Jag har funderat på det där med att tjäna pengar ganska länge. Gick från ett jobb där jag tjänade mellan 32-35Kkr varje månad, utan att förta mig, till ett annat där lönen ligger på 19.5Kkr och där benen får springa och nattsömnen ibland störs av någon specifik händelse under dagen. Det är klart att pengar öppnar många dörrar och möjligheter så visst skulle det vara roligt om jag kunde berika mitt och mina barns liv med litet större utsvävningar men det är först när man lämnar det personliga planet som ekonomi blir intressant ur ett annat perspektiv.
”Riskkapitalister flyr välfärden” står det i SvD Näringsliv idag och då rör det sig om vård, skola och äldreomsorg. De har slutat investera redan innan valet eftersom de inte tror sig kunna tjäna så mycket på den branschen om det blir (och det blir det) regeringsskifte. Jag förstår dem eftersom en riskkapitalist mål och mening är att tjäna pengar på sitt kapital emedan fler och fler tittar snett på hur detta görs inom nämnda sektorer.
Vår regering (tillsammans med de flesta ekonomer) talar sig varma för ”tillväxt” och just detta ord verkar vara det viktigaste i världen. Själv har jag börjat undra över när tillväxten vuxit tillräckligt. När räcker det? Jag menar, det går inte att, för evigt, växa i en ändlig värld. Någonstans bör man nå taket och vad händer då? Och varför är det alltid ”tillväxt” som fokus skall ligga på?
När skall vi vara nöjda med det som är? Om vi, istället för att ta ut vinster utöver kommande investeringskostnader (som såklart måste sparas på tills de behövs) ser till att ett företag, en bank, en skola, en vårdinstitution har rätt utrustning, personal med en lön som går att leva på och sedan t.ex. kanske låter ett eventuellt överskott betala för att människor får litet mer ledighet eller litet lättare arbetsbörda? För inte är väl livets stora mening att arbeta så hårt som det bara går för andra? Inte är väl den berömda väggen ett slutmål att sträva efter?
Innan protesterna haglar in så vet jag att det ekonomiska systemet bygger på lönearbete där några få kapitalstarka styr massorna med löfte om pengar i utbyte mot deras slit men vad jag menar är att vi kanske skulle se förbi horisonten och fundera på om det just är arbete som livet skall gå ut på. OM det är möjligt kanske vi skall fundera på hur vi kan minimera tiden som spenderas på arbetet och maximera tiden spenderad i livet utanför? Vid dödens rand är det få som önskar att de hade arbetat mer och spenderat mindre tid med barnen och barnbarnen…
Så, när når vi läget där tillväxten vuxit tillräckligt och jämvikt uppnås. När vi kan pusta ut och säga: Fan, nu är det dags att leva litet också.