Snabb retorisk fundering: Brexit

Så har det då gått några dagar sedan Storbritannien på ett föredömligt demokratiskt vis tog ställning mot att ingå i detta överstatlighetens EU. Min spontana reaktion var: ”Äntligen en kraft att räkna med som säger det så många av oss redan tycker och känner”. Personligen röstade jag  ”JA” till EU 1994 men detta var på premisserna att vi skulle ha ett samarbete som underlättade för varor, tjänster, arbeten, utbildning över gränserna men INTE ett överstatligt och tjänstemannastyrt maskineri med uppenbara demokratiska brister.

Chocken efter den brittiska folkomröstningen var total bland vissa som uppenbarligen inte alls hade koll på stämningsläget och retoriken som följde föll snabbt in i ett mönster som har till syfte att skämma eller skrämma människor tillbaka in i fållan. Uttalanden som ”man skall förändra inifrån och inte smita ut bakvägen” skall visa på det skamliga att ”smita” från ansvaret och att det ädla är att långsiktigt arbeta i uppförsbacke. Jan Björklund tog tillfället i akt och använde nazism och den ryska björnen som skrämselargument och detta föll fler EU-anhängare in i trots att detta inte på något vis har med saken att göra. Vad jag vill komma fram till är att det inte läggs fram konkreta problem utan endast abstrakta känsloargument som skall spela på människors svagheter. Ta på era kritiska glasögon och analysera syftet med argumentationen innan ni köper budskapet.

En annan abstraktion är också att försöka göra EU till en egen levande och, såklart ytterst komplex, entitet vilken man får acceptera är litet speciell och svårhanterlig. Jag tänkte berätta en liten hemlighet: EU är en produkt av mänsklig vilja och allt som sker som resultat av paraplybegreppet EU beror helt och hållet på vad människor väljer att göra av sin vilja. Nu sitter det förvisso, högst upp, en pojkklubb för privilegierade vilka inte alls ser till de egna nationernas intressen primärt utan maktpositionen som sådan. Dessa människor vill, till varje pris, behålla sin position och kommer, med alla tillgängliga medel, slåss för att inte detta skall förändras. Samma tankebanor hägrar även hos alla andra som personligen gynnas av att suga på spenarna från fenomenet EU och dessa är mycket duktiga på att lägga fram en retorik som är tillräckligt luddig och symbolisk för att enskilda medborgare inte skall orka stå emot eftersom de har så mycket annat i sina liv som tar tid och energi.

För att återgå till ”brexit” så vill jag berömma Storbritannien för denna exemplariska uppvisning i demokrati. Människorna där hade nått en gräns där de satte ner foten och sa ”Fuck it! This is not what I thought would come out of this union.”. Då är det enda vettiga att träda ur och sedan försöka göra det bästa av situationen. Jag hoppas fler följer i deras spår och så kan vi skapa ett nytt samarbete som inte kräver att vi överlåter den nationella makten till människor vi inte ens har röstat på.

Om människor vill så är detta inte alls något konstigt eller komplext utan endast en produkt av samsyn.

Det där med att sova är överskattat

Jag har inte skrivit något här på snart ett halvår men det är inte på grund av brist på ämnen. Det är nog mer så att jag inte riktigt haft lust och är inte ens nu säker på om jag känner för det. På sätt och vis vill jag nog skriva men samtidigt är det litet tidigt att skriva om det jag eventuellt skulle vilja förtälja. Så jag låter nog det icke skrivna förbli oskrivet och flödet av ord, utan djupare insikt, stanna vid en meningslös textmassa.

Your hair is winter fire
January embers
My heart burns there, too.

Det var en haiku skriven av Ben till Beverly i boken IT någon gång på 1900-talet. Eller tja, det var ju Stephen Kings verk men det är egentligen oväsentlig information precis som den större delen av vad någon skulle finna just på denna sidan. Den boken var den första jag läste på engelska. Eller, först på svenska men sedan tre gånger på engelska. Haikun fastade tydligen men höll sig dold fram tills helt nyligen.

Fram tills helt nyligen hade jag ett mål som av förklarliga (dock oförklarade) skäl, eventuellt tillfälligt, blev degraderat till delmål. Det öppnade upp för en hel massa förvirring eftersom där inte fanns någon plan för när det tidigare målet, nu delmålet, hade uppnåtts och passerats. Det är som att peta på en stor såpbubbla och bli förundrad när denna inte spricker trots att hela fingret är på insidan.

Det kan bli litet av en överraskning om man finner en ny dimension på en, sedan länge, accepterad verklighet. När vanan var ett hinder i att upptäcka dörren mellan rummen. När ett habitualtillstånd visar sig vara en chimär… Det finns alltid ett visst motstånd i att överge det kända, och därmed trygga, men har man väl funnit en oöppnad dörr torde det väl vara logiskt att vilja undersöka vad som finns på andra sidan även om risken finns att rummet är fyllt med isopropylmetylfluorfosfonat?

Jag har bara petat på handtaget än så länge men är löjligt nyfiken på att öppna.