Ytterligare något jag haft på önskelistan förhållandevis länge nu. Jag är inte och vill inte bli någon jevfla akademiker!

Nå, nu menar jag såklart inte att kasta någon som helst skugga över de som aspirerar på en akademisk karriär utan det är mer ett frustrerat uttryck över att det känns som om min tid ibland slösas bort på uppgifter som inte bara är tråkiga utan dessutom inte kommer tillföra något i det arbete jag utför. Saken är den att jag nog inte är någon akademiker alls utan mer av en arbetare. Jag är sjuksköterska och när jag fortsätter utveckla mig genom att läsa specialistutbildning så är det för att bli en bättre sjuksköterska i realiteten. Det är för att bli bättre på att hjälpa andra på plats och i stunden.

Jag vet att jag inte står ensam i min frustration då många andra av mina kollegor känner samma irritation över att tvingas skriva uppsatser och inlämningsuppgifter där formalia är viktigare än innehåll. Det är till och med så illa att vissa i det längsta drar på att läsa vidare, eller helt enkelt skiter i det, för de har inte energin som krävs för att utföra meningslösa, men mycket tidskrävande, uppgifter.

I min nuvarande specialistutbildning finns det, utöver praktik på tio veckor, tre kurser på totalt femton veckor som är riktigt bra och någorlunda inriktade på att göra mig bättre och mer lämpad för kommande uppgifter. Alltså, av 40 veckor är 25 veckor riktigt bra och 15 fullständigt meningslösa ur min synvinkel. Visst,  mer än 50% låter ju bra men samtidigt måste man ta i beaktande att de ”meningslösa” veckorna i arbetstyngd väger mycket mer än de som känns motiverade.

En lösning som jag tycker skulle fungera bättre är att de sjuksköterskor som är mindre intresserade av den akademiska banan och mer av att ”bara” erhålla specialistutbildningen skulle kunna välja bort uppsats och istället kunna läsa ytterligare fördjupning inom ämnen som berör deras arbete. Utan uppsats får man såklart ingen magisterexamen men den är så oviktig för mig ändå. Jag vill bara fördjupa mina kunskaper och sedan erhålla specialistexamen för, i min värld, kan vem som helst erhålla akademiska titlar. De är oviktiga, har ingen som helst imponansfaktor och säger egentligen inte något mer än att personen som innehar dem är anpassningsbara samt villiga att inrätta sig i ledet. Nu påstår jag inte att personer med många högskolepoäng och flera uppsatser/titlar i bagaget inte har kämpat för detta ty det har de absolut (och skall ha erkännande för detta) men jag säger bara att det inte är min bana.

För jag vill bli bättre på att jobba, inte skriva.