Green weekend

Ytterligare en fantastisk helg i det gröna har passerat! Vidareutveckling inom ett eftersatt område och gemytlig samvaro med trevliga människor! En fördel i det sällskapet är att några av mina filter för humor (alltså vad jag kan tycka är kul men andra kanske inte gör det) temporärt kan plockas bort.

Att inte mer än ytterst sporadiskt kika in i ”sociala medier” (inga appar på telefonen och inga flikar öppna i webbläsaren på datorn) känns inte det minsta jobbigt. Jag trodde det faktiskt skulle vara på annat sätt men det faktum att jag inte vill leva i någon illusion gör att det inte längre är alls lockande utom i de fall grupper på facebook kan vara av praktisk nytta. Men bortsett från ”klassgruppen” finns all information på andra platser (och med mer djup).

Så vad är det som lockar folk till de sociala medierna? Såklart illusionen av att ingå i ett sammanhang, en grupp. Att känna imaginär närhet till människor man egentligen aldrig träffar.
Godhetsknarkande genom att skriva statusuppdateringar för att visa upp en yta som inte stämmer eftersom personen som skriver dem inte gör mer än just skriver en kort uppdatering. Inget konkret alltså.
Uppmärksamhetssökeri för att få bekräftelse, på att man finns och att man duger, från alla ”vänner” man samlat på sig. Likes-törstande bilder och självkonfirmation.

Hursomhelst så vill jag ändå tillstå att verkligheten, hur hård den än kan verka, är bättre att leva i trots insikten att man inte alls har en sådan skara vänner som illusionen påskiner (av en massa olika orsaker men mestadels för att de människorna inte är några som IRL befinner sig i en kompisrelation utan mer är bekanta) och att man faktisk mestadels är ensam. Och jag är ok med det.

Under helgen umgicks jag bl.a. med en soldat och där samtalade vi en del om vad som gäller livet och relationer. Denne var mer aktivt sökande efter samvaron och vardagen med en annan människa emedan jag förklarade att min syn på det var att jag såklart skulle uppskatta att finna den där ytterst ovanliga, jag önskar se vid min sida, men att jag faktiskt mår väl av att leva i (relations)ensamhet fram tills dess jag finner just denne någon.

Vi pratade också om risken att bli bränd, och såklart finns den alltid, men jag vill hävda att man måste ta den risken OM det känns rätt och inga falska flaggor (red-flags) uppenbart visar sig. För vi lever ju nu och om det skulle verka som om att man kan finna lycka någonstans så tycker jag man skall ge det ett försök. Funkar det inte så får man sörja ett slag och sedan gå vidare. På samma sätt får man göra om man, efter en tid, hamnar i ett kärlekslöst förhållande där varken känslor eller närhet längre finns utan det mer är en praktisk lösning.

Men ger man upp eller håller tillbaka på det som skulle kunna visa sig vara lycka så har man återigen slösat bort sin tid som levande. Och tiden när vi inte längre kan slösa bort vårt liv kommer snart nog.

Så om du, av någon outgrundlig anledning, har hamnat här och läser mina funderingar så önskar jag dig all lycka om du inte redan har den. Men glöm inte att du själv är ansvarig för att aktivt ta beslut som kan leda dig framåt mot ett bättre liv. Omständigheter är aldrig en bra anledning till att slösa bort sitt liv och vi kan ALLTID välja en annan väg än den vi vandrar på just nu.