Rånförsök mot barn!

Ett kort inlägg till Varbergs föräldrar (det skall visst särskrivas i detta fallet!).

Morgonen den 19 December var en av mina vänners elvaåriga dotter på väg till skolan tillsammans med två väninnor. I ett mörkare parti vid den nya ishallen blir hon stoppad av två män iförda rånarluvor och i övrigt svarta kläder emedan hennes sällskap lyckas ta sig vidare.

Männen, som av henne bedömdes att vara mellan 15-18 år, håller fast hennes cykel och söker igenom hennes väska. Först när de inte finner något att stjäla låter de henne åka vidare.

Jag ber er som kanske sett något att ta kontakt med polisen (Telefonnummer: 11414) ty nästa gång kan det vara ert barn de attackerar.

Som avslutning vill jag väcka tanken att våra barn blir större måltavlor ju mer dyr elektronik de bär med sig. Exempelvis kanske inte datorer skall släpas fram och tillbaka till skolan?

Träsk, regn och berg…

Efter tre dagars eftersök känner man verkligen av varje del av ens kropp. Trots att vi inte funnit mannen vi sökte tycker jag ändå att vår sammanlagda insats var f-rbannat bra! Terrängen vi har avsökt var inte sällan väldigt krånglig men ingenstans under söket hörde jag någon som gnällde.

Detta är en av anledningarna till varför jag är med i hemvärnet ty det består av människor med stor känsla för att vilja hjälpa andra kombinerat med en inställning att inget hinder är omöjligt att forcera. När vi är ute kan man alltid lita på människorna runt omkring kommer att ge allt för att lösa uppgiften, med bibehållet gott humör, trots att omgivningen slänger berg och träsk omkring oss.

Jag såg att ”missing people” hade en del frågor på deras sida på facebook om varför de inte använts mer och det kan jag såklart inte svara på eftersom insatsen leds av polisen (dvs. de ber oss avsöka vissa områden) men jag skulle kunna tänka mig att det delvis beror på den terräng vi avsökte. Det går liksom inte att släppa ner tvåbarnsmamman Karl-Ellen i ett träsk och peka ut en riktning för att sedermera förvänta sig att det blir bra.

Nu kanske det låter som om jag ser ner på organisationen MP men det gör jag egentligen inte utan det är snarare så att de, av naturliga skäl, bör vara väldigt ”ojämna” även om viljan kan vara stark. Nåväl, de skall tydligen söka idag och jag önskar dem lycka till ty jag vet hur det ser ut.

Det var något mer jag tänkte skriva men det flyr mitt minne… Måste vara åldern eller kanske att jag är litet trött. Hursomhelst så är det muntlig tenta för vissa i klassen idag men jag meddelade redan igår att jag får avvakta till den skriftliga tentan i mars. Eftersöket i helgen kändes liksom viktigare…

Har ni frågor angående hur man blir en del i Hemvärnet går det bra att kika på www.hemvarnet.se men också att fråga mig så ger jag den information jag har samt pekar i rätt riktning. 🙂

Men nu över till fantastisk forntid 🙂

 

Anonymous morning

Så var det då dags för en helg som bör spenderas genom studier inför en elak muntlig tenta… Känner inte det minsta för det men troligtvis kommer ja snart igång ändå 🙂

Under gårdagen var jag ute med mina vänner i grönt på ett eftersök och även om vi inte fann personen så var det skönt att ge sig ut på vandring i skog och mark. Synd att det skall krävas att någon villar bort sig för att jag skall prioritera spankulering framför hemmafiffande men å andra sidan är det väl bra att jag har någon defekt 😉

Under några dagar har jag funderat litet över expressens ”avslöjande” där anonyma skribenter på bl.a. avpixlat har kartlagts och identifierats. Min initiala reaktion verkar hålla i sig och det är att det är tveksamt om detta var ok av tidningen.

Folk gnäller över FRA och att USA har ”spionerat” på deras privata förehavanden på nätet men så fort det rör sig om personer de inte sympatiserar med så är det helt plötsligt helt ok att bryta mot deras vilja att uttrycka sig anonymt. För mig så måste man nog vara mer konsekvent när det rör yttrandefriheten i landet. Att kunna uttrycka sig anonymt ser jag som ett viktigt verktyg vad gäller upprätthållandet av någon form av demokrati och hade det rört sig om en myndighet som gjort samma kartläggning hoppas jag att detta resulterat i mer oro från ”Svensson”.

Det går att hävda att de personer som karlagts varit mer än lovligt klantiga om de vill vara anonyma eftersom det faktiskt gick att spåra upp dem men hur långt skall man behöva gå för att få uttrycka sig anonymt? Kan respekten inför en människas önskan att inte bli avslöjad väga högre än nyhetsvärdet?

En annan aspekt på det hela är att det kanske finns fler som, liksom jag, ofta är ute i olika forum och diskuterar sidor av ämnen vi kanske inte ens håller med om både för att få en bredare insikt men också för att det, rent retoriskt, är kul. Anonymiteten ger mig möjlighet att utforska och lära mig mer än jag annars hade gjort.

Jag tycker det är viktigt att notera att det inte är förbjudet att vara dum i huvudet i detta landet och att även de lägre begåvade måste få ha sin plattform för diskussion utan att de tvungetvis skall bli måltavlor från de som anser sig besitta den absoluta sanningen.

Rättigheter!

Julen knackar på och meddelar att smält socker på händerna gör ont, det går att misslyckas med fudge och att det fattas en massa julpynt i lägenheten… Jaja, jag är på väg att fiffa litet till men det behövs ett avbrott innan jag börjar.

”Lillan” hade litet svårt att somna igår och därför föreslog jag att hon skulle lyssna på radion en stund. Tog väl mig ett par minuter innan jag insåg att ämnet för kvällen i P4 var pornografi. *sigh* Vi är liksom inte riktigt där i diskussionen än 😉

Just nu kör de en ”kampanj” i P3 med temat ”Alla tjejer skall ha rätt till att överleva sin graviditet” och det får mig att fundera litet över hur de tänker som formulerar sig så. Jag menar, ingen har ju någon som helst rätt att överleva överhuvud taget. Snarare är det väl så att vi definitivt INTE kommer att överleva alls? Att leva är ju ingen rättighet utan en ytterst temporär gåva som vi kanske borde förvalta på ett bättre sätt.

Rättigheter är dessutom inga naturlagar utan godtyckligt uppställda regler som människor bestämt skall gälla (men som beror på var någonstans i världen man befinner sig). ”Rätt att överleva sin graviditet” blir, för mig och i detta perspektivet, en ganska tokig formulering. Önskvärt vore såklart att inga sjukdomar fanns och alla levde harmoniska långa liv utan att för den sakens skull tära på möjligheterna för de efterföljande.

Rent cyniskt så det största problemet för människan just nu det stora antal individer som lever här. Allt vore bättre om det var i mindre skala. Miljöförstöring, som exempel, skulle självfallet vara betydligt lägre om mänskligheten endast var en fjärdedel av den aktuella. De ändliga resurserna skulle räcka mycket längre, utfiskning blev ett ickeproblem osv.

Hur vi skall minska på populationen har jag dessvärre ingen hållbar lösning på men visst vore det bra om alla länder kunde införa en ”ett barn per familj”-policy under några generationer för att sedan (när populationen hamnat på en stabil nivå) maximera vid två. Kanske kunde man handla med barnrättigheter som man nu gör med utsläppsrättigheter 😉 Skulle vi få problem för de äldre generationerna under ett tag? Absolut! Men å andra sidan har vi väl själva försatt oss i den situationen? Att fortsätta föröka oss likt bakterier är knappast problemfritt det heller…

Men det var det rent språkliga jag egentligen började skriva om. När det talas om rätt (som i rättighet) på ett sätt att betydelsen av ordet blir diffus tappar snart ordet allt värde och det blir meningslöst att nyttja. ”Rasist” t.ex. var för mig väldigt tydligt förr men numera faller jag själv in i den kategorin ibland beroende på vem jag talar med och då hör till saken att jag har vänner som inte är pursvenskar och att mitt hjärta flera än en gång slagit hårt för kvinnor som inte direkt kommer från hemtrakten. Men begreppet är urvattnat och används mer som ett sätt att ”vinna” diskussionen genom stämpling.

Att på alla sätt försöka hjälpa andra till ett drägligt liv är, ur vissa synvinklar, lovvärt men någon ”rätt att leva” har däremot ingen av oss.

Bättre fäkta än illa fly

Eftersom jag egentligen borde fokusera hårt på studierna just nu så gör jag såklart något helt annat… Det är som så att jag funderat över en sak ganska länge och ja, det blir nog litet mer seriöst denna gången.

De som känner mig är väl medvetna om att jag knappast kan anklagas för att vara vänster eftersom jag är fast övertygad om att människor kan klara mycket mer än de själva tror och att det är denna drivkraft som skall få hägra framför det överstatliga som beslutar för mig. Nu är det tyvärr så att det såklart finns problem med min övertygelse.

Inte alla människor har den drivkraften och inte heller vill de ha den. De är alldeles nöjda, och mår säkert bättre än många andra, med att inte behöva ta några stora beslut och istället göra sitt jobb, gå hem, utöva någon fritidsaktivitet och planera in en resa eller två.

Sedan finns det de som verkligen försöker passa in i någon annans mall av ”be all you can be” men som inte har kraften att genomföra det och därför kraschar ganska brutalt efter ett tag. Själv var jag en av dessa. Att säga ”Nej, jag hinner inte” eller ”Nej, jag orkar inte” fanns inte med på kartan. Numera är jag medveten om att även jag har begränsningar och att det finns andra värden i livet än att avancera. Jag var f.ö. en bra mycket sämre pappa då än vad jag är nu…

En sak som stör mig är att det i ekonomiska termer hela tiden talas om tillväxt och att just tillväxten är det viktigaste. Den skall öka och gärna öka så fort som möjligt. Marginalen är också ett viktigt begrepp för den skall vara så stor som möjligt vilket resulterar i att människor utsätts för högre påfrestningar eftersom belastningen blir större. Eller se på vården där ingenting längre får kosta något. Det som är mest spännande där är att det aldrig är de sjuka människorna som tycker vården kostar för mycket och att vi alla hamnar där en dag. Jag undrar om besluten att minimera alla kostnader känns lika viktiga när beslutsfattaren själv ligger där med hjärtsvikt och dödsångest…

Min fråga blir följaktligen: När är tillväxten tillräcklig? När uppnår vi en nivå där vi kan säga -”Det räcker nu. Vi är nöjda.”

Tillochmed en ekonomiskt outbildad person som jag kan räkna ut med håren mellan skinkorna (tänkte skriva rövhåren men det låter så illa…) att ingenting kommer fortsätta uppåt i all evighet. Speciellt med tanke på att det kräver en konstant befolkningsökning och att just detta  är en anledning till de största problem vi ställts inför (men det kräver nog en egen post).

Vad jag slutligen skulle vilja påpeka är att majoriteten av oss är totalt hjärntvättade i det att vi faktiskt försvarar detta systemet. Jag var också en av de som köpte alla politiska och ekonomiska floskler som, av de med makt och kapital, skall få oss att hela tiden försöka öka takten och bli bättre arbetare. Men vet ni vad? Det är fan inte värt det. Vi har ett liv (som vi känner till) och visst borde det vara avnjutbart?

Det system jag skulle vilja se införas är det där vi absolut arbetar men att vi kan ha det litet gôtt även på arbetet. Att det kan vara en plats där vi faktiskt trivs och vill spendera tid men utan att det tar bort minst 5 dagar av 7 varje vecka genom att vi är totalt utmattade (fysiskt och/eller mentalt) när vi är lediga. Det systemet är det inget politiskt parti som faktiskt förespråkar.