En övning i raden av övningar

Så har sex dagar i grönkläder passerat och jag är åter så civil som jag kan vara. Flera lärdomar har arbetat sig in i min sinnessfär och mycket har reflekterats över. Detta är en av de fördelar som finns när man ”rycks” ur sitt vanliga sammanhang och ”dumpas” in i en annan verklighet. Man når insikter som kan vara svåra att finna när ekorrhjulet bara snurrar på utan några större avbrott.

Något som är helt fantastiskt med att befinna sig i den bataljon jag gör är hur jevfla fantastiska människor som, gång efter gång, lämnar sin civila verklighet och kommer till en verksamhet där den mesta form av bekvämlighet försvinner. De arbetar i hällregn, hagel och storm med att få upp, ibland undermålig, materiel för att vi tillsammans skall klara uppgiften. Och i det stora hela bibehåller de en ödmjuk och hjälpsam inställning till varandra (trots allt flams och trams som hjälper till att höja moralen när vädrets makter gör sitt bästa för att sänka den). En eloge till denna samling människor vars inställning till vad som är viktigt i livet gör att de inställer sig trots att de, av erfarenhet, vet att det långt ifrån kommer vara en konstant fröjd i det gröna.

Till de som raljerar över prostatakrigarna inom hemvärnet skulle jag upplysa om min egen erfarenhet. Dessa män och kvinnor, i varierande åldrar, har inte bara stor erfarenhet av det gröna utan bär också med sig civila erfarenheter och kunskaper som ger förbandet en enorm kunskapsbas att utnyttja. Om man tar mig som exempel har jag, utöver min befattning som sjuksköterska, ett förflutet som elektriker, nätverkstekniker och programmerare. Jag har dykcert och skulle kunna utföra uppgifter ner till 30m djup, jag skulle kunna sparka igång ett enmotorigt flygplan och ta oss från punkt A till B (även om det certet inte är aktivt i nuläget) om så behövdes. Och detta är bara några exempel från EN av soldaterna i en hemvärnsbataljon. Vi kanske inte längre springer längst eller snabbast men lita på att vi träffar målet efter många år av övning både militärt som civilt.

Framför allt är jag helt övertygad om att mannen eller kvinnan, som under övningen, står vid min sida kommer stå där om skiten träffar fläkten. För de har valt detta frivilligt. De är införstådda med vad ett skarpt läge innebär och har accepterat alla konsekvenser av valet att vara en del av hemvärnet.

En liten reflektion jag haft under övningen är att det, under mina senaste två förhållanden, från min älskade, uttryckts en oro och oförståelse över att jag så självklart svarat att jag, utan dröjsmål, skulle inställa mig i min befattning om läget så krävde. Även om det innebar att de skulle stå utan min hjälp i ett läge där de behövde den. Och jag vill säga att skälet till denna orubbliga övertygelse är tudelad. Det ena skälet är att någon måste stå längst fram för att åtminstone ge de andra tid att retirera och omgruppera någon annanstans och jag inte är en person som skulle klara av att stå längst bak och hoppas på det bästa. Det andra är att vår livsstil är värd att försvara.

Så, slutligen, vill jag beskriva övningen som mycket lyckad. Inte på grund av uppgiften, inte på grund av övningsledningen utan på grund av de människor som beslutsamt tog sig dit och, med ett mestadels gott mod, härdade igenom. Igen…