Identifikation

Så har de börjat kolla ID vid gränsen och, även om det inte är lika massivt som för några månader sedan, så gnäller människor över åtgärden.Nu är det såklart helt i sin ordning att man har åsikter om förd politik och konsekvenser (eller brist på konsekvenser). Inte nog med att det är ok utan det är, enligt undertecknad, f-n ta mig både en rätt och en skyldighet som medborgare!

Något som dock skapar litet bryderier är hur det kommer sig att det är något konstigt då man vill se identifikation av någon som vill komma in i vårt land. Vi kräver papper på hundar som passerar gränsen (även inom EU), vi kräver ID för att få handla på systemet, vi kräver ID för att få låna pengar på banken osv. Och fram till för några tiotals år sedan krävdes det även av Tyskar, Fransmän och andra som nu numera är medlemmar i EU så varför skulle det vara så konstigt om vi ville se ID om någon är på väg in i vårt land och dessutom kräver/önskar vår hjälp?

Varför är det så viktigt att alla måste ha rätt att komma till just Sverige? I vilken verklighetsfrånvänd värld lever de som verkar tro att vi omges av idel utvecklingsländer? Hur mycket koll ha dessa människor egentligen på sin omvärld när de tror att vi är störst, bäst och med oändliga resurser kan erbjuda alla en nystart på vår mark och samtidigt tycks hävda att andra länder inte kan ge minst lika mycket skydd från det de flyr ifrån?

Jag vill understryka att vi gör väldigt mycket redan nu, som nation, men det hindrar ingen från att göra mer än så om den så önskar. Regeringen har efterfrågat plats i bostäder – erbjud plats i ditt eget hem. Du kan säkert göra dig av med en del bekvämlighet och/eller möbler för att kunna ställa in sängar och bidra till att nyanlända får en bättre start. Flera hjälporganisationer behöver pengar – skänk mer av ditt överflöd! Gör dig av med onödig lyx och hjälp till mer än du redan gör! Engagera dig och ge av din tid och ditt slit antingen som volontär inom landet eller gör det genom att åka ner och hjälpa till på de platser de skriker efter din hjälp. Eller är det ”någon annan” som skall göra allt detta?

Som land, däremot, måste vi se till befolkningen först och främst. Det är den absolut viktigaste uppgiften våra politiker har och nu har fler börjat inse detta. Eller inse är kanske att ge dem för mycket trovärdighet som tänkare, troligtvis har de fattat att de kommer tappa makt genom att med känsloargumentation försöka skapa sig ett namn i historieböckerna som en av ”de goda”. Kappvänderi är en viktig gren inom politiska broilers lek med andras pengar.

Som sagt, gör mer om du inte tycker vi tillsammans gör tillräckligt men gör det med din privata insats istället för att kräva att alla måste delta. Själv vill jag påstå att vi, som nation, har gjort bra mycket mer än vi har kapacitet att göra och måste se till att återställa balans i kapacitet kontra nationell efterfrågan. Vi började alldeles för sent men det ser ljusare ut nu när inte bara Sverigedemokraterna verkar arbeta för Sverige.

Ytterligare ett år till historien.

Man får nog vara bra bakis för att undgå att nyårsafton är passerad och vi har knatat in i år 2016. Förra året får nog räknas till det år då många började inse att världen är ständigt föränderlig, att det som var lugn igår är dagens kaos, att en tidigare ignorerad hotbild idag kan stå och slå dig i huvudet med både hammare som skära.

Jag vet att jag troligtvis har större tro på att Svenskarna börjat vakna upp än de själva vill gå med på men förändringen som skett är i alla fall åt rätt håll. Fler har också börjat att granska det vinklade medieutbudet både från slaskpress som expressen och aftonblaskan men också från sådant de tidigare hade tilltro till som svt, sr, dn osv. Insikten om att vi är ett litet land som redan innan ”flyktingströmmarna” hade problem att tampas med, och som nu mångfaldigat dessa problem, verkar också börjat sjunka in hos de som förstår att åsiktskorridoren har mer med makt att göra än några absoluta sanningar.

Visst, det finns fortfarande vokala grupperingar med fullständigt verklighetsfrånvänd argumentation men jag försöker behålla en optimistisk syn (även om det inte är lätt alltid) på att logik, matematik och i viss mån ren egoism skall kunna vända vårt land i en trygg riktning. Nej, jag är långt ifrån empatilös men känsloargumentation kan aldrig få råda när hårda fakta talar sitt tydliga språk.

Rent privat har väl min största prestation varit att ha genomfört min utbildning trots att uppsatsen höll på att ta kål på mig. Egentligen var det inte skrivandet som närapå drev mig in i väggen utan att argumenten till varför vi skulle skriva uppsatsen inte hade något med vår progression att göra utan mer med hur utbildningen sedan skulle värderas av utomstående källor. Det var alltså en uppgift som var fullständigt meningslös för oss som inte har några planer att forska och det är väldigt tydligt nu, i min yrkesroll, att tiden vi la på uppsats (kurserna som ledde upp till den, alla grupparbeten som skulle vara enligt formalia, själva uppsatsperioden osv) kunde ha spenderats så mycket bättre t.ex. genom mer farmakologi, fördjupad sjukdomslära och kanske en fördjupande tredje kurs inom human biomedicin. Flera av våra kurser borde ha haft en direkt koppling till vår blivande yrkesroll och i den krävs mer kunskaper vad som sker i kroppen vid ohälsa, hur preparat påverkar osv. Våra patienter ser hellre att vi har kunskap och kompetens om deras tillstånd och kan förklara vad som händer än att vi läst ”Båten i parken” och liknande trams.

Min tid på akuten var fantastisk! Mycket att göra och ibland riktigt snurrigt men väldigt roligt och lärorikt. När vikariatet börjat gå mot sitt slut fick jag erbjudande om förlängt vikariat och eftersom detta lades fram på ett sätt som lät som om jag skulle hålla på att gå på vikariat i all evinnerlighet (det var även tal om sommarvikariat 2016) så slängde jag iväg en ansökan till kirurgen. Nu visade det sig att vad den ena chefen på akuten, litet stelbent, hade hävt ur sig inte var sanning i den andra chefens öron utan om allt hängde på att jag ville ha fast tjänst så skulle det inte alls vara en omöjlighet… Men då hade jag redan bokat möte med ett par chefer på huset och när jag kom från det mötet stod det klart att det var en bättre deal på kirurgen. Så, trots att det kanske inte var lika kul, föll valet på det nya alternativet.

Det enda som inte kändes helt ok var att de sa åt mig att jag inte hade möjlighet att löneförhandla, trots att jag bara gått på ett vikariat, eftersom jag var anställd av regionen. Detta kom sedermera att bli en anledning till varför jag alldeles nyligen valde att säga upp mig…

En tidigare klasskamrat lät meddela att vi skulle bli kollegor inom någon månad och detta lät, för mig, som väldigt positivt eftersom jag uppfattar henne som både trevlig och kompetent. Såklart frågade jag vad hon hade fått för lön och blev då glatt överraskad av att hon lyckats förhandla sig till en lön som låg 1800:- över min egen. Jag tog självfallet upp detta med löneskillnaden med chefen eftersom jag inte anser mig vara 1800:- sämre och att detta borde korrigeras något men fick till svar att det eventuellt kunde bli något korrigerat under nästa revision men att hon inte visste med hur mycket.

Vad hon inte sa men som var väldigt tydligt ändå var att om man skall ha möjlighet att diskutera lön måste man jobba någon annanstans och att regionen hellre släpper en intresserad medarbetare med fel lön än korrigera lönen. Så… därför ser jag med tillförsikt fram emot nya spännande utmaningar 2016. Som ssk finns det en värld med möjligheter och varierande uppgifter. Saken är väl den att jag inte gärna flyttar på mig om jag trivs på ett ställe men har inga som helst problem med att höja blicken och vandra iväg om något känns fel och det inte kan korrigeras. Jag är lojal… men bara så länge lojaliteten återgäldas.

Må detta nya år bli bättre för mig, och er alla, än alla andra år kombinerat!