonfundering

Kom att tänka på en uppsats jag skrev under högstadiet. Det var en sådan där läraren hade som krav att man skulle använda förutbestämd rubrik. Trots lärarens hot om att få en etta på uppsatsen om jag ändrade rubriken kunde jag såklart inte göra annat. Jag har för mig att jag erhöll nämnda etta just för denna uppsats och av det skälet. Om jag inte missminner mig var rubriken ”Detta är lycka för mig” och min rubrik blev ”Är detta lycka för mig?” för att fortfarande använda alla ord i rubriken.

Min största invändning var att uppgiften inte gick att lösa eftersom lycka var en utopi och därmed inte fanns i verkligheten.  Definitionen jag lekte med var att lycka var det tillstånd som inträdde då inga andra problem existerade i ens sinnesvärld och eftersom jag själv, åren innan och de som följde, aldrig hade upplevt detta tillstånd bedömde jag det som högst otroligt att lycka någonsin kunde vara en realitet.

Att en tretton-fjortonåring inte hade någon som helst tro på begreppet lycka kan man nog ha både funderingar som åsikter om men jag var nog sällan ett speciellt muntert barn innerst inne. Det hade såklart sin grund i familjelivet men också till viss del att jag tidigt såg det mellanmänskliga spelet och insåg att jag stod litet vid sidan av det. Jag stod inte i centrum och aspirerade nog aldrig riktigt på den positionen men visst fanns där ögonblick där ensamheten kändes litet väl påtaglig.

Men för att återgå till lyckan så vill jag nog påstå att jag lyckats ta många steg närmare den de senaste åren. Jag har två friska, fantastiska, barn, ett jobb samt en fritid som spelar roll och en kvinna, vilken som person är någon jag sökt under många många år, vid min sida (ja, jag har varit väldigt petig).

Uppfyller jag kriterierna för tonårens version av lycklig? Nej, det är klart jag inte gör eftersom de troligtvis aldrig kommer uppnås men det är ändå riktigt jevfla bra just nu.

Snabb retorisk fundering: Brexit

Så har det då gått några dagar sedan Storbritannien på ett föredömligt demokratiskt vis tog ställning mot att ingå i detta överstatlighetens EU. Min spontana reaktion var: ”Äntligen en kraft att räkna med som säger det så många av oss redan tycker och känner”. Personligen röstade jag  ”JA” till EU 1994 men detta var på premisserna att vi skulle ha ett samarbete som underlättade för varor, tjänster, arbeten, utbildning över gränserna men INTE ett överstatligt och tjänstemannastyrt maskineri med uppenbara demokratiska brister.

Chocken efter den brittiska folkomröstningen var total bland vissa som uppenbarligen inte alls hade koll på stämningsläget och retoriken som följde föll snabbt in i ett mönster som har till syfte att skämma eller skrämma människor tillbaka in i fållan. Uttalanden som ”man skall förändra inifrån och inte smita ut bakvägen” skall visa på det skamliga att ”smita” från ansvaret och att det ädla är att långsiktigt arbeta i uppförsbacke. Jan Björklund tog tillfället i akt och använde nazism och den ryska björnen som skrämselargument och detta föll fler EU-anhängare in i trots att detta inte på något vis har med saken att göra. Vad jag vill komma fram till är att det inte läggs fram konkreta problem utan endast abstrakta känsloargument som skall spela på människors svagheter. Ta på era kritiska glasögon och analysera syftet med argumentationen innan ni köper budskapet.

En annan abstraktion är också att försöka göra EU till en egen levande och, såklart ytterst komplex, entitet vilken man får acceptera är litet speciell och svårhanterlig. Jag tänkte berätta en liten hemlighet: EU är en produkt av mänsklig vilja och allt som sker som resultat av paraplybegreppet EU beror helt och hållet på vad människor väljer att göra av sin vilja. Nu sitter det förvisso, högst upp, en pojkklubb för privilegierade vilka inte alls ser till de egna nationernas intressen primärt utan maktpositionen som sådan. Dessa människor vill, till varje pris, behålla sin position och kommer, med alla tillgängliga medel, slåss för att inte detta skall förändras. Samma tankebanor hägrar även hos alla andra som personligen gynnas av att suga på spenarna från fenomenet EU och dessa är mycket duktiga på att lägga fram en retorik som är tillräckligt luddig och symbolisk för att enskilda medborgare inte skall orka stå emot eftersom de har så mycket annat i sina liv som tar tid och energi.

För att återgå till ”brexit” så vill jag berömma Storbritannien för denna exemplariska uppvisning i demokrati. Människorna där hade nått en gräns där de satte ner foten och sa ”Fuck it! This is not what I thought would come out of this union.”. Då är det enda vettiga att träda ur och sedan försöka göra det bästa av situationen. Jag hoppas fler följer i deras spår och så kan vi skapa ett nytt samarbete som inte kräver att vi överlåter den nationella makten till människor vi inte ens har röstat på.

Om människor vill så är detta inte alls något konstigt eller komplext utan endast en produkt av samsyn.

Det där med att sova är överskattat

Jag har inte skrivit något här på snart ett halvår men det är inte på grund av brist på ämnen. Det är nog mer så att jag inte riktigt haft lust och är inte ens nu säker på om jag känner för det. På sätt och vis vill jag nog skriva men samtidigt är det litet tidigt att skriva om det jag eventuellt skulle vilja förtälja. Så jag låter nog det icke skrivna förbli oskrivet och flödet av ord, utan djupare insikt, stanna vid en meningslös textmassa.

Your hair is winter fire
January embers
My heart burns there, too.

Det var en haiku skriven av Ben till Beverly i boken IT någon gång på 1900-talet. Eller tja, det var ju Stephen Kings verk men det är egentligen oväsentlig information precis som den större delen av vad någon skulle finna just på denna sidan. Den boken var den första jag läste på engelska. Eller, först på svenska men sedan tre gånger på engelska. Haikun fastade tydligen men höll sig dold fram tills helt nyligen.

Fram tills helt nyligen hade jag ett mål som av förklarliga (dock oförklarade) skäl, eventuellt tillfälligt, blev degraderat till delmål. Det öppnade upp för en hel massa förvirring eftersom där inte fanns någon plan för när det tidigare målet, nu delmålet, hade uppnåtts och passerats. Det är som att peta på en stor såpbubbla och bli förundrad när denna inte spricker trots att hela fingret är på insidan.

Det kan bli litet av en överraskning om man finner en ny dimension på en, sedan länge, accepterad verklighet. När vanan var ett hinder i att upptäcka dörren mellan rummen. När ett habitualtillstånd visar sig vara en chimär… Det finns alltid ett visst motstånd i att överge det kända, och därmed trygga, men har man väl funnit en oöppnad dörr torde det väl vara logiskt att vilja undersöka vad som finns på andra sidan även om risken finns att rummet är fyllt med isopropylmetylfluorfosfonat?

Jag har bara petat på handtaget än så länge men är löjligt nyfiken på att öppna.

Identifikation

Så har de börjat kolla ID vid gränsen och, även om det inte är lika massivt som för några månader sedan, så gnäller människor över åtgärden.Nu är det såklart helt i sin ordning att man har åsikter om förd politik och konsekvenser (eller brist på konsekvenser). Inte nog med att det är ok utan det är, enligt undertecknad, f-n ta mig både en rätt och en skyldighet som medborgare!

Något som dock skapar litet bryderier är hur det kommer sig att det är något konstigt då man vill se identifikation av någon som vill komma in i vårt land. Vi kräver papper på hundar som passerar gränsen (även inom EU), vi kräver ID för att få handla på systemet, vi kräver ID för att få låna pengar på banken osv. Och fram till för några tiotals år sedan krävdes det även av Tyskar, Fransmän och andra som nu numera är medlemmar i EU så varför skulle det vara så konstigt om vi ville se ID om någon är på väg in i vårt land och dessutom kräver/önskar vår hjälp?

Varför är det så viktigt att alla måste ha rätt att komma till just Sverige? I vilken verklighetsfrånvänd värld lever de som verkar tro att vi omges av idel utvecklingsländer? Hur mycket koll ha dessa människor egentligen på sin omvärld när de tror att vi är störst, bäst och med oändliga resurser kan erbjuda alla en nystart på vår mark och samtidigt tycks hävda att andra länder inte kan ge minst lika mycket skydd från det de flyr ifrån?

Jag vill understryka att vi gör väldigt mycket redan nu, som nation, men det hindrar ingen från att göra mer än så om den så önskar. Regeringen har efterfrågat plats i bostäder – erbjud plats i ditt eget hem. Du kan säkert göra dig av med en del bekvämlighet och/eller möbler för att kunna ställa in sängar och bidra till att nyanlända får en bättre start. Flera hjälporganisationer behöver pengar – skänk mer av ditt överflöd! Gör dig av med onödig lyx och hjälp till mer än du redan gör! Engagera dig och ge av din tid och ditt slit antingen som volontär inom landet eller gör det genom att åka ner och hjälpa till på de platser de skriker efter din hjälp. Eller är det ”någon annan” som skall göra allt detta?

Som land, däremot, måste vi se till befolkningen först och främst. Det är den absolut viktigaste uppgiften våra politiker har och nu har fler börjat inse detta. Eller inse är kanske att ge dem för mycket trovärdighet som tänkare, troligtvis har de fattat att de kommer tappa makt genom att med känsloargumentation försöka skapa sig ett namn i historieböckerna som en av ”de goda”. Kappvänderi är en viktig gren inom politiska broilers lek med andras pengar.

Som sagt, gör mer om du inte tycker vi tillsammans gör tillräckligt men gör det med din privata insats istället för att kräva att alla måste delta. Själv vill jag påstå att vi, som nation, har gjort bra mycket mer än vi har kapacitet att göra och måste se till att återställa balans i kapacitet kontra nationell efterfrågan. Vi började alldeles för sent men det ser ljusare ut nu när inte bara Sverigedemokraterna verkar arbeta för Sverige.

Ytterligare ett år till historien.

Man får nog vara bra bakis för att undgå att nyårsafton är passerad och vi har knatat in i år 2016. Förra året får nog räknas till det år då många började inse att världen är ständigt föränderlig, att det som var lugn igår är dagens kaos, att en tidigare ignorerad hotbild idag kan stå och slå dig i huvudet med både hammare som skära.

Jag vet att jag troligtvis har större tro på att Svenskarna börjat vakna upp än de själva vill gå med på men förändringen som skett är i alla fall åt rätt håll. Fler har också börjat att granska det vinklade medieutbudet både från slaskpress som expressen och aftonblaskan men också från sådant de tidigare hade tilltro till som svt, sr, dn osv. Insikten om att vi är ett litet land som redan innan ”flyktingströmmarna” hade problem att tampas med, och som nu mångfaldigat dessa problem, verkar också börjat sjunka in hos de som förstår att åsiktskorridoren har mer med makt att göra än några absoluta sanningar.

Visst, det finns fortfarande vokala grupperingar med fullständigt verklighetsfrånvänd argumentation men jag försöker behålla en optimistisk syn (även om det inte är lätt alltid) på att logik, matematik och i viss mån ren egoism skall kunna vända vårt land i en trygg riktning. Nej, jag är långt ifrån empatilös men känsloargumentation kan aldrig få råda när hårda fakta talar sitt tydliga språk.

Rent privat har väl min största prestation varit att ha genomfört min utbildning trots att uppsatsen höll på att ta kål på mig. Egentligen var det inte skrivandet som närapå drev mig in i väggen utan att argumenten till varför vi skulle skriva uppsatsen inte hade något med vår progression att göra utan mer med hur utbildningen sedan skulle värderas av utomstående källor. Det var alltså en uppgift som var fullständigt meningslös för oss som inte har några planer att forska och det är väldigt tydligt nu, i min yrkesroll, att tiden vi la på uppsats (kurserna som ledde upp till den, alla grupparbeten som skulle vara enligt formalia, själva uppsatsperioden osv) kunde ha spenderats så mycket bättre t.ex. genom mer farmakologi, fördjupad sjukdomslära och kanske en fördjupande tredje kurs inom human biomedicin. Flera av våra kurser borde ha haft en direkt koppling till vår blivande yrkesroll och i den krävs mer kunskaper vad som sker i kroppen vid ohälsa, hur preparat påverkar osv. Våra patienter ser hellre att vi har kunskap och kompetens om deras tillstånd och kan förklara vad som händer än att vi läst ”Båten i parken” och liknande trams.

Min tid på akuten var fantastisk! Mycket att göra och ibland riktigt snurrigt men väldigt roligt och lärorikt. När vikariatet börjat gå mot sitt slut fick jag erbjudande om förlängt vikariat och eftersom detta lades fram på ett sätt som lät som om jag skulle hålla på att gå på vikariat i all evinnerlighet (det var även tal om sommarvikariat 2016) så slängde jag iväg en ansökan till kirurgen. Nu visade det sig att vad den ena chefen på akuten, litet stelbent, hade hävt ur sig inte var sanning i den andra chefens öron utan om allt hängde på att jag ville ha fast tjänst så skulle det inte alls vara en omöjlighet… Men då hade jag redan bokat möte med ett par chefer på huset och när jag kom från det mötet stod det klart att det var en bättre deal på kirurgen. Så, trots att det kanske inte var lika kul, föll valet på det nya alternativet.

Det enda som inte kändes helt ok var att de sa åt mig att jag inte hade möjlighet att löneförhandla, trots att jag bara gått på ett vikariat, eftersom jag var anställd av regionen. Detta kom sedermera att bli en anledning till varför jag alldeles nyligen valde att säga upp mig…

En tidigare klasskamrat lät meddela att vi skulle bli kollegor inom någon månad och detta lät, för mig, som väldigt positivt eftersom jag uppfattar henne som både trevlig och kompetent. Såklart frågade jag vad hon hade fått för lön och blev då glatt överraskad av att hon lyckats förhandla sig till en lön som låg 1800:- över min egen. Jag tog självfallet upp detta med löneskillnaden med chefen eftersom jag inte anser mig vara 1800:- sämre och att detta borde korrigeras något men fick till svar att det eventuellt kunde bli något korrigerat under nästa revision men att hon inte visste med hur mycket.

Vad hon inte sa men som var väldigt tydligt ändå var att om man skall ha möjlighet att diskutera lön måste man jobba någon annanstans och att regionen hellre släpper en intresserad medarbetare med fel lön än korrigera lönen. Så… därför ser jag med tillförsikt fram emot nya spännande utmaningar 2016. Som ssk finns det en värld med möjligheter och varierande uppgifter. Saken är väl den att jag inte gärna flyttar på mig om jag trivs på ett ställe men har inga som helst problem med att höja blicken och vandra iväg om något känns fel och det inte kan korrigeras. Jag är lojal… men bara så länge lojaliteten återgäldas.

Må detta nya år bli bättre för mig, och er alla, än alla andra år kombinerat!