Söndag, solsken och kvällsarbete. Livet traskar vidare utefter den väg jag valt och inget har uppenbarat sig som stör planen. Träffade på en tidigare kärlek och vi pratade en stund. Hon tyckte jag verkade gladare, som om en börda lättat, och det är såklart inte osant. Självklart så går mitt liv, precis som alla andras, litet upp och ner men visst är det så att utan fasta förhållanden så är mitt liv lättare på många sätt. Det har att göra med acceptans av läget och friheten att styra min tid. Vill jag träffa någon så kan jag göra det och vill jag vara ensam och göra andra saker står det mig fritt att göra så. Jag har tyvärr (?) insett att jag är litet av en förhållandekille nuförtiden men jag är samtidigt helt bekväm med att vara ensam. Men de två sidorna bråkar litet inombords ibland.

Men insikter som tidigare förhållanden gett mig är spelar också in. Jag är inte längre lika fokuserad på underlätta för andra, utanför jobbet, utan tillåter mig själv att ha fokus på mitt eget välbefinnande och mina egna planer. Saken är ju den att jag är värd att ha fokus på och jag släpper inte in någon på livet igen som inte förstår det. Jag är en man med fokus, som är ekonomiskt stabil och som inte har mycket som kan styra mig på ett annat sätt numera än när jag levde på lägre inkomster och hade yngre barn som krävde tid och engagemang (såklart förtjänar ens barn uppmärksamhet oavsett hur gamla de än är men det är skillnad på en 9-åring och en 19-åring).

Jag har nämnt det tidigare när det gäller förhållanden där det finns barn från tidigare relationer. Det är en börda för en eller båda parter. Inte barnen i sig såklart. Eller det kan det ju också vara men det är på ett helt annat sätt. Barn är barn och relationen till dem blir vad man gör den till och vad föräldern tillåter den att bli. Men en relation där man har barn tillsammans med ens partner är annorlunda från en där man inte har det. Det kräver mer tydlighet mot den nya partnern där det står klart att det gamla förhållandet är över trots att man aldrig ”blir av med” den personen. Det är viktigt att försöka hålla en bra relation till den andra föräldern, för barnens skull, men den måste stanna vid barnen och inte spilla över på andra saker man gör tillsammans för då är inte den relationen, oavsett hur noga det betonas motsatsen, riktigt över.

En kvinna, eller man, som har sina ex som ”vänner” och där hon fortfarande umgås med dem är inget att satsa på för det förhållandet är inte historia än. Då är det inte ”vårt nu” eller ”vår framtid” som ligger i fokus utan personen är fortfarande i en bearbetningsfas och troligtvis inte helt känslomässigt bortkopplad från den personen eftersom han/hon söker kontakten. Det gäller också om han/hon söker den andre personens hjälp på olika sätt (om det inte gäller rent utnyttjande men det där är inte heller ok på något plan).

Och detta har inte med osäkerhet att göra utan att man skall kunna kräva (utan att säga det rakt ut) att ens nya partner har fokus på det nya förhållandet. Att han/hon har släppt det förflutna och är redo att ge sig in, helhjärtat, i den nya framtiden. Det skall inte finnas en massa trådar som håller kvar personen i det gamla för då kommer det inte bli något sant nytt förhållande. Man skall, från båda håll, kunna lita på att det man försöker bygga, på riktigt, är något som jobbas på från djupet av ens själ.

Att vara orolig och ibland falla ner i en grop där forntidens dåliga erfarenheter gör sig påminda är såklart fullständigt mänskligt men det är inte ok att om och om igen befinna sig där för då är man inte redo för något nytt. Det är inte heller rättvist mot den nya partnern att utsätta denne för något som är mindre än ett helhjärtat försök. Att hjärtat säger en sak men ständigt utsätts för farhågor eller historiens attacker är ett tydligt tecken på att man inte har landat i sig själv och har nått tillräckligt avslut för att våga gå in i något nytt och äkta.

OM… det är ett riktigt förhållande man söker. I annat fall finns det andra konstellationer att leva i och med andra ”regler”. Men då skall detta vara tydligt uttalat så ingen känner sig lurad.
Och så lever jag nu…