Aftonfundering

Kom att tänka på en uppsats jag skrev under högstadiet. Det var en sådan där läraren hade som krav att man skulle använda förutbestämd rubrik. Trots lärarens hot om att få en etta på uppsatsen om jag ändrade rubriken kunde jag såklart inte göra annat. Jag har för mig att jag erhöll nämnda etta just för denna uppsats och av det skälet. Om jag inte missminner mig var rubriken ”Detta är lycka för mig” och min rubrik blev ”Är detta lycka för mig?” för att fortfarande använda alla ord i rubriken.

Min största invändning var att uppgiften inte gick att lösa eftersom lycka var en utopi och därmed inte fanns i verkligheten.  Definitionen jag lekte med var att lycka var det tillstånd som inträdde då inga andra problem existerade i ens sinnesvärld och eftersom jag själv, åren innan och de som följde, aldrig hade upplevt detta tillstånd bedömde jag det som högst otroligt att lycka någonsin kunde vara en realitet.

Att en tretton-fjortonåring inte hade någon som helst tro på begreppet lycka kan man nog ha både funderingar som åsikter om men jag var nog sällan ett speciellt muntert barn innerst inne. Det hade såklart sin grund i familjelivet men också till viss del att jag tidigt såg det mellanmänskliga spelet och insåg att jag stod litet vid sidan av det. Jag stod inte i centrum och aspirerade nog aldrig riktigt på den positionen men visst fanns där ögonblick där ensamheten kändes litet väl påtaglig.

Men för att återgå till lyckan så vill jag nog påstå att jag lyckats ta många steg närmare den de senaste åren. Jag har två friska, fantastiska, barn, ett jobb samt en fritid som spelar roll och en kvinna, vilken som person är någon jag sökt under många många år, vid min sida (ja, jag har varit väldigt petig).

Uppfyller jag kriterierna för tonårens version av lycklig? Nej, det är klart jag inte gör eftersom de troligtvis aldrig kommer uppnås men det är ändå riktigt jevfla bra just nu.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *