Tänk att ge sig in i en relation som skulle kunna vara underbar men att inte vara redo för det. Att inte befinna sig i en känslomässig fas där man kan ta till sig denna fantastiska gåva livet har presenterat. Vad tragiskt, just med tanke på livets ändlighet, att gå miste om något så sällsynt genom att man själv gör det omöjligt att det skall kunna fungera.
Tänk om dina tidigare mänskliga relationer skadat dig så mycket att murarna och reglerna du satt upp gör det omöjligt att se att den nya personen inte är en av de som skadat dig eller ens har några som helst intentioner att göra något annat än att älska dig. Att det enda den vill är att vara med just dig. Att den tycker att du är värd att vara med. Att den ser din skönhet förbi tidens skavanker och istället uppskattar dem på ett sätt du själv inte alls ser utan försöker dölja.
Tänk att gå in i ett förhållande och vara säker på att det kommer ta slut för så har det ju alltid varit. Att leta efter ord eller handlingar hos din partner som skulle kunna vara tecken på att den är på väg bort från dig och medvetet, eller omedvetet, förstärka alla sådana tecken så de nästan blir en sanning för dig trots att du någonstans vet att det nog inte är så.
Tänk att älska någon och vilja vara med den men samtidigt vara den som gör det omöjligt. Inte genom att vara medvetet elak utan för att du inte är känslomässigt eller mentalt redo och därför tror du måste skydda dig själv från en smärta som i realiteten inte fanns än. För dina murar och din misstro målade upp scenarier som denna nya person aldrig hade haft en del i.
Tänk att träffa någon som inte hade dolda motiv. Som såg sin framtid med dig men primärt njöt av att vara med dig i stunden, just här, just nu. Vars hjärta älskade sekunderna tillsammans och inte hade bråttom att nå framtiden utan ville vara kvar i den bubblan som nuet utgör. Som inte hade ett behov av att planera framtiden tillsammans för nuet var så fantastiskt att framtidens nu skulle falla sig naturligt förr eller senare. Och det skulle kunna fortsätta vara fantastiskt om man bara lät det.
Tänk att vara den som driver bort personen som kanske hade stannat tills tids ände. Den du kanske skulle kunna få uppleva den långa lyckan med. Som du, på ålderns höst, skulle kunna betrakta sovandes bredvid dig och fortfarande känna dig privilegierad över att ha fått spendera så mycket tid med. Så mycket kärlek.
Tänk att sedan leva med den insikten när den väl kommer. Att du gjorde det omöjligt att uppleva lycka för att din historia skrämde dig så mycket att du inte lyckades leva just nu.