Identifikation

Så har de börjat kolla ID vid gränsen och, även om det inte är lika massivt som för några månader sedan, så gnäller människor över åtgärden.Nu är det såklart helt i sin ordning att man har åsikter om förd politik och konsekvenser (eller brist på konsekvenser). Inte nog med att det är ok utan det är, enligt undertecknad, f-n ta mig både en rätt och en skyldighet som medborgare!

Något som dock skapar litet bryderier är hur det kommer sig att det är något konstigt då man vill se identifikation av någon som vill komma in i vårt land. Vi kräver papper på hundar som passerar gränsen (även inom EU), vi kräver ID för att få handla på systemet, vi kräver ID för att få låna pengar på banken osv. Och fram till för några tiotals år sedan krävdes det även av Tyskar, Fransmän och andra som nu numera är medlemmar i EU så varför skulle det vara så konstigt om vi ville se ID om någon är på väg in i vårt land och dessutom kräver/önskar vår hjälp?

Varför är det så viktigt att alla måste ha rätt att komma till just Sverige? I vilken verklighetsfrånvänd värld lever de som verkar tro att vi omges av idel utvecklingsländer? Hur mycket koll ha dessa människor egentligen på sin omvärld när de tror att vi är störst, bäst och med oändliga resurser kan erbjuda alla en nystart på vår mark och samtidigt tycks hävda att andra länder inte kan ge minst lika mycket skydd från det de flyr ifrån?

Jag vill understryka att vi gör väldigt mycket redan nu, som nation, men det hindrar ingen från att göra mer än så om den så önskar. Regeringen har efterfrågat plats i bostäder – erbjud plats i ditt eget hem. Du kan säkert göra dig av med en del bekvämlighet och/eller möbler för att kunna ställa in sängar och bidra till att nyanlända får en bättre start. Flera hjälporganisationer behöver pengar – skänk mer av ditt överflöd! Gör dig av med onödig lyx och hjälp till mer än du redan gör! Engagera dig och ge av din tid och ditt slit antingen som volontär inom landet eller gör det genom att åka ner och hjälpa till på de platser de skriker efter din hjälp. Eller är det ”någon annan” som skall göra allt detta?

Som land, däremot, måste vi se till befolkningen först och främst. Det är den absolut viktigaste uppgiften våra politiker har och nu har fler börjat inse detta. Eller inse är kanske att ge dem för mycket trovärdighet som tänkare, troligtvis har de fattat att de kommer tappa makt genom att med känsloargumentation försöka skapa sig ett namn i historieböckerna som en av ”de goda”. Kappvänderi är en viktig gren inom politiska broilers lek med andras pengar.

Som sagt, gör mer om du inte tycker vi tillsammans gör tillräckligt men gör det med din privata insats istället för att kräva att alla måste delta. Själv vill jag påstå att vi, som nation, har gjort bra mycket mer än vi har kapacitet att göra och måste se till att återställa balans i kapacitet kontra nationell efterfrågan. Vi började alldeles för sent men det ser ljusare ut nu när inte bara Sverigedemokraterna verkar arbeta för Sverige.

Ytterligare ett år till historien.

Man får nog vara bra bakis för att undgå att nyårsafton är passerad och vi har knatat in i år 2016. Förra året får nog räknas till det år då många började inse att världen är ständigt föränderlig, att det som var lugn igår är dagens kaos, att en tidigare ignorerad hotbild idag kan stå och slå dig i huvudet med både hammare som skära.

Jag vet att jag troligtvis har större tro på att Svenskarna börjat vakna upp än de själva vill gå med på men förändringen som skett är i alla fall åt rätt håll. Fler har också börjat att granska det vinklade medieutbudet både från slaskpress som expressen och aftonblaskan men också från sådant de tidigare hade tilltro till som svt, sr, dn osv. Insikten om att vi är ett litet land som redan innan ”flyktingströmmarna” hade problem att tampas med, och som nu mångfaldigat dessa problem, verkar också börjat sjunka in hos de som förstår att åsiktskorridoren har mer med makt att göra än några absoluta sanningar.

Visst, det finns fortfarande vokala grupperingar med fullständigt verklighetsfrånvänd argumentation men jag försöker behålla en optimistisk syn (även om det inte är lätt alltid) på att logik, matematik och i viss mån ren egoism skall kunna vända vårt land i en trygg riktning. Nej, jag är långt ifrån empatilös men känsloargumentation kan aldrig få råda när hårda fakta talar sitt tydliga språk.

Rent privat har väl min största prestation varit att ha genomfört min utbildning trots att uppsatsen höll på att ta kål på mig. Egentligen var det inte skrivandet som närapå drev mig in i väggen utan att argumenten till varför vi skulle skriva uppsatsen inte hade något med vår progression att göra utan mer med hur utbildningen sedan skulle värderas av utomstående källor. Det var alltså en uppgift som var fullständigt meningslös för oss som inte har några planer att forska och det är väldigt tydligt nu, i min yrkesroll, att tiden vi la på uppsats (kurserna som ledde upp till den, alla grupparbeten som skulle vara enligt formalia, själva uppsatsperioden osv) kunde ha spenderats så mycket bättre t.ex. genom mer farmakologi, fördjupad sjukdomslära och kanske en fördjupande tredje kurs inom human biomedicin. Flera av våra kurser borde ha haft en direkt koppling till vår blivande yrkesroll och i den krävs mer kunskaper vad som sker i kroppen vid ohälsa, hur preparat påverkar osv. Våra patienter ser hellre att vi har kunskap och kompetens om deras tillstånd och kan förklara vad som händer än att vi läst ”Båten i parken” och liknande trams.

Min tid på akuten var fantastisk! Mycket att göra och ibland riktigt snurrigt men väldigt roligt och lärorikt. När vikariatet börjat gå mot sitt slut fick jag erbjudande om förlängt vikariat och eftersom detta lades fram på ett sätt som lät som om jag skulle hålla på att gå på vikariat i all evinnerlighet (det var även tal om sommarvikariat 2016) så slängde jag iväg en ansökan till kirurgen. Nu visade det sig att vad den ena chefen på akuten, litet stelbent, hade hävt ur sig inte var sanning i den andra chefens öron utan om allt hängde på att jag ville ha fast tjänst så skulle det inte alls vara en omöjlighet… Men då hade jag redan bokat möte med ett par chefer på huset och när jag kom från det mötet stod det klart att det var en bättre deal på kirurgen. Så, trots att det kanske inte var lika kul, föll valet på det nya alternativet.

Det enda som inte kändes helt ok var att de sa åt mig att jag inte hade möjlighet att löneförhandla, trots att jag bara gått på ett vikariat, eftersom jag var anställd av regionen. Detta kom sedermera att bli en anledning till varför jag alldeles nyligen valde att säga upp mig…

En tidigare klasskamrat lät meddela att vi skulle bli kollegor inom någon månad och detta lät, för mig, som väldigt positivt eftersom jag uppfattar henne som både trevlig och kompetent. Såklart frågade jag vad hon hade fått för lön och blev då glatt överraskad av att hon lyckats förhandla sig till en lön som låg 1800:- över min egen. Jag tog självfallet upp detta med löneskillnaden med chefen eftersom jag inte anser mig vara 1800:- sämre och att detta borde korrigeras något men fick till svar att det eventuellt kunde bli något korrigerat under nästa revision men att hon inte visste med hur mycket.

Vad hon inte sa men som var väldigt tydligt ändå var att om man skall ha möjlighet att diskutera lön måste man jobba någon annanstans och att regionen hellre släpper en intresserad medarbetare med fel lön än korrigera lönen. Så… därför ser jag med tillförsikt fram emot nya spännande utmaningar 2016. Som ssk finns det en värld med möjligheter och varierande uppgifter. Saken är väl den att jag inte gärna flyttar på mig om jag trivs på ett ställe men har inga som helst problem med att höja blicken och vandra iväg om något känns fel och det inte kan korrigeras. Jag är lojal… men bara så länge lojaliteten återgäldas.

Må detta nya år bli bättre för mig, och er alla, än alla andra år kombinerat!

 

Är alla lika rasistiska nu?

Länge nu har det varit en lott för de ondaste onda att beskriva problemen med en fullständigt oreglerad och allt för stor invandring till vårt lilla, men ändock per capita rika, land. Att inte öppet vråla ut sin godhet genom att beskriva hur man minsann gav till tiggare, önskade (och betalade) till radiohjälpen eller gav bort pengar och saker till nyanlända vad detsamma som att man var en übernazist med dunkla, och framförallt bruna, åsikter och förhoppningar om nya förintelseläger för att rensa ut alla som inte var tillräckligt ariska.

I några få, men stora, kliv har nu regeringen tagit sig förvånansvärt nära vad dessa ondskans förkämpar länge talat om. Vice statsministern brast nästan ut i gråt över hur fruktansvärt det var att öppet visa hur hycklande hon varit när hon plötsligt accepterade förslag hon, och hennes patetiska parti, tidigare kraftfullt tagit avstånd ifrån. Jag förstår att det inte är lätt när man tvingas bevisa för världen att det man säger sig stå för inte är vatten värt när man jämför med positionen man kan tvingas ge upp.

Jag undrar om det är SD’s förtjänst att besluten äntligen kommit till stånd eller om det beror på deras existens att det tagit så lång tid för de övriga partierna att få tummen ur. Det har ju länge verkat som att inget parti har hjärna nog att se förbi aversionen mot och rädslan för att bli förknippad med SD så de istället har sprungit åt andra hållet oavsett vilket förslag som kommit ur Åkessons mun. Nu helt plötsligt är det inte dumheter längre för politikereliten befinner sig i ett hörn och kan inte springa bortåt längre. Moderaterna tog de första stegen mot SD tillsammans med kristdemokraterna. Sedan har sossarna varit så illa tvungna att följa efter för hårda fakta går inte att bestrida med moraliska fantasiargument. Självklart förnekar de allt samröre med SD och hävdar fortfarande med en dåres envishet att inget sant eller gott kommer från det partiet. Men alla Svenskar är inte inkapabla att resonera logiskt…

Nu menar jag inte att Sverigedemokraterna har rätt i allt de säger för jag uppfattar många av deras argument som allt för överdrivna för att tas på allvar men de har inte, och har inte heller tidigare haft, fel i allt. Tragiskt nog har de varit ensamma om att våga framföra åsikter som fallit utanför åsiktskorridoren.

I Varberg ser det fortfarande mörkt ut då lokalmoderaterna, tillsammans med kretsordföranden, valde att ”sparka ut” Johanna Palmelid för att hon hade mage att i förväg diskutera något som nu verkar vara partilinje. Själv verkar hon tro att det rör sig om hennes förhållande med en sverigedemokrat men i min värld ser det mer ut som ett maktspel för att de inte vill låta en ung kvinna, med egna åsikter, komma fram i ljuset utan att hon accepterat vad hon får tycka och tänka.

Visst var det så att hon kanske gick till överdrift i argumentationen och det kan tyckas vara ett ovist drag att skriva en insändare tillsammans med en sverigedemokrat men sett till det sista så är detta samarbete inte helt främmande för många andra moderata lokalföreningar. Det första är inte alls konstigt när det gäller en människa som är ansatt av de hon sett som ”de sina”. Ett parti som säger sig ha högt i tak men bevisar sig vara lika toppstyrt lokalt som nationellt kan lätt få en medlem att gå till attack för att försvara sig och sedan är det igång. Jag är säker på att hela situationen kunde ha lösts på ett mycket bättre sätt om de inte använt partipiska utan tagit henne på allvar.

Nåväl, hon får inte längre vara med och har också utträtt ur partiet. Moderaterna kommer inte vinna några röster på det draget…

Religiöst våld slår till igen!

Återigen har vedervärdiga människor på ett sedvanligt brutalt sätt mördat oskyldiga människor i namnet på en hittepå-entitet. De verkar tillhöra en grupp religiösa människor som hävdar sin rätt att påtvinga sin världsuppfattning på andra men när retoriskt tvång inte verkar fungera ser de det som en självklarhet att ta till våld.

Jag finner inte ord som tillräckligt kan beskriva min avsky för denna typ av människor och det enda ”positiva” jag ser är att de själva inte överlevde för jag finner ingen som helst anledning att ge sådant avskum mat och husrum för x antal år framöver. Då är det bättre att begrava dem under lämplig urinoar och låta horder av människor sprida mänskligt avfall över deras minne.

Vad som dock förvånar är hur så många människor om och om igen (så fort liknande terrorangrepp sker) och med en dåres envishet vill påstå att detta inte är våld och mord i religionens namn. Religion är ju hittepå där vem som helst har möjlighet att tolka in vad f-n de själva än vill som religionens innebörd. Kort sagt: Dödar du i islams, kristendomens, ba’hais, scientologikyrkans, buddhismens (eller valfri religiös sammanslutnings) namn så ÄR det religiöst våld!

Eftersom det rör sig om hittepå finns det ingen av oss som egentligen har tolkningsföreträde vad gäller för vilja, den ack så undvikande, guden har. Ingen av oss kan lägga fram något bevis på vad guden egentligen anser att vi skall göra eftersom denne tydligen rör sig på outgrundliga vägar. Den bögdödande guden från gamla testamentet är lika valid som den mjäkiga ”sure, misshandla mig allt vad du vill” från det nya. Den självmordsbombande och pedofiliuppmuntrande guden är lika sann och riktig som den människoälskande.

Ingen av oss (såvida vi inte, inom den religiösa klubben, har beslutat så) har tolkningsföreträde i fantasins land och ingen av oss kan hävda sig känna till guds vilja. Att sedan våra värdelösa politiker, verklighetsfrånvända mediaarbetare eller aningslösa och ”gilla/dela-kåta” före detta underhållare inte vågar använda andra begrepp än ”terrorist” när det rör sig om religionskrigare är en del av varför det är svårt att angripa problemet.

Själv bryr jag mig inte om vilken gud du tillber, jag bryr mig inte om vilka fjantiga ”händerna på täcket och lev sexuellt frustrerad”-regler din låtsaskompis kräver att du skall leva efter eller hur många gånger du, på din fritid, vänder arslet upp mot skyn. Men så snart din tro inverkar på min, eller någon annan ovillig människas, möjlighet att, i enlighet med de demokratiskt uppställda samhällsreglerna, leva mitt liv så skall du tas bort all rätt att påverka din omgivning. Lev med din tro men ta aldrig upp den som ett seriöst argument utanför din egna desillusionerade grupp.

Det finns ingen sann religion utan endast, av människor, tolkade texter och trosuppfattningar så kom inte här och påstå att kräken inom ISIS inte mördar i religionens namn för de har precis samma rätt som alla andra förvirrade människor att besluta vad deras gud anser rätt och riktigt.

Ur samhällets synvinkel måste vi dock ta ett viktigt beslut angående hur vi skall relatera till religion och som jag ser det bör vi bli tydligare med att separera staten från religionen. Lika litet som vi skall tillåta det flygande spaghettimonstret att diktera vårt fokus skall vi låta låta andra trosuppfattningar ha någon som helst rätt att påverka samhället i någon riktning.

Missförstå mig rätt. Jag är helt för att alla skall få tro på vad de vill för annars skulle jag vara för ett förbud mot att fantisera och det är jag självfallet inte. Jag är bara emot att någons fantasier skall få påverka min verklighet.

Tillbaka till framtiden…

Det stora ämnet är fortfarande flyktingströmmen och, såklart, att hata Åkesson. Litet snabbt om flygbladet som delas ut till både flyktingar som eventuella lycksökare som söker sig åt vårt håll.

Det är utan tvivel ett ganska dåligt och illa skrivet blad. Under all kritik när det kommer från ett riksdagsparti som borde ha bättre vett än att låta ett blad med självmål gå igenom granskningen (såvida det inte är ytterligare ett medvetet drag för att få fri publicitet). Å andra sidan så har mitt förtroende för politikers intelligens på riksnivå aldrig varit så lågt som det är just nu så det kanske helt enkelt går i linje med förväntningarna.

Några av felaktigheterna borde ha varit bättre förklarade som t.ex. burkaförbud på allmän plats samt förbud mot halalslakt (eftersom det var detta som media valde ut att slå ner på). Vi har ju redan nu ett förbud mot den form av halalslakt de flesta av oss vänder oss emot och att klä sig på ett avvikande sätt lär inte heller bli förbjudet OM inte SD får tillräckligt många röster för att driva igenom detta. Å andra sidan har vi redan nu förbud mot att låta idioter visa sig vara idioter genom att bära svastika så vem vet…

Men vad är det mer än de två sakerna (jag slår ihop burka och niqab här) som går att vända sig emot? Men skall nog inte glömma att SD’s syfte med flygbladet är att avskräcka så det är inte konstigt att de inte tar med de positiva sakerna med att leva i vårt vackra land. Ja, just det… De skrev under med ”The people of Sweden”. Men är inte SD ”The people of Sweden” också? Jag menar, de skrev inte ”All people in Sweden” eller ”All citizens of Sweden” utan håller sig till ett mer luddigt ”begrepp”.

Jag kan själv inte riktigt räkna in mig i ”The people of Sweden” heller eftersom jag inte gillar när ett dokument tillåts gå i tryck trots att det finns uppenbara självmål i texten (och hur f-n tänkte de när de högerställde textmassan? Är det för att underlätta för de som läser från ”andra hållet”?) men det finns dock statistiska underlag för det de skriver och även har ett flertal andra partier, som håller sig i åsiktskorridoren, också uttryckt liknande åsikter i närtid.

Flygbladet var redan tidigare aviserat att det skulle komma och vad hade egentligen folk trott att det skulle innehålla? Syftet är att avskräcka och, märk väl, övriga partier tar det lugnt i avståndstagandet eftersom de vet att vi är på väg mot något vi inte på långa vägar kan hantera (MP undantaget eftersom de som vanligt är tämligen aningslösa om det mesta).

Det handlar inte om att Sverige är ett rikt land längre. Det handlar om att vi inte har förutsättningar att vara så ”goda” de vokala grupperna kräver att vi skall vara.

  • Vi har hög arbetslöshet.
  • Vi har inte utbildningsmöjligheter (fattas lärare och färre vill utbilda sig till detta)
  • Vi har bostadsbrist.
  • Vi har en sjukvård som går på knäna, det fattas pengar och framför allt fattas det personal.
  • Vi har inte möjlighet att upprätthålla lag och ordning i hela landet.
  • Vårt försvar kan inte lösa sin uppgift på ett betryggande sätt.

Jag förstår varför vissa politiker vill importera röster, jag förstår varför storföretag som IKEA vill importera nya kunder. Men jag förstår inte hur det kan finnas så många som inte fattar att vi inte har oändlig kapacitet i ett litet land med 9 miljoner innevånare.

Drygt två år nu…

Ja, litet mer än två år har passerat sedan denna, officiella, blogg sjösattes (fråga inte om den andra 😉 ). Den startade med litet semi-personliga inlägg med litet trams och funderingar för att sedan med tiden övergå till primärt samhällsfunderingar och kritik mot sådant jag tyckte var värt att kritisera.

En av mina vänner nämnde nyligen att den hade läst något av mina inlägg men aldrig skulle kunna ”gilla (facebook)” det beroende på det yrke den har (och att den såklart inte alltid håller med). Jag har hört detta från andra med och har full förståelse för att det kan kännas och bli på det sättet eftersom antalet ”vänner” på facebook då och då faller efter ett inlägg.

När det gäller vänner som faller bort beroende på något jag skriver… Tja, det finns bara någon enstaka som jag verkligen känner att jag kan sakna men de andra kan nog kvitta. Som tidigare nämnda vän påpekade så ”skriver jag provocerande” ibland och går över eller tangerar gränsen till vad som är riktigt ”ok” att uttrycka. Trots att denna vän inte känt mig så länge och att vi ytterst sporadiskt träffas hade den fattat att ”Inte allt är på riktigt” som jag skriver. Detta står f.ö. på andra raden i bloggen, precis under namnet, och har gjort så sedan start. Så jovisst, utöver funderingar och trams går jag ibland över gränsen, jag provocerar i syfte att få folk att tänka till ett par varv extra… och ibland skriver jag bara för att jävlas litet.

Men, som skrivet, förlusten är kanske inte så stor att vissa vänder mig ryggen utan att först ifrågasätta eller be om utveckling av vad jag skrivit. Jag menar, är man en vän så kanske man funderar ett par varv innan man terminerar en kontakt? Samtidigt så är det ändock så att jag inte kan säga att jag minns vilka som lämnat. Det är mer siffror som dragits bort från ett tal på facebook. Men en minns jag och där försökte jag flera gånger återfå kontakt för att se om det kanske gick att utveckla. To no avail…

Sedan får jag en del mejl ibland (mjo, det är tydligen inte så svårt att lista ut vart de skall skicka dem 😉 ) varav ett, som kom nyligen, var litet lustigt. Personen som skrev ifrågasatte hur jag kan jobba som sjuksköterska när jag verkar tycka så illa om människor. Det var att blanda äpplen med päron i min värld… Som ssk är patienten, oavsett kön, läggning, ursprung, religiös uppfattning osv, det som står i fokus och jag hjälper denne så gott jag kan med alla de medel jag har till mitt förfogande och utefter de förutsättningar som finns just vid det tillfället. Jag älskar mitt jobb och jag tycker verkligen om att arbeta med människor men detta har verkligen ingenting med min samhällskritik att göra.

Det går alldeles ypperligt att vara en väl fungerande sjuksköterska samtidigt som man ifrågasätter på vilket sätt vi bäst spenderar våra pengar när det gäller invandring och asylhantering. Det funkar att vara för ett förbud av tiggeri samtidigt som man kan behandla en tiggare utan att för den sakens skull ge den sämre vård eller skuldbelägga dess existens i vården. Och detta primärt av två viktiga skäl:

  1. All politik ställer grupper och önskningar mot varandra, den måste prioritera och på bästa sätt hantera de resurser vi har till förfogande för de är inte oändliga. Det är helt enkelt på detta sätt som politiken måste fungera men vi har haft ett långtgående problem med skitpolitiker som hellre går på känsloargument än ser till fakta och logik. Många, men inte alla, politiker agerar på det sätt som ger dem minst kritik på sociala media. De gör kardinalfelet att gå ner på personnivå och låter skräpmedia diktera dagordningen istället för att behålla blicken mot horisonten och se till att de övergripande besluten blir så bra som möjligt för vårt Svenska samhälle.

    Hade de inte haft sådant fokus på att framstå som godhjärtade och snälla människor som definitivt aaaaaaldrig kan ta ett beslut som kränker någon överhuvudtaget (vilket är riktigt svårt i dagens samhälle) skulle SD aldrig haft en möjlighet att växa som de gjort. För let’s face it: Åkersson har haft rätt om en hel del och detta verkar även politiker från andra partier nu acceptera även om de fortfarande inte klarar av att säga det rakt ut. Att SD som parti har en del skit bakom spakarna må vara väl men jag tycker det är bra att de finns för utan dem hade skutan Sverige kantrat fullständigt vid det här laget. Politikerna i ”sjuklövern” behöver SD för att kunna ta en del av de hårda beslut som måste tas nu. De behöver dem på så sätt att SD lägger grunden i tänk hos tillräckligt många väljare för att de värdelösa skitpolitikerna i övriga partier skall våga tänka högt i de banorna.

  2. Jag hycklar inte med att jag är egocentrisk och prioriterar utefter vad jag själv ser som ”ringarna på vattnet” (finns säkert någon annan som funderat ut en liknande modell). I mitten står jag och mina barn (svårt att skilja på) och så fort som något verkar inverka negativt på mina barn så kommer jag att slå mot detta. Det är min roll som förälder att göra så och trots att jag kan känna empati/sympati för andras situation kommer inte detta att ändra mitt fokus. Mina barn går före någon annan, för mig, okänd pappas barn. Efter detta kommer min broders familj, nästa ring de få RL-vänner som finns (samt någon skum Cyberbekantskap jag aldrig träffat men ”känt” bra länge), nästa ring kan vara ”mitt kompani”, vår bataljon, nästa ring kan vara andra lösa förbindelser jag träffat IRL, nästa ring kan vara min arbetsplats, huset där jag bor, området jag lever i, staden jag bor i, länet jag bor i, landet jag bor i, Skandinavien, Europa, västvärlden och i händelse av att vi blir attackerade av aliens: Tellus. Självklart är ringarna mer detaljerade och mer komplexa och situationsberoende men… förhoppningsvis förstår du hur jag menar.

    Detta innebär samtidigt att jag inte fokuserar lika mycket beroende på hur långt ut från centrum man kommer och detta är både som skyddsmekanism, som brist på tankekapacitet för vem kan hantera all den informationen och vem skulle klara av att verkligen känna med alla dessa lidande människor och djur som existerar på vår jord?

    När vi då hamnar i diskussioner om vad Sverige skall ha sitt fokus så är det utan tvivel primärt på våra egna medborgare och glöm inte att vi endast har möjlighet att hjälpa om vi fortsätter vara ett ”rikt” land.

    Sedan vill jag tillägga att ibland kommer människans ”lika värde” upp i diskussionen… Eh, vilket värde är det egentligen man talar om? Sett rent krasst och ur ett större perspektiv är vi ju fullständigt förgängliga och utan värde. En fabriksägare kan eventuellt se ett värde i sin arbetare men det värdet varierar ju beroende på vilken arbetare det rör sig om.
    För mig är värdet detsamma som utefter modellen ”ringarna på vattnet” och jag är ganska säker på att den absoluta majoriteten friska människor skulle säga detsamma om de bara fick tänka litet fritt.

Nåväl… det blev längre än planerat idag men ibland behövs en funderare och det brukar hjälpa att skriva ner den. Snart skall jag, och min horribla människosyn, gå till jobbet i hopp om att kunna bidra till snabbt tillfrisknande alternativt uthärdlig tillvaro bland några av mina medmänniskor…

Vikten av att vara tydlig

Återigen kommer det nyanlända som verkar ha missuppfattat vart de har kommit och vad de har rätt att begära av oss. De ställer till det för andra nyanlända genom att de skapar rubriker som får många ”infödingar” att rynka på näsan och se dem som otacksamma och bortskämda individer. De kostar också resurser, i en ansträngd tid, som så mycket bättre kunde ha använts på de vilka accepterar att de är här för att få vår hjälp.
Märk väl, vår hjälp.

Jag tror vi i vissa fall har helt fel personal som tar hand om det initiala mötet med nyanlända. Personalen skall självfallet ha förståelse för det umbärande det innebär att ta sig hit, och vad de nyanlända kan ha med sig i ”bagaget”, men det kanske inte primärt är empater vi skall ha längst fram utan människor som, i det första mötet, är tydliga och konsekventa. Kanske borde vi sluta mjäka med dessa vuxna människor som kommer hit, sluta anpassa oss efter deras önskemål, och i stället bli väldigt tydliga med vad vi har att erbjuda redan från början. Det är de som söker vår hjälp och hjälpen vi erbjuder skall, utan tvivel, erbjudas på våra villkor och utefter de förutsättningar vi nu har. De måste få tydlig information så tidigt som möjligt om vad vi erbjuder men också vilka krav vi kommer ställa på dem så inte alla dessa missförstånd uppkommer som kostar resurser andra nyanlända skulle ha haft nytta av.

Jag har under morgonen funderat på ett förslag till en text de borde få vid ankomst. Den är snabbt och slarvigt skriven och går självfallet att fila mycket på, lägga till och dra bort delar, göra tydligare… Men det är i alla fall en start och jag hoppas att tanken med texten, att vara tydlig, går fram till eventuella läsare.

Välkommen till Sverige!

Innan vi går in på förmåner och regler så vill vi att ni skall tänka på, och verkligen låta det sjunka in, att det är ni som söker vår hjälp och inte tvärtom. Vi har inte bett er komma hit utan gör er en välgärning genom att hjälpa er i en tid när ni säger er behöva vår hjälp. Vi begär absolut inte att ni ständigt skall tacka oss men det är viktigt att ni respekterar värdlandet, våra regler och inte ställer till med problem för vår befolkning, eller myndigheter, eftersom detta kommer minska vår lust och ambition att hjälpa.
Kort sagt: Ni ber om vår hjälp och ni får anpassa er till vad vi kan, och vill, erbjuda er.

Först vill vi påpeka att vi, i nuläget, har väldigt dåligt med bostäder och resurser för att ta hand om er alla, på ett sätt vi skulle önska, eftersom det är så många som kommer just nu. Vi hoppas ni har överseende med detta men om ni tror att vi inte kommer kunna leva upp till era förväntningar bör ni självfallet söka er till ett annat land. Det finns, utan tvivel, någon annan som kan ta er plats här. Det kan mycket väl bli så att ni hamnar långt utanför storstadens puls och i värsta fall kan ni även hamna i tältläger eftersom vi helt enkelt har brist på bostäder. Ni kommer alltså bli utplacerade där vi finner plats och ni förväntas acceptera den placeringen utan protester. Försök se det som en tillfällig placering som förhoppningsvis är bättre än det ni lämnade om ni nu inte tror ni kommer trivas men ha i åtanke att vårt jobb är att finna er tak över huvudet, ert jobb är sedan att skapa er en framtid. Er tillfälliga bostad är i alla fall säker.

När det gäller religion så är det fritt för var kvinna, man eller barn att tro på vilken religion som de än må välja. Viktigt påpekande är dock att Svenska lagar står över all religion och/eller tradition!  Tro är, i vårt samhälle, något personligt och inget att trycka ner i halsen på andra. Ingen får tvinga någon annan att tro eller dyrka den entitet/entiteter de själva tror på eller pådyvla människor av liknande tro eller kulturell samhörighet, sätt, klädval eller ritualer de själva inte valt. Detta sagt, så är det samtidigt så i Sverige att de flesta inte är speciellt aktivt religiösa. Många tror på ”något” men låter inte detta styra deras liv och är definitivt inte intresserade av att behöva anpassa sig till någon annans tro.
Sammanfattat: Man får tro på vad man vill, de flesta bryr sig inte, men kom inte med några som helst krav på att någon skall behöva anpassa sig till någon annans tro för vi är inte intresserade av detta och ingen har heller någon rätt att kräva det.

Kvinnan har en jämställd position och status i samhället. Ingen man har rätt att bestämma över en kvinna just i egenskap av att vara man oavsett släktskap eller ingifte. Mannen bestämmer inte över hustrun, fadern eller sönerna bestämmer inte över den myndiga dottern eller systern. En kvinna har lika stora möjlig- och rättigheter att skapa sin egen framtid i Sverige och har inget behov av att ha en man som bestämmer vad hon får eller inte får göra. Vad gäller heltäckande klädsel där inte ansiktet syns så kommer dock många av oss att betrakta den kvinnan med skepsis eftersom vi både ser det som en form av kvinnoförtryck men främst för att vi, i vårt samhälle, är vana vid att kunna se ansiktsuttryck hos den vi talar med. Det är absolut tillåtet att klä sig på detta sätt men samtidigt får man då förvänta sig ett visst avståndstagande från många människor.

Ni förväntas lära er språket så snart som möjligt oavsett om ni fått besked om att få stanna eller ej. Förutsättningar för detta kommer presenteras men det ligger på er att anstränga er så ni når målet. Att kunna Svenska är viktigt för att ni framöver skall ha möjlighet till arbete och självförsörjning.

Slutligen måste ni självfallet hålla er inom lagens råmärken och skulle ni bryta mot någon lag kan detta innebära utvisning. Om ni inte är säkra på vilka regler och lagar som gäller så fråga hellre än att chansa.

Ni är, som sagt, välkomna men vi vill vara tydliga med att det är ni som behöver vår hjälp och inte tvärtom. Antingen accepterar ni detta eller så lämnar ni landet omedelbart och lämnar plats andra som behöver hjälp.

Politikens ynklighet

Det här med populism brukar rynkas på näsan åt och inte helt sällan användas för att beskriva ”satans anhängare” och förespråkare för ett nytt Treblinka, ja Sverigedemokraterna alltså. Populist, för mig, är den politruk som med örat mot marken och fingret i vädret ser till att följa vad den mest högljudda gruppen väljer att fokusera på. Ni vet, den där lilla klicken som ofta drar med sig ett släptåg av lättpåverkade människor, vilka själva inte orkar sätta sig in i en fråga utan endast agerar känslomässigt, och som utnyttjar detta för att vinna ”ära och berömmelse” i ett försök att få ”finnas till” ett slag.

Där har vi numera den så kallade ”sjuklövern” vilka själva inte vågar säga något där någon kan ta anstöt, inte vågar ta några egna beslut för ”någon” kan komma i kläm och inte vågar säga något som kan tolkas som att de har en egen åsikt. Decemberöverenskommelsen är ett tydligt exempel på hur fega och ynkliga individer inom alliansen väljer att undvika allt vad ansvar heter genom att helt enkelt avskriva sig detta. De har möjlighet att faktiskt bedriva politik men väljer att sitta på avbytarbänken och låtsas att de har förslag som kan göra skillnad i stället för att driva igenom dem. För att vara tydlig: Alternativet till DÖ är att INTE ha DÖ. Sedan får man lösa de problem som kommer…

Det skall inte vara lätt att styra ett land. Det skall inte vara lätt att få igenom dåliga förslag. Om du som politiker inte vågar agera i linje med din övertygelse när möjligheten ges skall du nog inte vara politiker.

Som jag ser det måste en politiker ha en större överblick över läget och en ideologi i ryggsäcken för att hålla sig på banan när variationer i världsläget gör det svårt att hålla blicken mot horisonten. Jag menar inte att t.ex. alla moderater måste tycka likadant eller ha en identisk ideologi utan att var och en bör ha sin egen åsikt och egna ideologi men att dessa två självfallet har fler likheter än olikheter inom gruppen ty annars kanske det är läge att byta parti. Huvudsaken är att politiken måste se till den större bilden och inte fokusera så mycket på vad massmedia, klicken eller de lättledda väljer som ”flavour of the month”.

Om vi blickar tillbaka litet så har politiken, bortsett från ett parti, inte vågat räkna på eller diskutera hur mycket människor vi kan hjälpa inom Svea rikes gränser. Det finns givetvis en gräns på hur många vi har kapacitet för men den frågan vågar inte politikerna ta i med tång eftersom de är ynkliga människor som hellre sitter på sitt mandat än att använda det för Sveriges bästa. Det borde ha varit en självklarhet att vi skulle ha inventerat möjligheterna innan vi öppnade grindarna på vid gavel. Det borde ha varit en självklarhet att vi först tittade på hur de sämst ställda har det i landet innan vi skaffade oss ytterligare utgifter som vi har svårt att finansiera. Det borde ha varit en självklarhet att vi först kikade på hur många människor vi har bostäder till, hur många vi kommer kunna bygga i närtid, istället för att diskutera i termer som hur många människor vi ”har plats till”. Att ha plats till innebär faktiskt inte att vi kan belägga hela Sveriges yta med människor.

En politiker måste ha en kompass och en överblick som är större än vad som just finns under näsan. En politiker måste ha tillräckligt mod att säga nej trots att vinden blåser. En politiker måste vara inläst nog, och inte minst våga be om rätt information, för att kunna fatta beslut som gynnar Sverige även om de besluten kanske inte faller i god jord hos de vokala få.

Just nu måste politikerna ta ansvar, de måste gå ut i kommunerna och fråga hur många flyktingar de kan ta emot (och acceptera svaret de får), de måste se till hur vår hjälp skall kunna finansieras, hur den bäst används men samtidigt ha blicken mot horisonten för att inte tappa bort det större perspektivet. De får inte missa att deras uppdrag primärt är hur vi skall ha ett så bra samhälle som möjligt. Att förenkla asylprocessen är en del i det hela men den måste ske i kombination med ett fast antal som vi kan hjälpa. Vi måste kunna säga ”Så här många kan vi ta emot men sedan är det stopp!” och vi måste vara tydliga med detta mot vår omvärld.

Det kan låta cyniskt att vägra att ge hjälp till alla men någonstans finns där en gräns för vad vi mäktar med och vi måste finna denna gränsen illa kvickt för att därefter anpassa mottagandet så att det blir så bra som möjligt för våra blivande landsmän men också för de landsmän som redan är här.

Vi har inte råd med ynkliga politiker! Det är dock riktigt trist att, som borgare, betrakta den politiska fegheten inom ”mitt” tidigare förstahandsval och konstatera att de enda som hela tiden vågat dra upp frågan i ljuset är just de ”förhatliga” Sverigedemokraterna…

Inte alls konstigt att de vinner väljare för ingen vill rösta på en feg lögnare.

En bild på ett drunknat barn…

För några dagar sedan gjorde jag något, för mig, ganska ovanligt. Jag handlade och skrev i affekt i ett publikt forum. Detta trots att jag är helt införstådd med att det aldrig är en bra idé att skriva eller agera i affekt eftersom man då inte är mottaglig för något annat än känsloargument och att dessa av naturen inte är speciellt genomtänkta eller logiska.

Anledningen till att jag reagerade med känsla framför logik var att någon, återigen, postade bilder på ett dött barn i ”min feed” på facebook. Vilken frisk människa som helst reagerar såklart på bilder av döda barn och jag tror att jag försökte ”rädda situationen” genom att förklara varför jag reagerade som jag gjorde men samtidigt tror jag det behövs litet mer än så.

Först och främst anser jag att det är fullständigt vidrigt hur vissa människor försöker profitera (inte tvungetvis genom pengar utan även uppmärksamhet eller genom att försöka erhålla ”godhetspoäng”) på att ett barn har drunknat. Det finns inte heller något som talar för att färre kommer att drunkna med den ”welcome refugees”-kampanjen som startats av vissa, kortsiktigt tänkande, människor utan snarare tvärtom. Om vi vill att färre skall drunkna så måste vi ta till andra åtgärder än att uppmuntra fler att göra samma resa. Att omedelbart skeppa tillbaka de som lyckas ta sig i land tillhör nog en av de mest logiska åtgärderna eftersom detta, ganska effektivt, skulle sänka smugglarnas verksamhet och då minska riskerna för de flyende.

Men… jag förstår att vissa kommer agera i affekt mot en sådan lösning för det är på detta sätt många nu handlar. Det framkommer då känsloargument som inte har någon annan eftertanke än att ”vi måste göra något”. För de såg en bild på ett drunknat barn…

Saken är den att någonstans måste en gräns dras och till och med de främsta förespråkarna för ”welcome refugees”-kampanjen har gränser för hur mycket de själva kan tänka sig offra för någon annan.

Exempelvis så undrar jag om vi skall dra gränsen vid de som, efter en riskfylld resa och stöd till organiserad brottslighet, lyckas ta sig i land på andra sidan. Varför inte plocka upp dem med säkra farkoster innan de betalar dessa avskum som ändå inte bryr sig om att få dem säkra till sin destination? Eller varför inte plocka upp dem redan vid gränsen till Syrien (om vi nu använder just Syrien som exempel)? Eller varför inte skeppa ut de som vill rakt från deras hem och flyga in dem till EU? Kanske det då också skulle vara lättare att få dem att ta med sig identitetshandlingar som styrker att de faktisk är i behov av vår hjälp?

Säkert finns det en och annan som finner problem med gränsdragningen men så länge som de endast agerar i affekt så blir det svårt för dem att tänka längre än vad de ser precis framför sig. Och jag förstår att de reagerar för det var en bild på ett drunknat barn…

Samtidigt så ställer jag mig litet frågande till vad ”welcome refugees”-kampanjen egentligen går ut på. Hur många flyktingar är de villiga att ta hand om? Hur många bostäder har de till sitt förfogande? Hur många jobb och hur mycket pengar har de att använda? Och hur många anhängare är egentligen villiga att på riktigt göra en insats? Jag menar, det är hela tiden en gemensam ansträngning som skall göra det möjligt för flyktingarna att få ett bättre liv men varför inte börja med de främsta anhängarna av kampanjen? Varför öppnar de inte upp sina hem och låter flyktingarna bo där tillsammans med dem? Eller varför flyttar de inte till ett billigare boende, säljer undan onödigheter som Xbox, Playstation, fin bil, semesterresan osv och skänker allt överflöd till bättre behövande?

Jag vet att jag nyligen skrivit om detta men jag finner det vara en extrem form av hyckleri när någon indignerat går ut offentligt och rackar ner på oliktänkande samtidigt som de hyllar sig själva när de minsann skänkt en hel femhundring… Femhundra spänn är väl egentligen ingenting om man ser tll hur mycket överflöd dessa indignerade människor har att ösa ur? Speciellt med tanke på hur de gärna rackar ner på andra med just argumentet att vi i Sverige är så rika? Nej, jag ser dem som hycklare fram tills dess de, på riktigt, skänker bort sin egna privata förmögenhet och inte bara pekar på den där diffusa guldpengen som är den allmänna rikedomen. Den där pengen som är sprungen ut tomma intet och liksom bara finns där. Pengen ingen egentligen behöver arbeta för.

Vad jag försöker få fram är att de som så gärna talar om att vi minsann har råd med både det ena och det andra först och främst skall se vad de själva, som individer, kan offra för någon annan innan börjar kasta nedsättande epitet omkring sig för att samtidigt höja sig själva. Femhundra spänn är helt enkelt ingenting.

Men… Kanske det handlar mindre om flyktingarna och mer om vilken bild av sig själva dessa anhängare vill projicera på andra. Syns du inte finns du ju inte och vill du skörda ”likes” och delningar så finns det ju inget bättre sätt än att försöka framstå som godheten själv i en värld där alla andra tydligen är elaka. Saken är ju den att de flyktingar vi inte ser, de som inte har möjlighet att fly och de som skulle gynnas mest av hjälp på plats, inte heller finns och fram tills dess tramsmedia fokuserar på dem så kan vi ju fortsätta profitera på bilden av ett drunknat barn…

Men det är klart, inte kan vi väl göra det för då skulle vi ju göra något som Sverigedemokraterna förespråkar. Och det är ju fullständigt otänkbart.

Egocentrismen personifierad.

Jag är nog en ganska egocentrisk kille sett ur ett visst perspektiv. Jag vill ha det jag har och helst litet till. Jag vill att mina barn skall ha de bästa förutsättningar som möjligt är för att få en bra framtid. Detta trots att någon annan skulle kunna gynnas av det överflöd som vi, trots att vi lever på en sjuksköterskelön, har i jämförelse med många andra i världen.

Saken är den att om jag skulle försöka fördela min ”förmögenhet” för att hjälpa så många som möjligt kommer jag snart att ha precis lika litet och befinna mig i samma misär som dem och det vill jag inte. Därför väljer jag att rationalisera bort all smärta, allt lidande som pågår i världen i detta nu. Jag måste tänka bort det för annars skulle jag förgås i det djupa hål av depression ett konstant och realistiskt förhållningssätt till verkligheten skulle bära med sig. Så, jag väljer att inte fokusera mycket mer än på det jag har framför mig. Jag fokuserar på mitt eget liv, på mina barn och, när jag arbetar, på den patient jag har framför mig. Det är där jag kan göra de stora insatserna.

Vi är en extremt liten men privilegierad grupp här uppe i norden. Det är viktigt att poängtera att vi inte, på något sätt, är en stormakt. Vi är inte ett stort land. Vi har en liten befolkning. Vi har inte enorma resurser totalt sett även om vi per capita är förmögna i jämförelse med många andra länder. På samma sätt som i det mikrouniversum jag beskrev ovan så skulle vi fort slätas ut och befinna oss i samma nivå som de vi vill hjälpa om vi inte tänker först och agerar förnuftigt. Vi måste välja vilken nivå vi vill ligga på när det gäller skola, vård, bekvämlighet osv. innan vi vet hur mycket resurser vi egentligen har.

Först när vi bestämt oss för nivån har vi en aning om hur mycket som blir över till att hjälpa andra. Många av de som idag kallas rasister (som exempelvis gav sin proteströst till Sverigedemokraterna) är egentligen endast oroliga och, liksom jag, egocentriska människor som vill behålla det vi haft och som vill försäkra sig om att vårt arv till våra barn kommer tillåta dem leva i det bästa av länder.

Jag är egocentrisk och skäms inte över det. Jag delar med mig om jag har möjlighet till det men det sker mest i mitt eget mikrouniversum för jag har insett att det är där jag kan göra störst skillnad. Jag vill inte lägga mig på en lägre nivå än jag är just nu och har inte själv, precis som de flesta andra, oändliga resurser att sprida omkring mig. Och när man lyssnar på vissa, enligt mig fullständigt verklighetsfrånvända människor, så verkar det som de har alla resurser i världen och att det inte påverkar något om andra skall dela på dessa resurser.

Det är så lätt att ge bort pengar man inte äger, jobb eller lägenheter man själv inte behöver. Speciellt när vi talar om ”pengar” som liksom bara existerar där ute i fantasin. Det saknas insikt om att alla pengar måste komma någonstans ifrån. Någon måste tjäna in dem genom arbete och om denna någon ser att dessa pengar sedan används på ett sätt som inverkar negativt på den värld denne befinner sig i så… är det inte konstigt om denne någon kommer vilja dra åt snaran för att minska på det negativa den är med och betalar till.

Min uppmaning till alla de som så tydligt propagerar för att vi inte behöver fundera över antalet invandrare vi släpper in, till de som inte tycker bostadsbristen är ett problem, som inte tycker det gör något att vi har hög arbetslöshet eller alla andra farhågor som bristande skola, vård, skyddsnät (grundade eller ogrundade): Börja med att ge bort ert eget överflöd! Flytta till en mindre/billigare lägenhet! Spara inte några pengar! Släpp tanken på semesterresan, x-boxen eller den nya cykeln. Skänk bort allt ert överflöd!!

Det brukar nämligen låta som om ni har hur mycket som helst att ge bort och alla andra, som vill vara mer försiktiga med vad som skall göras med resurser och möjligheter, är svin som bara skall hålla tyst. Så varsågoda och SKÄNK BORT ERT ÖVERFLÖD!! Börja där innan ni kräver något av någon annan. Börja med er själva innan ni dömer ut andra som har en annan syn på vilken mikrovärld de vill leva i. Om ni tror att ni redan skänker så mycket som ni kan så hör av er för jag kan garantera att jag kan finna områden där ni kan dra ner på utgifterna för att kunna skänka mer!

Hur man än ser på det så är vi ensamma om att leva våra liv och främst bör vi väl ta ansvar för dessa liv och de liv vi satt till världen.