Billig politik

Såhär i tider då jag borde skriva litet på annat (don’t worry,det kommer det med) så kan jag inte annat än att åter plita ner några rader på denna nästan bortglömda plats. Ämnet för dagen är hur myndigheter, politiker och medborgare verkar ha problem med att se litet längre än det första ”logiska” steget och detta exemplifieras i två fall..

Det första rör vapenlagstiftning.
Alldeles nyligen drällde det in ett par idioter med automatvapen på en pizzeria, i Göteborgstrakten, där de dödade och skadade ett flertal människor. Snabbt ut kommer politiker som basunerar ut att ”vi måste skärpa vapenlagstiftningen” och medborgare som instämmande nickar och mumlar ”jaaa… det skall inte vara för lätt att få tag i vapen!”.

Saken är väl den att det ingenstans står att det är ok att skjuta restaurangkunder ens om de är otrevliga och då rakt inte om du, litet löst och ledigt, kommer indrällande från gatan och känner dig sysslolös (med detta sagt menar jag inte att det på något sätt var en oplanerad aktion…)

Nej, vapenlagstiftningen är hård i Sverige och det är inte alls så lätt som vissa tror att få licens på att äga och inneha vapen. Du måste, som exempelvis för pistolskytte:
Först ha varit aktiv medlem i en pistolskytteklubb i minst sex månader (vissa klubbar har längre tider än så)
Skjuta tillräckligt bra resultat i ett par olika moment för att visa på skicklighet
Många klubbar har också krav på att du skall gå en kurs och klara prov för pistolkortet
Visa att du är seriös och säkerhetsmedveten (t.ex. inte överdrivet vapenintresserad eller tonårsfjolligt ”gangstah”)

Dessa krav gäller för att styrelsen i klubben skall kunna utfärda ett klubbintyg på att de anser dig vara seriös, duglig och verkar mentalt stabil. Detta intyg, som alla i styrelsen måste skriva under på, är ett krav för att sedan kunna gå vidare och söka tillstånd för licens på en kaliber .22 pistol hos polisen (vilket tar allt från 4 veckor till ibland halvårsvis innan du får svar). För att få skjuta grövre kaliber som ex. 9mm måste du vara aktiv skytt i minst sex månader efter din första licens (vissa klubbar tillämpar 12 månader) innan de på nytt kan utfärda ett klubbintyg på att de anser dig vara lämplig. Och då får du återigen vända dig till polisen och söka licens. Polisen i sin tur kontrollerar eventuella klammerier med rättvisan och om du exempelvis har visat på dåligt omdöme genom att sätta dig bakom ratten trots att du inte varit nykter osv.

Vad gäller jaktvapen är det en omfattande utbildning, så kallad jägarexamen, som måste avläggas och den innefattar både ett gediget kursmaterial med slutprov och skytteträning med slutprov innan du kan söka licens.

Vad som gäller alla skyttar som vill ha vapen i hemmet är också att de måste ha ett godkänt vapenskåp att förvara sina vapen i som antingen väger över 150kg eller är bultat fast i golv och/eller vägg (många gånger blir det både och).

Men… Hur många tror egentligen att dessa automatvapen som användes i ”pizzeriamassakern” var legala vapen? Hur många tror att skyttarna var medlemmar i en seriös skytteförening och hade sökt licens på vapnen innan de tog steget in på pizzerian?

Bortsett från de två miljöpartisterna och fyra f!-anhängarna som får stå i hörnet och skämmas så tror jag de flesta inser att de vapen som användes var insmugglade och aldrig någonsin hade haft något att göra med seriöst skytte i Sverige. Att göra det svårare för seriösa skyttar kommer inte på något vis att minska problemen med insmugglade vapen som används i brottsliga syften och ändå göra detta är bara korkat.

Det är oerhört låg nivå på problemlösandet när man ger sig på den laglydiga gruppen för att lösa problem de aldrig haft någon inblandning i. Till de lågpannade som då säger att de inte tycker att vi skall ha några vapen alls i Sverige så vill jag då påstå att vi snarast bör avskaffa fotboll ty vi har fler skadade inom den sporten än inom målskytte och jakt (eh, får väl påpeka mänskliga skador där) tillsammans.

Ooooch så vill jag gå in i en kort sväng vad gäller sökande med metalldetektor.

Att få söka med sådan krävs ett tillstånd från länsstyrelsen och, litet beroende på var man bor i landet, så tar det lång till jävligt lång tid att få svar på sin ansökan. Ibland kan man få avslag på att det helt enkelt kan finnas något gammalt begravt under ytan och då får man inte gräva där. Inte ens om det rör sig om brukad mark som bonden plöjer upp med jämna mellanrum (vilket i sin tur kan innebära att gamla föremål kommer ärga sönder eller förstöras på annat sätt).

Jag finner det jättekonstigt att de som seriöst ger sig in i denna hobbyn, sätter sig in i lagar och förhållningssätt, och som duktigt söker tillstånd så ofta blir behandlade som simpla gravplundrare. I t.ex. Danmark har de en annan syn på hur detektorister kan vara en tillgång genom att de har ett nära samarbete med arkeologer. Om detektoristen skulle finna något som den inser är gammalt så tar den genast kontakt med ”sin” arkeolog och så tas beslut om hur de skall gå vidare.

Seriösa detektorister i Sverige gör förvisso på ett liknande sätt (dvs. avbryter söket, märker upp objektet med koordinater, tid plats osv och tar kontakt med länsstyrelsen) om de hittar något som verkar äldre än år 1850 men problemet här är att risken är stor att då helt få förbud på att söka i det området. Även om jag såklart inte anser det vara ok att bryta mot regler och lagstiftning så kan jag samtidigt ha viss förståelse över att en person som väntat kanske tre månader på att få tillstånd att söka på ett visst område väljer att bortse från att åldersbestämma objekt med en gång om risken finns att denne måste göra uppehåll i sin hobby i flera månader i väntan på nytt tillstånd till annan plats.

Återigen… De seriösa, som vill agera korrekt i händelse av att de finner gamla saker, straffas genom att det är krångligt och tidskrävande att få tillstånd att söka samtidigt som de riktiga gravplundrarna fullständigt skiter i regelverk och söker, gräver och säljer sina fynd utan några problem.

Vad gäller skyttar tror jag inte att risken ens finns att de börjar handla illegalt men när det gäller ”metalldetekteriet” så tror jag säkert det finns de som kommer tröttna på den onödigt strikta och byråkratiska väggen av trams och börjar tänja litet på gränserna.

Vad detta inlägg syftar till är att påpeka hur insatserna blir fullständigt felriktade. Man löser inga problem genom att ge sig på de som följer reglerna. Att göra det svårt och krångligt att följa regler påverkar inte brottslingar som ändå skiter i vad som är bestämt.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *