Kontemplation

Jag funderar mycket. Vänder och vrider på argument och olika verklighetsuppfattningar som vad som är mest rätt eller minst fel. Det har alltid varit så. När jag var liten brukade jag ofta rita och tampas med ordet ”Why?” både i sin rena form ”Varför är det så?” men också ”Är det verkligen så? Är det hela sanningen?”. Ibland funderar jag i ensamhet, ibland tillsammans med andra och ibland beskriver jag mina funderingar här. Precis som jag skrivit här tidigare så är inte allt på denna bloggen mina egna definitiva uppfattningar, även om det kan verka så, utan det är ett led i min egen tankeprocess. Inte sällan väljer jag ”andra sidan” av ett argument just för att förstå mer om problemet då det ofta är mycket mer komplext än bara ja eller nej.

Som vaccinationer t.ex. Personligen ser jag att dessa till största del är positiva men efter att ha vaccinerat små bebisar under några veckor inser jag att jag inte är rätt person att utföra det på små barn. Inte så att jag inte är kapabel att utföra det på ett bra sätt för barnet utan att det är svårt för mig att sticka små bebisar. Logiskt sett är jag fullt medveten om att nyttan överväger det korta obehaget för barnet men känslomässigt tar det hårt på mig. Samtidigt var min tid på BVC en nyttig erfarenhet då det var länge sedan jag hade så små barn i min närhet men också för insikten om att det inte är detta jag vill arbeta med i nuläget.

Sedan har jag också beskrivit en hel del relationsproblematik under åren och även om det kan vara komplext är det sällan komplicerat om man bara har sina egna gränser klara. Ett komplext problem är att man inte skall göra något man inte känner sig bekväm med men att det kan vara helt ok att utföra så länge som man inte känner sig utnyttjad eller trampad på och ibland känner man inte till allt förrän långt efteråt. Alltså att, som förälskad, göra allt för målet för ens kärlek. Så denne mår bra och ger kärlek tillbaka. Detta är ju ett normalt sätt att leva i en relation och helt rätt. Men om man inser att det inte var så som man hoppades så blir det plötsligt helt fel. Eller att kanske följa några av ens partners söta infall som inte skadar en själv. Det är helt ok fram tills dess det visar sig att det var ensidigt.

Ett problem med att fundera mycket är när man hamnar i en diskussion med någon som inte kommit lika långt i funderandeprocessen. Man har, sedan länge, passerat de argument ”motparten” presenterar och bedömer argumenten som inferiora då de baseras på en låg insikt i fakta och kanske tillochmed fullständigt har sin grund i känsla. Känslan är bra eftersom den ger incitament till att engagera sig i något men känsla får sällan vara grunden utifrån varför man tar ett beslut. Det finns såklart undantag… T.ex. om man lever i ett kärlekslöst förhållande och känner att det finns ett bättre liv utanför detta så skall man nog följa känslan och ta sig bort från förhållandet. Vi lever bara just nu.

Nå… åter till studerandet. 🙂