Drygt två år nu…

Ja, litet mer än två år har passerat sedan denna, officiella, blogg sjösattes (fråga inte om den andra 😉 ). Den startade med litet semi-personliga inlägg med litet trams och funderingar för att sedan med tiden övergå till primärt samhällsfunderingar och kritik mot sådant jag tyckte var värt att kritisera.

En av mina vänner nämnde nyligen att den hade läst något av mina inlägg men aldrig skulle kunna ”gilla (facebook)” det beroende på det yrke den har (och att den såklart inte alltid håller med). Jag har hört detta från andra med och har full förståelse för att det kan kännas och bli på det sättet eftersom antalet ”vänner” på facebook då och då faller efter ett inlägg.

När det gäller vänner som faller bort beroende på något jag skriver… Tja, det finns bara någon enstaka som jag verkligen känner att jag kan sakna men de andra kan nog kvitta. Som tidigare nämnda vän påpekade så ”skriver jag provocerande” ibland och går över eller tangerar gränsen till vad som är riktigt ”ok” att uttrycka. Trots att denna vän inte känt mig så länge och att vi ytterst sporadiskt träffas hade den fattat att ”Inte allt är på riktigt” som jag skriver. Detta står f.ö. på andra raden i bloggen, precis under namnet, och har gjort så sedan start. Så jovisst, utöver funderingar och trams går jag ibland över gränsen, jag provocerar i syfte att få folk att tänka till ett par varv extra… och ibland skriver jag bara för att jävlas litet.

Men, som skrivet, förlusten är kanske inte så stor att vissa vänder mig ryggen utan att först ifrågasätta eller be om utveckling av vad jag skrivit. Jag menar, är man en vän så kanske man funderar ett par varv innan man terminerar en kontakt? Samtidigt så är det ändock så att jag inte kan säga att jag minns vilka som lämnat. Det är mer siffror som dragits bort från ett tal på facebook. Men en minns jag och där försökte jag flera gånger återfå kontakt för att se om det kanske gick att utveckla. To no avail…

Sedan får jag en del mejl ibland (mjo, det är tydligen inte så svårt att lista ut vart de skall skicka dem 😉 ) varav ett, som kom nyligen, var litet lustigt. Personen som skrev ifrågasatte hur jag kan jobba som sjuksköterska när jag verkar tycka så illa om människor. Det var att blanda äpplen med päron i min värld… Som ssk är patienten, oavsett kön, läggning, ursprung, religiös uppfattning osv, det som står i fokus och jag hjälper denne så gott jag kan med alla de medel jag har till mitt förfogande och utefter de förutsättningar som finns just vid det tillfället. Jag älskar mitt jobb och jag tycker verkligen om att arbeta med människor men detta har verkligen ingenting med min samhällskritik att göra.

Det går alldeles ypperligt att vara en väl fungerande sjuksköterska samtidigt som man ifrågasätter på vilket sätt vi bäst spenderar våra pengar när det gäller invandring och asylhantering. Det funkar att vara för ett förbud av tiggeri samtidigt som man kan behandla en tiggare utan att för den sakens skull ge den sämre vård eller skuldbelägga dess existens i vården. Och detta primärt av två viktiga skäl:

  1. All politik ställer grupper och önskningar mot varandra, den måste prioritera och på bästa sätt hantera de resurser vi har till förfogande för de är inte oändliga. Det är helt enkelt på detta sätt som politiken måste fungera men vi har haft ett långtgående problem med skitpolitiker som hellre går på känsloargument än ser till fakta och logik. Många, men inte alla, politiker agerar på det sätt som ger dem minst kritik på sociala media. De gör kardinalfelet att gå ner på personnivå och låter skräpmedia diktera dagordningen istället för att behålla blicken mot horisonten och se till att de övergripande besluten blir så bra som möjligt för vårt Svenska samhälle.

    Hade de inte haft sådant fokus på att framstå som godhjärtade och snälla människor som definitivt aaaaaaldrig kan ta ett beslut som kränker någon överhuvudtaget (vilket är riktigt svårt i dagens samhälle) skulle SD aldrig haft en möjlighet att växa som de gjort. För let’s face it: Åkersson har haft rätt om en hel del och detta verkar även politiker från andra partier nu acceptera även om de fortfarande inte klarar av att säga det rakt ut. Att SD som parti har en del skit bakom spakarna må vara väl men jag tycker det är bra att de finns för utan dem hade skutan Sverige kantrat fullständigt vid det här laget. Politikerna i ”sjuklövern” behöver SD för att kunna ta en del av de hårda beslut som måste tas nu. De behöver dem på så sätt att SD lägger grunden i tänk hos tillräckligt många väljare för att de värdelösa skitpolitikerna i övriga partier skall våga tänka högt i de banorna.

  2. Jag hycklar inte med att jag är egocentrisk och prioriterar utefter vad jag själv ser som ”ringarna på vattnet” (finns säkert någon annan som funderat ut en liknande modell). I mitten står jag och mina barn (svårt att skilja på) och så fort som något verkar inverka negativt på mina barn så kommer jag att slå mot detta. Det är min roll som förälder att göra så och trots att jag kan känna empati/sympati för andras situation kommer inte detta att ändra mitt fokus. Mina barn går före någon annan, för mig, okänd pappas barn. Efter detta kommer min broders familj, nästa ring de få RL-vänner som finns (samt någon skum Cyberbekantskap jag aldrig träffat men ”känt” bra länge), nästa ring kan vara ”mitt kompani”, vår bataljon, nästa ring kan vara andra lösa förbindelser jag träffat IRL, nästa ring kan vara min arbetsplats, huset där jag bor, området jag lever i, staden jag bor i, länet jag bor i, landet jag bor i, Skandinavien, Europa, västvärlden och i händelse av att vi blir attackerade av aliens: Tellus. Självklart är ringarna mer detaljerade och mer komplexa och situationsberoende men… förhoppningsvis förstår du hur jag menar.

    Detta innebär samtidigt att jag inte fokuserar lika mycket beroende på hur långt ut från centrum man kommer och detta är både som skyddsmekanism, som brist på tankekapacitet för vem kan hantera all den informationen och vem skulle klara av att verkligen känna med alla dessa lidande människor och djur som existerar på vår jord?

    När vi då hamnar i diskussioner om vad Sverige skall ha sitt fokus så är det utan tvivel primärt på våra egna medborgare och glöm inte att vi endast har möjlighet att hjälpa om vi fortsätter vara ett ”rikt” land.

    Sedan vill jag tillägga att ibland kommer människans ”lika värde” upp i diskussionen… Eh, vilket värde är det egentligen man talar om? Sett rent krasst och ur ett större perspektiv är vi ju fullständigt förgängliga och utan värde. En fabriksägare kan eventuellt se ett värde i sin arbetare men det värdet varierar ju beroende på vilken arbetare det rör sig om.
    För mig är värdet detsamma som utefter modellen ”ringarna på vattnet” och jag är ganska säker på att den absoluta majoriteten friska människor skulle säga detsamma om de bara fick tänka litet fritt.

Nåväl… det blev längre än planerat idag men ibland behövs en funderare och det brukar hjälpa att skriva ner den. Snart skall jag, och min horribla människosyn, gå till jobbet i hopp om att kunna bidra till snabbt tillfrisknande alternativt uthärdlig tillvaro bland några av mina medmänniskor…