Bättre fäkta än illa fly

Eftersom jag egentligen borde fokusera hårt på studierna just nu så gör jag såklart något helt annat… Det är som så att jag funderat över en sak ganska länge och ja, det blir nog litet mer seriöst denna gången.

De som känner mig är väl medvetna om att jag knappast kan anklagas för att vara vänster eftersom jag är fast övertygad om att människor kan klara mycket mer än de själva tror och att det är denna drivkraft som skall få hägra framför det överstatliga som beslutar för mig. Nu är det tyvärr så att det såklart finns problem med min övertygelse.

Inte alla människor har den drivkraften och inte heller vill de ha den. De är alldeles nöjda, och mår säkert bättre än många andra, med att inte behöva ta några stora beslut och istället göra sitt jobb, gå hem, utöva någon fritidsaktivitet och planera in en resa eller två.

Sedan finns det de som verkligen försöker passa in i någon annans mall av ”be all you can be” men som inte har kraften att genomföra det och därför kraschar ganska brutalt efter ett tag. Själv var jag en av dessa. Att säga ”Nej, jag hinner inte” eller ”Nej, jag orkar inte” fanns inte med på kartan. Numera är jag medveten om att även jag har begränsningar och att det finns andra värden i livet än att avancera. Jag var f.ö. en bra mycket sämre pappa då än vad jag är nu…

En sak som stör mig är att det i ekonomiska termer hela tiden talas om tillväxt och att just tillväxten är det viktigaste. Den skall öka och gärna öka så fort som möjligt. Marginalen är också ett viktigt begrepp för den skall vara så stor som möjligt vilket resulterar i att människor utsätts för högre påfrestningar eftersom belastningen blir större. Eller se på vården där ingenting längre får kosta något. Det som är mest spännande där är att det aldrig är de sjuka människorna som tycker vården kostar för mycket och att vi alla hamnar där en dag. Jag undrar om besluten att minimera alla kostnader känns lika viktiga när beslutsfattaren själv ligger där med hjärtsvikt och dödsångest…

Min fråga blir följaktligen: När är tillväxten tillräcklig? När uppnår vi en nivå där vi kan säga -”Det räcker nu. Vi är nöjda.”

Tillochmed en ekonomiskt outbildad person som jag kan räkna ut med håren mellan skinkorna (tänkte skriva rövhåren men det låter så illa…) att ingenting kommer fortsätta uppåt i all evighet. Speciellt med tanke på att det kräver en konstant befolkningsökning och att just detta  är en anledning till de största problem vi ställts inför (men det kräver nog en egen post).

Vad jag slutligen skulle vilja påpeka är att majoriteten av oss är totalt hjärntvättade i det att vi faktiskt försvarar detta systemet. Jag var också en av de som köpte alla politiska och ekonomiska floskler som, av de med makt och kapital, skall få oss att hela tiden försöka öka takten och bli bättre arbetare. Men vet ni vad? Det är fan inte värt det. Vi har ett liv (som vi känner till) och visst borde det vara avnjutbart?

Det system jag skulle vilja se införas är det där vi absolut arbetar men att vi kan ha det litet gôtt även på arbetet. Att det kan vara en plats där vi faktiskt trivs och vill spendera tid men utan att det tar bort minst 5 dagar av 7 varje vecka genom att vi är totalt utmattade (fysiskt och/eller mentalt) när vi är lediga. Det systemet är det inget politiskt parti som faktiskt förespråkar.