Förskjuter en komplettering

Satt just och skulle komplettera en uppgift (litet extrajobb runt begreppet ensamhet) när jag halkade in i någon form av dikt jag skrev som 20-åring. Den var den första i en serie av texter som skrevs ner i en röd bok jag fått som försenad födelsedagspresent av en nästan jämnårig kvinna som för alltid mutat in en speciell plats i mitt hjärta.

Nåväl, har jag skrivit alla de där bokstäverna får jag väl skriva resten med. Jag har ju, trots allt, plockat fram och bläddrat i boken…

Total Apathy

If there are feelings
I feel them no more
I forgot every feeling
Don’t know what they’re for

This chaos around me
Is life people say
Though I found no meaning
To wake up this day

I have stopped shouting
’Cause I no more care
For I have no clothing
Of feelings to wear

There is no longing
No fire, nor throne
Through all my existence
I’ve lived all alone

In darkness I’ve travelled
In nothing but space
So how do I live
While my heart has no pace

If there are feelings
I feel them no more
I forgot every feeling
Don’t know what they’re for.

Man kan nog lugnt påstå att jag inte var helt bekväm med min existens även om det, inte inte på långa vägar, fattades ett känsloliv i den. Det var många vägar och val i den åldern. Vissa utstakade, andra självvalda. Vissa var rätt och några var fel. Det fanns lätta beslut och väldigt svåra sådana men på ett eller annat sätt behövde de tas oavsett.

Jag är, som för länge sedan skrivet, teoretiskt nyfiken på de alternativa verkligheter som kunde uppspelats i händelse av att jag valt en annan väg. Men inget vägval hade varit utan offer och där jag befinner mig idag är säkerligen bättre än vissa av de stigar kunde ha lett mig till.

För mig var framtiden då väldigt abstrakt och jag hade ingen riktig plan. När jag tänker på det så har det nog inte funnits någon plan förrän jag började plugga till ssk utan jag har spelat de roller som tilldelats mig efter bästa förmåga. Skådeplatsen har varierat men ofta har jag mer befunnit mig där av en slump än av ett medvetet val.

När jag var 20 var tanken på att uppnå den dubbla åldern ganska främmande men det hände ändå. Som 41-åring är dock oddsen inte riktigt på min sida men om jag hamnar i närheten av det så är detta inte helt fel det heller. 🙂

Enough babbel… Nu skall jag göra något meningslöst en stund. Kompletteringen fick vänta tills i morgon.