Fantastiska Sverige

Sverige är ett fantastiskt land på så många sätt! Vi har fri och rättigheter som är så självklara för oss nu att de tas för givet trots att det inte alltid varit så. Bland annat har vi anammat inriktningen att vi tillsammans tar ansvar för våra medborgare på ett sätt långt ifrån alla civilisationer har gjort. Vi ser det som självklart att alla våra medborgare har tak över huvudet och mat i magen oavsett om de själva har medel till det eller inte.

Vi tycker allemansrätten är otroligt viktig eftersom den ger oss möjligheten att vistas ute i skog och mark på ett sätt som är unikt för just oss.De flesta av oss respekterar också allemansrätten eftersom ett missbruk av den kan komma att resultera i att en motrörelse agerar för att den kraftigt skall inskränkas.

Den stora majoriteten tycker att man, oavsett ursprung, kön eller sexuell läggning, skall ha samma rätt och möjligheter att skapa sin egen lycka så länge som det inte påverkar någon annans dito på ett menligt sätt. Vi ser det som en given rätt att få vård när vi behöver det, att brandkåren kommer när det brinner eller polisen hjälper oss när vi har ett sådant behov.

Och de flesta av oss säger också att vi gärna betalar för att upprätthålla just denna form av samhällsskydd. Det får kosta! Men inte hur mycket som helst… Många gånger har jag hamnat i diskussion med människor som har åsikter om ex. sjuksköterskelöner eller kostnader för vården men alla som haft invändningar har själva varit fullständigt friska. Jag har aldrig hört en sjuk människa säga att det nog vore bättre att dra ner på personalen eller välja en mindre effektiv men, kortsiktigt, billigare lösning på vården.

När vi blickar ut i vår omvärld ser det inte alls alltid ut som här. Av olika anledningar prioriterar inte alla länder på samma sätt som vi men även där försöker vi hjälpa till. Vissa länder försöker vi hjälpa med kunskap, andra med kapital. Vi skickar ut stora summor i vår omvärld för vi tycker det är viktigt att hjälpa till. I  vissa fall gör kapitalet stor nytta för det hamnar rätt, i andra fall fyller det ledningars fickor samtidigt som folket blir utan hjälp. Men inte sällan vänder vi dövörat till för vi vill hjälpa och gör det på det sätt vi kan.

Jag tänker skriva om tiggare nu så om du är lättstött kanske du skall sluta läsa… Rumänien är ett land de flesta av oss inte har någon vidare koll på utan mer eller mindre betraktar som ett u-land där nästan alla lever i misär (så ser många av oss på ett flertal av de länder som inte är Sverige för vi är tydligen de enda som kan känna empati med andra människor). Där de inte har något skyddsnät, där skolan är dyr och vården oåtkomlig för den utan stora resurser. Vi har ju sett skyltarna från EU-migranterna som berättar om familjer där alla svälter och barnen inte kan få någon vård eller skolgång eftersom den är så dyr.

Då vill jag lägga in en liten upplysning. I Rumänien är skolan gratis. I Rumänien är vården gratis och de har välutbildade läkare. I Rumänien finns ett socialt skyddsnät för de som inga pengar har och i Rumänien är arbetslösheten lägre än hos oss.

Så varför kommer EU-migranter hit för att försätta sig i en situation vi andra ser som horribel?
Rumänsk rasism? Kanske det.
En oförmåga att anpassa sig till de regler Rumänien satt upp för att få hjälp? Kanske det.
För att det är större lönsamhet kontra insatsen att tigga här? Kanske det.
För att de ingår i en grupp som utnyttjas för att någon annan skall tjäna pengar? Kanske det.

Det finns självklart en anledning till varför de sitter här och ruskar sin mugg i hopp om att någon skall känna medlidande och skänka en slant. Det finns problem i Rumänien som tydligen blir mindre svårt genom att de kommer hit och sitter timma ut och timma in för, med våra mått mätt, låg timpeng. Lyfter vi blicken litet från den ensamma tiggaren utanför Willys så ser vi svält, nöd, bristande sjukvård på en fasligt massa platser men det är just personen, individen, framför oss som är i fokus eftersom vi inte kan ta in allt lidande i världen utan att själva falla ner i en, av livets grymheter, utlöst depression.

För att hantera den större bilden måste vi bli litet cyniska (helst utan att erkänna det) för vi kan inte hjälpa alla. Sett till kapital per individ är vi rika men sett till Sveriges samlade kapital har vi inte mycket att komma med i ett globalt perspektiv. Vi vill inte heller skänka bort all vår välfärd och genom detta falla ner på deras nivå. Vi vet det men vi väljer inte sällan att bortse från detta när vi, officiellt, säger: ”Självklart skall vi skicka mer pengar, självklart skall vi hjälpa till!”. Inofficiellt begriper vi alla att det inte är möjligt men viljan att hjälpa är alltid stor när det är pengar ”som inte finns” som vi skall använda. Om pengarna däremot kommer direkt och mer konkret ur den egna börsen skulle vår hjälp bli mindre för det är alltid lättare att hjälpa med någon annans pengar.

Så åter till tiggarna på våra gator. Varför tycker så många att det är ok att trots våra ansträngningar att hjälpa våra egna medborgare från att behöva sitta på gatan och tigga så är det ok att andra gör det? Hur kommer det sig att så många tycker det är ok att de bryter mot lagar genom att bygga egna ”bostäder” (ruckel, jag vet) och svina ner i det offentliga rummet när vi aldrig någonsin hade accepterat detta från våra egna medborgare?

Många har sagt att det inte löser problemet genom att vi gör en kraftansträngning och tar bort möjligheten att tigga men jag vill påstå att vi ändå inte löser något problem genom att tillåta det. Vi löser inte någon misär genom att låta den finnas här utan snarare tror jag att viljan till att hjälpa kommer minska om vi ändå inte ser något resultat av våra ansträngningar. För varför skall vi betala ut en massa pengar om vi ändå ser misären här där vi bor?

Jag har inga självklara eller snabba lösningar på misärens problematik och delar uppfattningen om att ingen skall behöva tigga för att kunna leva ett drägligt liv. Samtidigt är det ett absolut faktum att ingen (eller ytterst få om man skall vara petig) kommer lyftas ur misären genom att de sitter fast utanför en butik med en mugg i handen alla dagar i veckan. Vad som däremot kan hjälpa dem är att de får (eller snarare skapar sig) en plats i det samhälle de bor och att de blir en bidragande del. Kanske kan vi på ett mer effektivt sätt hjälpa dem på plats genom diskussioner med det land de bor i?

Inga självklara svar… Men jag tycker personligen inte att vi hjälper dem genom att vi tillåter dem dra hit sin misär och på detta vis delvis raserar det samhälle vi själva säger oss arbeta för.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *