Det där med att sova är överskattat

Jag har inte skrivit något här på snart ett halvår men det är inte på grund av brist på ämnen. Det är nog mer så att jag inte riktigt haft lust och är inte ens nu säker på om jag känner för det. På sätt och vis vill jag nog skriva men samtidigt är det litet tidigt att skriva om det jag eventuellt skulle vilja förtälja. Så jag låter nog det icke skrivna förbli oskrivet och flödet av ord, utan djupare insikt, stanna vid en meningslös textmassa.

Your hair is winter fire
January embers
My heart burns there, too.

Det var en haiku skriven av Ben till Beverly i boken IT någon gång på 1900-talet. Eller tja, det var ju Stephen Kings verk men det är egentligen oväsentlig information precis som den större delen av vad någon skulle finna just på denna sidan. Den boken var den första jag läste på engelska. Eller, först på svenska men sedan tre gånger på engelska. Haikun fastade tydligen men höll sig dold fram tills helt nyligen.

Fram tills helt nyligen hade jag ett mål som av förklarliga (dock oförklarade) skäl, eventuellt tillfälligt, blev degraderat till delmål. Det öppnade upp för en hel massa förvirring eftersom där inte fanns någon plan för när det tidigare målet, nu delmålet, hade uppnåtts och passerats. Det är som att peta på en stor såpbubbla och bli förundrad när denna inte spricker trots att hela fingret är på insidan.

Det kan bli litet av en överraskning om man finner en ny dimension på en, sedan länge, accepterad verklighet. När vanan var ett hinder i att upptäcka dörren mellan rummen. När ett habitualtillstånd visar sig vara en chimär… Det finns alltid ett visst motstånd i att överge det kända, och därmed trygga, men har man väl funnit en oöppnad dörr torde det väl vara logiskt att vilja undersöka vad som finns på andra sidan även om risken finns att rummet är fyllt med isopropylmetylfluorfosfonat?

Jag har bara petat på handtaget än så länge men är löjligt nyfiken på att öppna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *