Kärleken till jaget

Inte sällan hör jag människor som, med en dåres envishet, hävdar att man inte kan älska någon annan om man inte först älskar sig själv. Upprepning gör att sambandet känns äkta och kommer det dessutom från flera håll känns det än mer genuint. Men det gör det inte sant.

En subjektiv känsla är inte detsamma som en objektiv sanning. Och seriöst… hur många, utan en diagnos, kan gå runt och _älska_ sig själv? De flesta av oss är förhållandevis nöjda med att se oss själva som en helt ok person med alla fördelar och brister det innebär.

För det går alldeles ypperligt att älska någon utan att älska sig själv. Det går bra att älska någon annan utan att ens gilla sig själv speciellt mycket. Däremot finns det stor risk att man hamnar i beroendeställning, eller i ett förhållande med skeva maktförhållanden, om man inte _respekterar_ sig själv. Respekt är ett fundament för kärlek. Den måste finnas.

Så även om man inte går omkring med en grandios narcissistisk syn på sig själv så måste man, för sig själv, dra upp gränser för vad man kan acceptera så man inte fastnar i något som kommer bli skadligt. Det är också viktigt att regelbundet ta ett par steg tillbaka och reflektera för att inte bli manipulerad för manipulation är ganska lätt att lägga märke till så snart du inte befinner dig i det känslomässiga.

Respekten för den egna personen är viktigare än att gå omkring och klappa sig själv på axeln i ett imaginärt kärleksförhållande. För när du respekterar dig själv accepterar du inte att någon annan inte gör det. Särskilt om det är en person som påstår att den älskar dig. Det är den inre respekten som kan hindra dig från att bli utnyttjad och skadad. Eller åtminstone rädda dig ur en situation innan den blir värre…

Så gå inte omkring och förvänta dig att finna kärleken i ensamhet. Fokusera på att se dina för och nackdelar, arbeta i en riktning som får dig att må bra över dig själv och se var dina gränser är och var du vill att de skall vara. Respektera dig själv och respektera dina gränser.

Och träffar du någon som visar sig ignorera dina gränser så vet du att det inte är någon att hålla sig kvar vid oavsett vad hormonerna påstår. Ty den personen respekterar inte dig. Och finns där ingen respekt så är det inte kärlek den personen känner för dig.

Karma

Kort juldagsinlägg…

Jag har läst många inlägg, främst från kvinnor, där de menar att vad som skett tidigare i livet inte skall påverka en ny relation och att alla skall få göra precis som de vill utan restriktioner.
Nej OCH Ja på den…

Alla skall absolut få göra precis som de vill och om de inte vill tänka före de agerar så är det såklart deras val. Men… De kan inte begära att deras val inte kommer att påverka framtidens potentiella partners för även dessa har sina fria val.

Det går inte heller att i efterskott komma med ”ursäkter” eller bortförklaringar (som naivitet osv) om man i efterhand tycker att det var ett felaktigt val för det är redan gjort och det var inte fel utifrån de omständigheter som var när det togs. Man skall vara noggrann med vem man släpper in i den innersta sfären.

Så om det är en kvinna som väljer partners av låg kvalitet och/eller njuter av flertalet ONS så kan de komma att stöta på patrull längre fram om de träffar en man med integritet och krav på vem den dejtar. För han är inte intresserad av en kvinna som är allt för lätt på foten eller som inte har höga krav på vem de släpper in i sitt liv. För kvinnans värde hamnar instinktivt på samma nivå som den partner de väljer (sett ur ett manligt perspektiv) och visar det sig vara riktigt lågt är det inte något den mannen kan satsa på om den har alternativ.

För egen del har jag både alternativ och höga krav. Främsta alternativet till ett problematiskt förhållande är att fokusera på mina mål och sålla vidare.

Mer för att den är från albumet ”Use your brain” men sedan är det en bra låt 🙂

God Jul! :)

Jag skall strax samla ihop mina prylar och ge mig ut på en skogsprommis men tänkte skriva litet innan. Eftersom det är en julafton utan ”knattar” så kändes det som en bra idé att köra några mindfulla timmar i den svala naturen (lägger kanske upp några bilder senare). Solen skiner och det är några minusgrader. Troligtvis blir det sköna timmar i skogsmiljö 🙂

Santa Me i skogen.
Carbonara tillagades.

Som en koppling till föregående inlägg där jag skrev om att det är viktigt att man ser och respekterar sina gränser så har jag ett par saker jag tänkte ta upp.

Det hade absolut inget med att göra att man skall skall anpassa sig efter någon annans gränser bara för att inte tappa den personen. Om man är ”på fel sida” sin partners gränser men tycker att det är en bra plats att befinna sig på och att man inte alls förstår hur den personen kan ha dessa gränser är man, helt enkelt, inte en bra match.

Själv har jag dejtat en fantastisk kvinna där det sedan kom fram att hon varit sambo med en man jag känner till och när detta uppdagades förändrades min syn på henne för det var en man, ur min synvinkel, med mycket låg kvalitet. Från min sida sett kan jag inte för mitt liv förstå hur en kvinna kan falla för den typen av man och jag ser det som att det finns klara brister i omdöme om en kvinna gör det. Jag hade förstått om det rört sig om ett ONS för visst kan jag se hur kvinnor dras till det som är litet spännande och ”farligt” men när det blir mer än så blir det obegripligt för mig. Eller rättare sagt, det blir en kvinna som inte jag kommer kunna skapa en framtid med och det passerar en gräns för mig.

Till viss del har det säkert med egen osäkerhet att göra för själv är jag förhållandevis stabil, trygg och kärleksfull så när någon uppenbarligen dras till motsatsen finns såklart misstanken om att jag blir ”vald” just på grund av mina nämnda egenskaper men att kvinnans hjärta slår litet extra hårt för den andra sortens man. Men jag är ingen man som någon ”nöjer sig med” samtidigt som den drömmer om något annat.

Vad jag vill säga är inte att den kvinna som väljer en sådan man är en dålig person på något sätt för alla preferenser (lagliga) är såklart helt ok och det finns någon för varje person som ger sig ut och seriöst försöker. Men det är då inte en person för mig för när varningsklockorna för potentiella problem ringer så lyssnar jag och sedan ser jag var mina gränser går.

Så, lyssna till signaler både från en potentiell partner men speciellt dina egna och var ärlig mot dig själv så du inte hamnar i något du känner kommer bli ett problem längre fram. Att klara sig själv är bättre än att leva i tvåsamhet som är mindre än fantastisk (nej, jag menar inte att förhållanden alltid är underbara eller problemfria men man måste lyssna till sig själv).

Min spoof på Mer Jul… Står sig väl fortfarande 😉

Så god jevfla juljävel! 😀

Sätt egna gränser

Jag har hängt i många olika forum som berör olika relationella problem och slås av hur ofta det kommer upp problem som bottnar i att en man inte varit tydlig med var hans gränser går (ja, jag är man och skriver ur det perspektivet men det går säkert att översätta till ett kvinnligt perspektiv om man vill).

Nu vill jag vara väldigt tydlig med att sätta gränser inte alls betyder att man på något sätt drar upp riktlinjer för vad ens partner får eller inte får göra ty den rätten har ingen i ett förhållande (och skall inte heller ha den rätten). Det är ett kontrollerande och nedbrytande beteende och har du en sådan partner skall du backa ut så snart du ser den tendensen.

Nej, att sätta gränser har mer att göra med vad du kan acceptera att din partner gör och vilken reaktion de kan förvänta sig om de passerar de gränserna. Det är såklart bäst att tala om bådas gränser (i alla fall de man känner starkt över) innan man tar steget från initial dejting/utforskande och in i ett monogamt förhållande (men redan innan det kan man ha gränser som, om de passeras, skulle försvåra ett blivande förhållande).

Som ett simpelt exempel kan man ta flirtande med andra. Vissa tycker det är harmlöst och litet roligt emedan andra kan se det som sårande och respektlöst. Det är upp till var och en att bestämma var gränsen går och även om jag tror att flirtande med andra inte skall finnas i ett seriöst förhållande behöver såklart inte alla hålla med mig.

Jag har också läst responsen från vissa där de lyfter att man inte skall vara så osäker i sin manlighet, att man inte skall vara kontrollerande, att man har trustissues, ”who hurt you” osv. och visst kan det finnas ärr från förr som påverkar var ens gränser ligger och att man borde arbeta på de delarna men man kan inte annat än att utgå från det nu man lever i.

Jag tycker t.ex. inte att det är orimligt att man, i ett seriöst förhållande, ändrar sitt beteende mot omgivningen något. Flirtande går bort för mig för, även om det är kul när man är singel, ser jag det verkligen som respektlöst mot ens partner.

Jag tror ju också att sann vänskap mellan män och kvinnor är synnerligen sällsynt. Alltså sådan vänskap man har med någon av ens egna kön (räknar bort de som har en sexuell preferens som avviker från normen här). Inte slentrian som kollegor eller att man snackar litet med någon man möter på stan eller svarar på ett inlägg någon skrivit på facebook utan en person man tar en fika, går ut och tar en öl, kollar på film, ringer eller skickar privata meddelanden med. För i så gott som alla sådana ”vänskaper” finns en sexuell underton (definitivt från mannens sida även om vissa kvinnor säger att de ”inte har en aning om det” eller inte tror på det men just så simpla är män) och känslor från något, eller båda, håll som inte riktigt är förenligt med att leva i ett förhållande. Jag förstår att den sortens uppskattning är lockande att behålla (både för män som kvinnor) när man går in i ett förhållande men för mig så går det bort. Btw, den kvinna som tror att hon har manliga vänner kanske skulle testa att skriva ett meddelande i stil med ”Jag är fan ensam idag och behöver någon. Kan inte du komma hit och ”umgås” med mig?” och se vad hon får för respons… Å andra sidan så vet hon redan vad svaret kommer att bli.

Så en kvinna som drar utomlands själv (eller med en grupp vänner men utan sin partner), sover över hos en manlig bekant, umgås mycket med manliga vänner osv. efter att man kommit överens om att man är ett par hade jag backat bort från för jag skulle själv begränsa mig från sådant och om min partner inte tycker sig behöva den gränsen så ser jag ett tråkigt avslut längre fram. Sprit, distans osv. gör något med människors uppfattning om var ens personliga gränser ligger. Visst kan det finnas ångest efteråt men då är det för sent.

Återigen detta har inte med begränsande av ens partner att göra utan bara att man medvetandegör för sig själv var ens gränser finns. Många saker behöver man egentligen inte ens prata om utan det räcker med att man klargör internt när det är dags att börja backa om ens partner verkar ha preferenser som inte ligger i linje med vad man vill ha. Så vad det rör sig om är inte en begränsning utan att man, för sig själv, är tydlig med vad konsekvensen blir om ens partner inte verkar dela synen på vilka gränser ett förhållande innebär.

En gräns som brukar vara allmänt accepterad i de flesta seriösa förhållanden är ju att man endast ägnar sig sexuellt åt sin partner men samtidigt är det ju så att ord aldrig någonsin garanterar att hon (eller han) inte tar tillfället i akt om möjligheten ges. Man kan inte förbjuda sin partner från att följa det den tycker är rätt för den MEN man kan styra över vad man själv gör om gränsen passeras. Otrohet är en gräns som gärna är bra att vara tydlig med. Själv accepterar jag ingen form av otrohet oavsett om det är fysisk eller psykisk, faktisk eller bara uppskattande/upphetsande meddelanden. Sker det är förhållandet över för min del oavsett hur mycket mitt hjärta skulle klappa för den kvinnan.

Något som självfallet gäller är att man själv håller sig inom de gränser man funnit för sin partners beteende. Om en kvinna visar uppskattning och kanske föreslår en fika så får man backa ur med en ev. nödlögn om att man skall umgås med ens flickvän (att nämna en partner visar även för den som frågar att man inte är intresserad på det viset och de flesta fattar den hinten). Så det går såklart inte att ha någon dubbel standard om man skall kunna betrakta sig själv som en person med hedern intakt.

Alla skall ju finna sina gränser utefter egna preferenser men mina bygger mestadels på en realistisk (men generell) insikt om människors beteende och kunskap om underliggande orsaker till varför människor gör de val de gör. Saken är den att vi (generellt talat) inte är speciellt komplexa. Vi vill gärna framstå som det men nej… Vi är enkla varelser i den mest grundläggande betydelsen.