Hur kan du vara singel?

Detta blir ett långt svammel men det finns en TL;DR längst ner…
Jag har fått den frågan flera gånger och svaret är lika simpelt som det är komplicerat. Kort sagt så vill jag leva ett stilla och så konfliktfritt liv jag kan den tid som är kvar. Jag menar inte att det skall vara ett enkelt liv men jag vill inte lägga onödigt mycket energi på saker som jag kanske inte har en del i eller behöver ha en del i.

Relationsmatematiken. Denna borde fler ägna sig åt och jag blir själv bättre och bättre på den. Den innebär att man tar två spalter (mentalt eller på papper) och tar upp hur man uppfattar relationen till en människa ur sitt högst egocentriska perspektiv. Alla positiva effekter som, kärlek, ömhet, närhet, oxytocin, sex, möjlighet att planera långsiktigt, möjlighet att förstå och acceptera mina mål osv. och sedan de negativa som hennes historik (hur har hennes tidigare relationer skadat och hur detta påverkar detta oss), på vilka andra sätt hon är skadad, har hon barn (jajamensan, yngre barn är en belastning för ett nytt förhållande oavsett hur fantastiska de är och framför allt HUR hanterar hon detta? Vilken del förväntas jag ta?), hur stabil är hon psykiskt, skapar hon drama, hur mycket fokuserar hon på yta (egen och andras, mycket smink, alltid smink, injektioner, implantat, tatueringar), upplever jag hennes kärlek som äkta eller är jag ”bra att ha” osv.

Allt, och mycket mer, tas med i ekvationen om detta är ett förhållande eller potentiellt förhållande som jag kommer må bra av att befinna mig i. Någonstans i allt måste man värdera om detta är värt att satsa på eller om det är bättre att backa ut. Det är en helt logisk process som definitivt kommer i konflikt med känslan men de flesta män väljer logiken framför känslan eftersom känslan sällan är grundad i fakta (eller kanske bara i delar av fakta).

Jag skall vara brutalt ärlig här. De flesta vanlig män är sanslöst simpla i hur de tänker och reagerar (psykiatriska diagnoser är inte medräknade).
Som exempel så kan svaret på frågan ”Hur mår du?” vara ”Det är helt ok” och detta innebär det att det är ok och då kan man lämna det så. Det kan finnas funderingar och tankar bakom ”ok” men han mår ok på så sätt att personen som ställer frågan inte behöver bli inblandad i funderingarna.
Det finns såklart undantag då ett ”ok” kan komma trots att det inte är helt ok och en anledning är om han vet att det kommer bli en helt annan, och mycket större, diskussion som inte kommer gynna varken honom eller relationen som sådan. Men ”det är ok” är fortfarande sant för då rör det sig om något han hanterar på sitt egna sätt. För mig är det bästa sättet att först identifiera det riktiga problemet (vilket inte alltid är samma som jag först reagerat över) innan jag tar upp det. Tyvärr innebär det också att jag ibland måste tänka ut rätt strategi och ordval för att det inte skall bli något helt annat och inte ens då finns det någon garanti för att min synvinkel tar emot på det sätt jag hade hoppats. Kvinnor är grymma på att vända orden till något annat och mycket mer negativt…

Ett exempel var när en käresta plötsligt, och på kort varsel, informerade mig om att hon skulle fara bort, med ett av hennes barn, och sova över på annan plats under en vecka som vi normalt sett umgicks på. Jag reagerade med att bli upprörd över detta och hon tolkade det som att jag försökte bestämma över henne. Det blev såklart ingen bra diskussion alls förrän jag fick bearbeta det för mig själv och bena ut var problemet egentligen låg. Det var så simpelt som att jag inte kände mig alls inkluderad på det sätt jag tycker man skall vara om man har en seriös relation. Jag hade ingen som helst önskan att bestämma något för jag tyckte det var en bra idé men att bara få den levererad utan att ens ha fått vara med i tankebanorna (inte att jag skulle följa med för det hade jag ingen tanke på) gjorde att jag kände mig som en bifigur i någon annans verklighet. Någon som bara var bra att ha men som inte behöver tas hänsyn till. Så, en logisk reaktion när den väl bearbetats.

Ett annat rörde sig om ett tillfälle där jag och en annan käresta hade utbytt ringar, på hennes initiativ, och där hon uttryckte det som ett själsligt äktenskap. Jag tyckte det var litet sött och fäste stor vikt i att behandla ringen (som förvisso var fel storlek för mina fingrar så den fick hänga i ett halsband) på samma sätt som jag hade gjort om det var en riktig vigselring. Ja, jag är definitivt litet ”fjantig”, trots mina 48år, när hjärtat valt någon. Det sker ju så sällan. En kväll kom hon hem, efter att ha varit ute med ett par vänner på middag, och då bar hon inte ringen utan hade bytt den mot ett annat halssmycke. Jag reagerade instinktivt med en känsla av svek (och en insikt av att om det hade varit jag som gått ut utan den ringen hade det blivit en stor affär av det) och bad om litet utrymme för att bearbeta (för ja, så gör många män istället för att skrika och gorma även om det absolut finns de med) och komma fram till vad jag reagerat över. Det tog inte så lång tid innan jag logiskt insåg att vi hade fäst olika vikt vid ringen och för mig blev det då en självklarhet att ta av den eftersom jag inte är mycket för att ”smycka mig” och endast bar den av emotionella anledningar. Om ringen inte hade den djupare innebörden, där båda bar den oavsett vad man skulle göra, hade den ingen innebörd alls för mig. Och med den insikten blev jag helt lugn. Det blev såklart en helt annan diskussion mellan oss om detta men min bearbetning kan jag fortfarande stå för.

Att, som kvinna, fortsätta försöka gräva fram en ”sanning” från en man som säger att ”det är ok” är en dålig idé för hon kommer, till slut, få fram något obearbetat och det är inte så män vill presentera fakta. Det är också på så sätt som det kan bli missförstånd och diskussioner som inte har något med vad han egentligen försökte bearbeta att göra.

När det gäller män och kvinnor är det också så att så gott som alla kvinnor, singlar som i förhållanden, har ett flertal män runt omkring sig som inväntar en möjlighet att ha sex med henne. De flesta män har det inte på samma sätt och det är här som uttrycket ”Men are studs women are hoes” kommer när det gäller om de haft sex med många. För om en man får tillfälle till många kontakter på det viset så har han något åtråvärt för många kvinnor. Han har egenskaper, resurser eller status som attraherar. Men en ”medioker” kvinna behöver egentligen bara säga att hon vill ligga och så blir det så. Och här kommer ett problem med nutiden. En man vill egentligen inte ha en kvinna som legat med ett ohemult antal män innan honom för det innebär att hon inte sållat tillräckligt mycket och att hon inte värderar sig själv speciellt högt. Att ligga är för lätt för kvinnor helt enkelt. För mig är det så att jag accepterar att alla har ett förflutet men jag vill inte bli inblandad i det, vill slippa veta om det, för det kommer omedvetet påverka hur jag ser på kvinnan och på vår relation. Sedan tycker jag också det är konstigt att prata med sin partner om hur många man har haft sex med eller var man varit med någon annan. Varför dra upp något förflutet när man kan leva i det fantastiska som borde ske just nu?

Jag pratade litet med en kollega om dejtingappar nyligen och jag tror att de egentligen är ganska dåliga för många kvinnor för de får väldigt mycket uppskattning och validering den vägen. Vad de inte riktigt inser är att uppskattningen oftast beror på att männen vill ligga och inte att de vill ha en seriös relation med dem eller egentligen ser dem på det sätt kvinnorna hoppas på. Så de kan få uppskattning från någon 8-9 när de själva kanske är en 6’a (på en 10-gradig skala som gäller attraktionsvärde) och helt plötsligt tror de att de förtjänar män som är just 8-9. Men de missar, som skrivet, att dessa män bara vill ligga och inget mer. Men om de siktat på någon som befinner sig i närheten av deras egna aktuella värde skulle de ha mycket större möjligheter att få ha ett förhållande som faktiskt kommer fungera. Istället kommer de få ligga mycket, så länge som deras yttre tillåter det, men de kommer sluta ensamma med katt eller med någon de egentligen tycker inte är värd dem (beroende på att de fått en felaktig uppfattning om deras sanna värde)

Avslutar nu detta ”rant” baserat på mina egna erfarenheter och en del andras. Men ta med dig relationsmatematiken. Den är bra för den blir sann och du förtjänar lycka oavsett om det innebär att du får göra det allena eller i ett par.

TL;DR
* Jag klarar mig själv men det innebär inte att jag känner mig, eller behöver vara, ensam.
* Jag håller mig borta från förhållanden om de inte är sanna eller om de verkar bli allt för krångliga.
* Jag vill inte bli skadad i onödan och vill inte heller bidra till att någon annan blir ledsen över att jag inte är på det sätt de hade önskat att jag var.

För jag är, och tänker förbli, mig själv.