Politikens ynklighet

Det här med populism brukar rynkas på näsan åt och inte helt sällan användas för att beskriva ”satans anhängare” och förespråkare för ett nytt Treblinka, ja Sverigedemokraterna alltså. Populist, för mig, är den politruk som med örat mot marken och fingret i vädret ser till att följa vad den mest högljudda gruppen väljer att fokusera på. Ni vet, den där lilla klicken som ofta drar med sig ett släptåg av lättpåverkade människor, vilka själva inte orkar sätta sig in i en fråga utan endast agerar känslomässigt, och som utnyttjar detta för att vinna ”ära och berömmelse” i ett försök att få ”finnas till” ett slag.

Där har vi numera den så kallade ”sjuklövern” vilka själva inte vågar säga något där någon kan ta anstöt, inte vågar ta några egna beslut för ”någon” kan komma i kläm och inte vågar säga något som kan tolkas som att de har en egen åsikt. Decemberöverenskommelsen är ett tydligt exempel på hur fega och ynkliga individer inom alliansen väljer att undvika allt vad ansvar heter genom att helt enkelt avskriva sig detta. De har möjlighet att faktiskt bedriva politik men väljer att sitta på avbytarbänken och låtsas att de har förslag som kan göra skillnad i stället för att driva igenom dem. För att vara tydlig: Alternativet till DÖ är att INTE ha DÖ. Sedan får man lösa de problem som kommer…

Det skall inte vara lätt att styra ett land. Det skall inte vara lätt att få igenom dåliga förslag. Om du som politiker inte vågar agera i linje med din övertygelse när möjligheten ges skall du nog inte vara politiker.

Som jag ser det måste en politiker ha en större överblick över läget och en ideologi i ryggsäcken för att hålla sig på banan när variationer i världsläget gör det svårt att hålla blicken mot horisonten. Jag menar inte att t.ex. alla moderater måste tycka likadant eller ha en identisk ideologi utan att var och en bör ha sin egen åsikt och egna ideologi men att dessa två självfallet har fler likheter än olikheter inom gruppen ty annars kanske det är läge att byta parti. Huvudsaken är att politiken måste se till den större bilden och inte fokusera så mycket på vad massmedia, klicken eller de lättledda väljer som ”flavour of the month”.

Om vi blickar tillbaka litet så har politiken, bortsett från ett parti, inte vågat räkna på eller diskutera hur mycket människor vi kan hjälpa inom Svea rikes gränser. Det finns givetvis en gräns på hur många vi har kapacitet för men den frågan vågar inte politikerna ta i med tång eftersom de är ynkliga människor som hellre sitter på sitt mandat än att använda det för Sveriges bästa. Det borde ha varit en självklarhet att vi skulle ha inventerat möjligheterna innan vi öppnade grindarna på vid gavel. Det borde ha varit en självklarhet att vi först tittade på hur de sämst ställda har det i landet innan vi skaffade oss ytterligare utgifter som vi har svårt att finansiera. Det borde ha varit en självklarhet att vi först kikade på hur många människor vi har bostäder till, hur många vi kommer kunna bygga i närtid, istället för att diskutera i termer som hur många människor vi ”har plats till”. Att ha plats till innebär faktiskt inte att vi kan belägga hela Sveriges yta med människor.

En politiker måste ha en kompass och en överblick som är större än vad som just finns under näsan. En politiker måste ha tillräckligt mod att säga nej trots att vinden blåser. En politiker måste vara inläst nog, och inte minst våga be om rätt information, för att kunna fatta beslut som gynnar Sverige även om de besluten kanske inte faller i god jord hos de vokala få.

Just nu måste politikerna ta ansvar, de måste gå ut i kommunerna och fråga hur många flyktingar de kan ta emot (och acceptera svaret de får), de måste se till hur vår hjälp skall kunna finansieras, hur den bäst används men samtidigt ha blicken mot horisonten för att inte tappa bort det större perspektivet. De får inte missa att deras uppdrag primärt är hur vi skall ha ett så bra samhälle som möjligt. Att förenkla asylprocessen är en del i det hela men den måste ske i kombination med ett fast antal som vi kan hjälpa. Vi måste kunna säga ”Så här många kan vi ta emot men sedan är det stopp!” och vi måste vara tydliga med detta mot vår omvärld.

Det kan låta cyniskt att vägra att ge hjälp till alla men någonstans finns där en gräns för vad vi mäktar med och vi måste finna denna gränsen illa kvickt för att därefter anpassa mottagandet så att det blir så bra som möjligt för våra blivande landsmän men också för de landsmän som redan är här.

Vi har inte råd med ynkliga politiker! Det är dock riktigt trist att, som borgare, betrakta den politiska fegheten inom ”mitt” tidigare förstahandsval och konstatera att de enda som hela tiden vågat dra upp frågan i ljuset är just de ”förhatliga” Sverigedemokraterna…

Inte alls konstigt att de vinner väljare för ingen vill rösta på en feg lögnare.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *