Den feministiska barnmorskan

Jag gjorde nyligen misstaget att återigen ge mig in i en diskussion som jag från början borde ha insett aldrig skulle kunna leda till något annat än att bajs skulle kastas i min riktning. Forumet var fel eftersom premisserna redan från början var satta i sten.

Ämnet för dagen berörde barnmorskans eventuella rätt att slippa medverka i aborter om han/hon kände starkt emot att delta i en sådan procedur och att detta ”uppenbarligen” skulle leda till en inskränkning i kvinnans obestridliga rätt till att avsluta en graviditet om hon så önskade. Jag försökte inflika att det går att verkställa aborter utan att blanda in människor som inte vill vara delaktiga samtidigt som dessa människor kan fortsätta arbeta som barnmorskor.

Det gick inte alls hem… Den enda lösningen ”motståndarsidan” (som, förutom en person med minst sagt udda åsikter, var massiv) lade fram var ”om du inte vill medverka vid aborter får du välja ett annat yrke”. Allt annat var en attack mot hela kvinnligheten och ett försök att återigen binda fast dem vid spisen som mannens privata sexslav.

Sedan när blev barnmorskans primära uppgift att abortera foster? När blev detta det viktigaste de gör? Eller vänta nu… Det är det inte. Jag skulle tro att deras främsta drivkraft till att söka sig till det yrket mer har med förlösandet av nya liv än att ända dem. Nu verkar det som om det existerar tillräckligt med barnmorskor som kan tänka sig även medverka vid aborter så problemet är kanske inte så stort som det verkar och OM det nu är det kanske det vore bättre att ta bort den sysslan helt eftersom det inte måste vara barnmorskor som är med.

Sedan haglade lösa jämförelser som ”skall annan vårdpersonal kunna vägra att delta i nageltrångsoperationer?” osv. men ingen av jämförelserna var egentligen applicerbar eftersom det enda som går att använda sig av är om någon skall tvingas medverka i avslutandet av ett, såvitt man vet, friskt liv trots att ingen uppenbar risk för modern föreligger. Jo, det är precis så som dessa människor ser det eftersom de inte delar uppfattningen om just var livet börjar.

Så det rör sig inte om vilken aktion som helst och den går inte att jämföra med andra triviala saker. Framför allt så går det att behålla kvinnans rätt till den egna kroppen utan att tvinga någon annan, som mår väldigt dåligt av det, att genomföra denna procedur. Det måste inte vara antingen eller. Det går att finna andra vägar och just eftersom denna möjlighet finns, borde vi inte då också se till andra människors rättigheter att inte tvingas må dåligt för att sedan få arbeta med det de älskar?

Hela drevmentaliteten, med tillhörande brist på flerfacetterad argumentation, är ett av skälen till varför jag har så svårt att förlika mig med det som numera kallas feminism. Tankesättet är liksom fullständigt binärt, det finns bara på eller av och inget där emellan. Att jag egentligen inte heller får ha en åsikt eftersom jag är en vit, medelålders och heterosexuell man bidrar kanske inte till att jag blir mer intresserad av att stödja en kamp med så många ogenomtänkta argument.

Ett förslag jag för övrigt hade var att inrätta abortkliniker men det gick såklart inte ty då skulle kvinnor kanske behöva åka till en större stad för att utföra ingreppet. Så det rörde sig helt om ett bekvämlighetsskäl där eftersom friska kvinnor säkerligen klarar av att genomföra samma resa som en svårt cancersjuk människa kan behöva göra många många gånger för sin behandling.

Nåväl, jag har svårt att förstå hur detta kan bli en så stor sak när det inte behöver vara det. Ingen har försökt ta bort någons rättigheter utan snarare tvärtom.

Troligtvis ute och cyklar

Jag fastnade litet i en tanke kring ett inlägg polisen i Södertälje skrev på facebook. Det rörde sig om att en person slängt sig framför tåget och hur vissa individer stod och filmade utan en tanke på att det faktiskt var en människa som låg därnere och led. De ville dokumentera tragedin och troligtvis ”vinna” likes och träffar på att sedermera dela detta i sociala medier av olika slag. De ville således, kanske fullständigt ogenomtänkt, profitera på en annan människas lidande.

Det finns en tanke som jag burit med mig under en längre tid… Det individualistiska samhälle som jag själv varit en förkämpe för under lång tid verkar bära med sig konsekvenser som samtidigt bryter ner empati, heder och samhällsstruktur. Jag tycker absolut inte att socialism eller liknande ideologi är svaret men jag tror samtidigt att detta fokus på individen skapar ett kallare samhälle med många fler ensamma människor.

Ingen hinner egentligen engagera sig i något annat än just det egna. Vi uppmuntras dessutom hela tiden av media, företag och myndighetspersoner att ”skapa vår egen lycka”. Vi ”pushas” på för att göra vårt yttersta hela tiden och bli ”allt vi kan bli” trots att vi själva till stor del kommer spendera denna strävan efter det perfekta livet i en ständig uppförsbacke vi aldrig ser krönet av. Men den individuella lyckan är en lögn som makten profiterar på. De flesta av oss kommer aldrig att uppnå den absoluta lyckan som dinglas framför oss likt moroten framför åsnan.

Återigen är det ett kortsiktigt och i förlängningen destruktivt tankesätt som drivs fram av makt och/eller pengahungriga krafter. Det visar att vi inte har kommit mycket längre än andra andra primater för vi försöker fortfarande samla vackra stenar, blänkande metaller och framhäva den som har flest av dessa. Vi är inte mer än en, numera löst sammansatt, grupp med apor som inte själva inser att det är viktigare att må väl än att köra rakt in i väggen med blicken fäst långt borta i horisonten.

Ett problem med att vi hela tiden uppmuntras vara individer (även om vi ses som ett kollektiv när det gäller att producera för andra) är att vi tappar flocken. Det finns ingen tid att ha fokus på det stora hela när vi själva konsekvent tänker jag, jag, jag… Samtidigt är vi flockdjur som inte klarar sig så länge om vi inte har någon.

Den stora flocken ”svenskar” blir mindre och mindre värd. Skräpmedia gör sitt bästa för att visa hur fel det är att vara svensk. Att vilja slå vakt om vår nation och de värderingar vi, i stort, delar ses på med oblida ögon och ”vi skall minsann inte tro att vi är bättre än någon annan” (om det inte gäller fotboll). Vi sänker flocken för att springa enskilt. Skall vi verkligen behöva betala barnbidrag? Är det verkligen nödvändigt att vården skall kosta så mycket? Varför skall vi betala för ett försvar? ”Om kriget kommer så skulle i alla fall inte jag strida utan fly någon annanstans…” Varför skall jag betala för något som inte ger mig något uppenbart tillbaka?

Men vi springer allt vi kan för vårt X-box One. Vi springer för vår 60 tums TV. Vi springer för den flashiga BMW’n. Vi springer för att hinna, och ha råd att, träna så vi kan uppvisa en snygg fasad. Men döden möter vi ensamma.

Kanske är det illusionen av ”lilla huset på prärien” som hägrar för mig men hade det inte varit bättre att medvetet hjälpas åt och se till flockens bästa ibland? Jag menar inte bara att vi, motvilligt, bidrar med en del av lönechecken utan att dessutom försöka vara medvetna om att vi faktiskt också är en flock som är värd att slå vakt om. Att vi, trots att vi knappt känner varandra, kan känna empati med den lilla människan och vilja hjälpa den istället för att fortsätta profitera. Är jag helt fel ute om jag påstår att det finns en enorm vinst i att inte endast vara ett jag?

Försvarsmakten

Jag har länge funderat på att skriva ett bredare inlägg om hur så många människor inte ger sig tid att tänka längre än blask-pressens rubriker trots att vi lever i en tid då information aldrig varit friare och lättare att nå. Från min synvinkel sett är detta ett stort och påtagligt problem som kräver att belysas ur flera perspektiv för det påverkar hur samhället utformas framöver.

Denna gången nischar jag mig ändå till just vårt försvar och synen som vuxit fram på detsamma för jag känner mig litet bedrövad över hur sanslöst kortsiktigt frågan hanteras och hur elakt många betraktar de som verkar i uniform. Faktum är att jag får fysiskt ont i magen när så många röster, som inte själva har någon insikt i varför vi har ett försvar, kommer fram i skräpmedia och som då sprider desillusionerad men lättsmält ”information” vilken sedan våra medborgare använder som någon form av sanning.

Först och främst så vill jag understryka att vårt försvar inte är någon förtryckarmaskin som har som mål att skada, lemlästa och mörda. Kvinnor och män som ingår i försvaret är inte blodtörstiga människor som går och hoppas på att få upp en motståndare i siktet för att sedan släcka dess liv. Krig är det sista vi vill uppleva men samtidigt delar vi en insikt om hur viktigt det är att inte gå omkring och tro att det aldrig kan ske och hur viktigt det då är att inte, med ett förvånat uttryck i ansiktet, stå med händerna i fickorna och bli överkörda.

Försvaret har vi som en försäkring vi hoppas på att slippa använda (inte mina ord men de passar bra). Det har till syfte att skydda dig och mig om en väpnad konflikt blossar upp här eller i vårt närområde. Det finns för att vi skall kunna behålla den form av civilisation vi nu tar för givet.

De som nu, i media, lyfter hur de själva, eller talar för hur andra kanske, upplever militär närvaro undviker att ta med i ekvationen att vår försvarsmakt INTE är IS (för att ta ett extremt exempel). De fastnar i en fantasivärld där de vägrar ta in att majoriteten av personalen i grönt är sjyssta människor. För dem är det viktigare att förtränga att världen vi lever i är ständigt föränderlig och att skit kan inträffa. De vägrar också att se att de som bär uniformen är där för deras skull och ser hellre militär som ett hot mot deras begränsade världsuppfattning än en tryggande faktor för att de skall kunna fortsätta leva i förnekelse. Jag ser hellre fler militärer på gatorna än att gömma dem och låta denna felaktiga uppfattning kvarstå som dunkel ”sanning”.

När man väl kommer förbi de första barriärerna av desillusion kommer paradgrenen: ”men kommer ryssen så är det bättre att bara låta dem ta oss för vi kan ändå inte vinna”. I detta tycks de tro att livet kommer fortsätta som tidigare om vi skulle bli ockuperade, eller ännu värre: annekterade. Newsflash! Det gör det inte! Vi har inte det optimala samhället på långa vägar men jag kan garantera att det inte kommer bli bättre om vi lägger oss på rygg och låter någon annan diktera villkoren. Ett starkt försvar minskar risken för ett angrepp eftersom kostnaden i pengar och människoliv då är större för en angripare och endast detta faktum borde vara tillräckligt för att motivera en markant höjd försvarsbudget.

Som ett litet exempel, i mindre skala, är risken betydligt större att någon bryter sig in i min lägenhet om jag går ut och skriker att jag har miljoner i smycken hemma och det alltid är olåst än om jag är tyst om förmögenheten men visar att jag både har larm, bra lås på dörren och en pitbull…

Jag trivs själv bra i uniformen för i de sammanhang jag bär den befinner jag mig bland människor som, trots mycket skojande och uppsluppet babblande emellanåt, är seriösa med varför de är där. Att ”leka krig”, en uppfattning som är fullständigt horribel, är det sista vi gör när vi övar. Jag är också helt övertygad om att om ”skiten, mot alla odds, träffar fläkten” så kommer mina bröder och systrar i grönt lämna sina nära och kära för att stå vid min sida och att ge sitt allt i ett försök att skydda både befolkning och de värderingar vi bygger vårt samhälle på. För just sådana är dessa människor.

Sm avslutning vill jag understryka att man alltid skall vara misstänksam mot all ”information” som försöker visa på att inget hot existerar nu eller i framtiden för just detta är vad en potentiell aggressor vill att vi skall tro. Litet paranoia är sunt i dessa sammanhang för sådant ingår i ett potentiellt psykologiskt angrepp så ju mer du läser om hur fluffigt rosa ”my little pony”-verklighet vi lever i desto mer bör du dra öronen åt dig och förbereda dig på en markant förändring av den värld du lever i.

Better safe than sorry…