Kram!

En omfamning. Så simpel men ändå så fantastisk. Alla kramar är såklart inte världsomvälvande men när de är med rätt människa är det som om det borde räcka att bara få hålla och hållas om och att inget annat längre spelar någon roll. Då är det som om allt som tynger helt plötsligt lättar och far iväg för ett slag. Och finner man då någon som, likt undertecknad oxytocinknarkare, vill stanna kvar i den bubblan litet extra lång tid så vill man inte släppa trots att man borde.

Jag tror helt och fullt att människor som slutar kramas också slutar leva litet grand. Ett förhållande där kramarna har försvunnit är definitivt på väg att dö ut om inte viljan finns att finna dem igen. För mig är det helt verklighetsfrämmande att inte vilja kramas men det är inget som görs med vem som helst. Visst kan man bli överrumplad och inte, på ett snyggt sätt, kunna ta sig ur det men jag initierar aldrig en kram med någon jag inte vill ha så nära inpå. För mig är det inte som den hälsningsritual vissa använder den som. Den har alltid en innebörd för mig.

Och ibland får man en litet extra bra kram trots att man inte förtjänat den och då känns det helt ok att plocka upp hastigheten som kanske saktat in något. Världen hamnar åter i fokus och så är målet helt plötsligt inte lika avlägset, regnet inte lika kallt och blåsten inte lika hård.

/J