Det är inte alltid lätt att vara student… En av de mest intressanta och efterlängtade kurserna under programmets livstid ”Human biomedicin II” lyckades de göra tråkigt och meningslöst. Inte för att innehållet som sådant är tråkigt och absolut inte meningslöst men upplägget gjorde att intresset ganska omgående falnade.
Primärt beroende på att de slängde på oss många moment från start vilka kanske inte riktigt främjade studielusta (beroende på att de inte kändes riktigt nödvändiga och tog MYCKET tid från studerandet) men också för att de vägrade ge oss avgränsningar i ett så stort ämne som human bio faktiskt är. Vad som kan tyckas litet orättvist är att halmstadklassen faktiskt fick dessa avgränsningar vilket också visade sig i den muntliga tentan där hälften av vår klass blev kuggade men alla i Halmstad klarade sig.
Jag är helt säker på att vi inte är slappare än halmstadsklassen och när det är sådan skillnad torde föreläsarna (eller kurschefer eller vad de nu önskar kalla sig) kanske ta ett steg bakåt och fundera över vad som gick fel.
Tänkte arbeta litet nu men får allt vänta tills mr Ibumetin kickar in och tar bort skallebanken som helt omotiverat valt att ockupera hålrummet ovan axlarna.
Jag fick frågan för några dagar sedan hur det kommer sig att jag inte aktiverar mig politiskt igen och det är nog så att jag inte kan finna något parti där jag känner mig hemma. Vänsterflanken är inte att tänka på och högersidan går inte den heller eftersom varje röst på något alliansparti är en röst på ”Skalleper” och det partiet har visat sig bestå av en stor samling hycklare vilka endast är ute efter att behålla makt.
Nu kan man ju hävda att just strävan efter makt delas av alla partier men jag var så naiv när jag först gav mig in politiskt att jag trodde idéer och ambitionen att vilja förändra till det bättre var en viktigare drivkraft. Jag hade fel. Det var viktigare att stryka rätt människor medhårs för att sedermera gynnas av fördelarna detta gav. Politiken numera har inget med Sveriges eller svenskarnas bästa att göra utan bara vad du kan få ut av det själv genom att säga rätt saker.
Jag brukar använda ett exempel från min korta tid som aktiv då vi var på väg hem från Örebro, efter att ha lyssnat på bl.a. Skalleper, då jag och en dåvarande ledamot av Barn och utbildningsnämnden satt bredvid varandra. Min ambition var uttalat att komma in i den nämnden eftersom jag ville vara en del i att utforma en bättre skola (vilket de f.ö. misslyckades med) och förde därför, under resan, fram att jag tyckte det borde vara obligatoriskt för ledamöter/ordförande i en nämnd med årligt återkommande praktik inom det område den tar beslut.
Denna tanke var helt otänkbar för personen i fråga och reaktionen var ganska talande för det politiska klimatet. Man skall inte behöva kunna något konkret om det man beslutar, man skall inte ha någon insikt i hur besluten påverkar i realiteten. Personen i fråga avancerade sedermera till ordförande i den nämnden och är numera kommunalråd.