Kort nostalgi

I ett försök att, på en gammal hårddisk, finna digitaliserade filmer från förr fastnade jag bland diverse textdokument jag producerat. Det blev en rejäl nostalgitripp med hjälp av musik, som även den var, från svunnen tid.Det var litet kul ändå att se hur litet jag förändrats i min syn på livet, universum och allting. För även om jag kan verka väldigt svart/vit i en specifik diskussion så har jag hela tiden befunnit mig i vetskapen om att allting är i gråskala. Ingenting är en absolut sanning och allting går att vända och vrida på.

Men även om den dystymiska sinnesstämningen förblivit i bakgrunden så har det i alla fall infunnit sig en acceptans om att det mesta vi gör är meningslöst i det stora hela men att det kan finnas mening i det lilla. Jag slåss inte lika mycket med den futila delen av ”varför” utan är mentalt tillfreds med var jag befinner mig i livet och världen. Därmed inte sagt att det inte finns saker som skulle må bra av att ändras på eller förbättras. Life is good men jag har varit trött ett längre tag och det hoppas jag på att kunna förändra. Det är inte på grund av mycket arbete. Nej det är något annat… Men jag har ett par teorier som kommer att testas framöver.

Flera gånger har jag spånat på inlägg att skriva men när jag väl varit hemma har orken inte riktigt funnits. Politik är ju ett intressant område att angripa för tillfället. Men ibland känns det knappt värt att lägga energi på att förklara, eller försvara, ett inlägg som någon blir upprörd över trots att premisserna är fastlagda från början. Allt är inte på riktigt… Det står högst upp på sidan. Ibland är ett argument eller en frågeförklaring inte mer än retorik. Får väl se hur det blir 😀

Bara ett litet tag till.

Kärleken till jaget

Inte sällan hör jag människor som, med en dåres envishet, hävdar att man inte kan älska någon annan om man inte först älskar sig själv. Upprepning gör att sambandet känns äkta och kommer det dessutom från flera håll känns det än mer genuint. Men det gör det inte sant.

En subjektiv känsla är inte detsamma som en objektiv sanning. Och seriöst… hur många, utan en diagnos, kan gå runt och _älska_ sig själv? De flesta av oss är förhållandevis nöjda med att se oss själva som en helt ok person med alla fördelar och brister det innebär.

För det går alldeles ypperligt att älska någon utan att älska sig själv. Det går bra att älska någon annan utan att ens gilla sig själv speciellt mycket. Däremot finns det stor risk att man hamnar i beroendeställning, eller i ett förhållande med skeva maktförhållanden, om man inte _respekterar_ sig själv. Respekt är ett fundament för kärlek. Den måste finnas.

Så även om man inte går omkring med en grandios narcissistisk syn på sig själv så måste man, för sig själv, dra upp gränser för vad man kan acceptera så man inte fastnar i något som kommer bli skadligt. Det är också viktigt att regelbundet ta ett par steg tillbaka och reflektera för att inte bli manipulerad för manipulation är ganska lätt att lägga märke till så snart du inte befinner dig i det känslomässiga.

Respekten för den egna personen är viktigare än att gå omkring och klappa sig själv på axeln i ett imaginärt kärleksförhållande. För när du respekterar dig själv accepterar du inte att någon annan inte gör det. Särskilt om det är en person som påstår att den älskar dig. Det är den inre respekten som kan hindra dig från att bli utnyttjad och skadad. Eller åtminstone rädda dig ur en situation innan den blir värre…

Så gå inte omkring och förvänta dig att finna kärleken i ensamhet. Fokusera på att se dina för och nackdelar, arbeta i en riktning som får dig att må bra över dig själv och se var dina gränser är och var du vill att de skall vara. Respektera dig själv och respektera dina gränser.

Och träffar du någon som visar sig ignorera dina gränser så vet du att det inte är någon att hålla sig kvar vid oavsett vad hormonerna påstår. Ty den personen respekterar inte dig. Och finns där ingen respekt så är det inte kärlek den personen känner för dig.