Inget jevfla statement!

Min vänstra hand

Jäpps, det där är min vänstra hand beprydd med både nagellack och regnbågsfärgat armband. Men nej… Det är inget jevfla statement ändå!

Saken är den att jag målade min nagel igår för att jag kände för det men inte för att på något sätt försöka bättra på perfektionen som underlaget utgör. Armbandet har min dotter gjort och regnbågsfärgat är snyggt samt fanns där långt innan någon rörelse fick för sig att ”kidnappa” det.

Nu blir detta ett jevfla statement hur jag än försöker vinkla det så… Ok, detta är ett jevfla statement!

Såhär: Så länge som mitt agerande eller min uppfattning inte skadar dig får jag göra litet som jag vill. Du får skratta åt mig (både rakt ut eller bakom min rygg) och tycka vad du vill om det jag gör eller vem jag är. Du får själv göra en bedömning huruvida du vill förbli i min närhet eller hellre hålla dig borta från mig. Men du får inte, på något sätt, försöka tvinga mig att dela ditt synsätt.

På detta vis ser jag på omvärlden också. Jag tycker det är helt ok att det existerar rasister, att det är helt ok att det finns folk som inte gillar homosexuella, att det är helt ok att det finns de som har marginaliserade åsikter baserade på känsla eller bristfällig information (har fortfarande svårt att acceptera att vissa var så urbota korkade att de röstade på F! men tids nog så…). Jag ser inte att jag har någon rätt att tvinga dem att byta åsikt om de saker jag själv inte tycker likadant om och jag anser inte ”samhället/media” heller har denna rättighet.

Jag tycker till och med att hetsjakten på oliktänkande borde avbrytas omedelbart för det är inte ok att den sker i ett öppet samhälle. I alla fall så länge som detta samhälle hävdar sig vara just öppet och där är den springande punkten. Vi kan inte bestämma att vissa åsikter är mest rätt förutom för just oss själva. Att massmedia väljer sida är ett problem ty mobben följer tyvärr de förenklade resonemang som aftonblaskan och liknande skräpforum levererar. Få orkar engagera sig, få orkar tänka ett steg längre.

Så, litet av ett statement blev det ändå… Btw, jag har glasögon just nu och barnen säger det ser skumt ut. Det är ok det med.

Hur insatt är du?

Det är många som ironiserar över den pågående underrättelseoperationen i Stockholms skärgård och det har jag inget att invända emot. Vi lever i ett samhälle som skall vara tillåtande vad gäller rätten till oinformerade åsikter. Vad som stör mig litet är dock den fullständiga brist på insikt om vad människor kan göra för att uppnå ett, kanske för oss, verklighetsfrämmande mål.

I ”stugorna” sitter experterna och baserar sina uttalanden på att de innerst inne inte vill engagera sig i något som är såpass hemskt som att få hela sin verklighet slagen i småspillror. Det är helt enkelt alldeles för jobbigt att tänka sig en värld där de inte alls är så säkra som de intalar sig vara.

Men glöm inte att vi är en ras bestående av hårlösa apor. Vi slår oss för bröstet med teoretiska resonemang men likafullt visar vi, som ras, gång på gång hur grundligt ociviliserade vi kan vara. Vår omvärld bygger på att vi har överenskommelser och vissa regler men inga av dessa är några naturlagar. Det räcker att en tillräckligt stor grupp beslutar sig för att dessa regler inte längre gäller dem för att hela systemet skall rasa. Detta har skett och sker om och om igen, både i mikro som makroperspektiv.

Det finns många försök att förminska operationens allvar och bortsett från rädslan jag tidigare tog upp finns det dessutom ett värde för en fiendemakt att detta sker. Det ingår i en aggressors taktik att sprida desillusionerade åsikter och splittra medborgarna i ett intressant område och på så vis få dem ur balans alternativt minska intresset att försvara sig.

Jag vill ta upp några frågeställningar/kommentarer här.

”Det finns ingen ubåt! Allt är ett försök av försvarsmakten för att få mer pengar.”

Om det är på det viset, hur många människor är då inblandade i denna konspiration? Man skall inte glömma att FM inte är en enskild person utan många och dessa har inte en enda åsikt utan många. En person kan inte dra igång en operation som denna utan att ha något på fötterna och möjlighet att visa något konkret.Tror du verkligen att det skulle vara möjligt att dölja en konspiration av denna magnitud utan att någon, kanske tillfälligt trampad på tårna, skulle avslöja chimären? Är det logiskt att anta att lögnen skulle förbli hemlig när så många människor är inblandade i den? Jag tror inte det.

”Om ryssen kommer kan vi ändå inte försvara oss så det är lika bra att lägga ner försvaret.”

Försvaret behöver förvisso en rejäl ekonomisk injektion men även i nuläget finns det både materiel, kunskap och soldater som borde få en eventuell aggressor att fundera både en och två gånger. Det är också viktigt att påpeka att om ex. Ryssland bestämde sig för att försöka inta Sverige kommer de inte göra detta med allt de har tillgängligt för de har stora delar uppbundna på annat håll.

Självklart är det dock så att Sverige kan ”vinnas” av en stormakt men vad vi kan göra för att försvåra detta är att ha ett försvar som kommer ge ett motstånd vilket gör det alldeles för kostsamt, både i rena pengar, materiel och soldatliv men också i politiskt kapital, för en fiende att attackera. Det skall omedelbart vid tanken på en attack kännas att det troligtvis är en dålig ide och att det kanske finns bättre alternativ.

”Varför skulle någon vilja ha Sverige?”

Läget. Brist på försvar just nu. En konflikträdd och, delvis beroende på 200 år av fred , verklighetsfrånvänd befolkning. En fantastiskt bra infrastruktur (el, bredband, vägnät, järnväg) och väl underhållna strukturer. Sverige är en skattkista men med hemmablinda ögon ses det inte längre så.

Men… tror jag att vi borde vara rädda för en attack just nu? Nej. Däremot måste fler få upp ögonen över att den verklighet vi nu lever i inte på något vis är en konstant. Att allt vi tar för givet kan omkullkastas genom att vi fortsätter navelskådandet och vägrar inse att världen är större och mer skrämmande än big brother eller någon ligamatch i fotboll.

Förskjuter en komplettering

Satt just och skulle komplettera en uppgift (litet extrajobb runt begreppet ensamhet) när jag halkade in i någon form av dikt jag skrev som 20-åring. Den var den första i en serie av texter som skrevs ner i en röd bok jag fått som försenad födelsedagspresent av en nästan jämnårig kvinna som för alltid mutat in en speciell plats i mitt hjärta.

Nåväl, har jag skrivit alla de där bokstäverna får jag väl skriva resten med. Jag har ju, trots allt, plockat fram och bläddrat i boken…

Total Apathy

If there are feelings
I feel them no more
I forgot every feeling
Don’t know what they’re for

This chaos around me
Is life people say
Though I found no meaning
To wake up this day

I have stopped shouting
’Cause I no more care
For I have no clothing
Of feelings to wear

There is no longing
No fire, nor throne
Through all my existence
I’ve lived all alone

In darkness I’ve travelled
In nothing but space
So how do I live
While my heart has no pace

If there are feelings
I feel them no more
I forgot every feeling
Don’t know what they’re for.

Man kan nog lugnt påstå att jag inte var helt bekväm med min existens även om det, inte inte på långa vägar, fattades ett känsloliv i den. Det var många vägar och val i den åldern. Vissa utstakade, andra självvalda. Vissa var rätt och några var fel. Det fanns lätta beslut och väldigt svåra sådana men på ett eller annat sätt behövde de tas oavsett.

Jag är, som för länge sedan skrivet, teoretiskt nyfiken på de alternativa verkligheter som kunde uppspelats i händelse av att jag valt en annan väg. Men inget vägval hade varit utan offer och där jag befinner mig idag är säkerligen bättre än vissa av de stigar kunde ha lett mig till.

För mig var framtiden då väldigt abstrakt och jag hade ingen riktig plan. När jag tänker på det så har det nog inte funnits någon plan förrän jag började plugga till ssk utan jag har spelat de roller som tilldelats mig efter bästa förmåga. Skådeplatsen har varierat men ofta har jag mer befunnit mig där av en slump än av ett medvetet val.

När jag var 20 var tanken på att uppnå den dubbla åldern ganska främmande men det hände ändå. Som 41-åring är dock oddsen inte riktigt på min sida men om jag hamnar i närheten av det så är detta inte helt fel det heller. 🙂

Enough babbel… Nu skall jag göra något meningslöst en stund. Kompletteringen fick vänta tills i morgon.