Sätt egna gränser

Jag har hängt i många olika forum som berör olika relationella problem och slås av hur ofta det kommer upp problem som bottnar i att en man inte varit tydlig med var hans gränser går (ja, jag är man och skriver ur det perspektivet men det går säkert att översätta till ett kvinnligt perspektiv om man vill).

Nu vill jag vara väldigt tydlig med att sätta gränser inte alls betyder att man på något sätt drar upp riktlinjer för vad ens partner får eller inte får göra ty den rätten har ingen i ett förhållande (och skall inte heller ha den rätten). Det är ett kontrollerande och nedbrytande beteende och har du en sådan partner skall du backa ut så snart du ser den tendensen.

Nej, att sätta gränser har mer att göra med vad du kan acceptera att din partner gör och vilken reaktion de kan förvänta sig om de passerar de gränserna. Det är såklart bäst att tala om bådas gränser (i alla fall de man känner starkt över) innan man tar steget från initial dejting/utforskande och in i ett monogamt förhållande (men redan innan det kan man ha gränser som, om de passeras, skulle försvåra ett blivande förhållande).

Som ett simpelt exempel kan man ta flirtande med andra. Vissa tycker det är harmlöst och litet roligt emedan andra kan se det som sårande och respektlöst. Det är upp till var och en att bestämma var gränsen går och även om jag tror att flirtande med andra inte skall finnas i ett seriöst förhållande behöver såklart inte alla hålla med mig.

Jag har också läst responsen från vissa där de lyfter att man inte skall vara så osäker i sin manlighet, att man inte skall vara kontrollerande, att man har trustissues, ”who hurt you” osv. och visst kan det finnas ärr från förr som påverkar var ens gränser ligger och att man borde arbeta på de delarna men man kan inte annat än att utgå från det nu man lever i.

Jag tycker t.ex. inte att det är orimligt att man, i ett seriöst förhållande, ändrar sitt beteende mot omgivningen något. Flirtande går bort för mig för, även om det är kul när man är singel, ser jag det verkligen som respektlöst mot ens partner.

Jag tror ju också att sann vänskap mellan män och kvinnor är synnerligen sällsynt. Alltså sådan vänskap man har med någon av ens egna kön (räknar bort de som har en sexuell preferens som avviker från normen här). Inte slentrian som kollegor eller att man snackar litet med någon man möter på stan eller svarar på ett inlägg någon skrivit på facebook utan en person man tar en fika, går ut och tar en öl, kollar på film, ringer eller skickar privata meddelanden med. För i så gott som alla sådana ”vänskaper” finns en sexuell underton (definitivt från mannens sida även om vissa kvinnor säger att de ”inte har en aning om det” eller inte tror på det men just så simpla är män) och känslor från något, eller båda, håll som inte riktigt är förenligt med att leva i ett förhållande. Jag förstår att den sortens uppskattning är lockande att behålla (både för män som kvinnor) när man går in i ett förhållande men för mig så går det bort. Btw, den kvinna som tror att hon har manliga vänner kanske skulle testa att skriva ett meddelande i stil med ”Jag är fan ensam idag och behöver någon. Kan inte du komma hit och ”umgås” med mig?” och se vad hon får för respons… Å andra sidan så vet hon redan vad svaret kommer att bli.

Så en kvinna som drar utomlands själv (eller med en grupp vänner men utan sin partner), sover över hos en manlig bekant, umgås mycket med manliga vänner osv. efter att man kommit överens om att man är ett par hade jag backat bort från för jag skulle själv begränsa mig från sådant och om min partner inte tycker sig behöva den gränsen så ser jag ett tråkigt avslut längre fram. Sprit, distans osv. gör något med människors uppfattning om var ens personliga gränser ligger. Visst kan det finnas ångest efteråt men då är det för sent.

Återigen detta har inte med begränsande av ens partner att göra utan bara att man medvetandegör för sig själv var ens gränser finns. Många saker behöver man egentligen inte ens prata om utan det räcker med att man klargör internt när det är dags att börja backa om ens partner verkar ha preferenser som inte ligger i linje med vad man vill ha. Så vad det rör sig om är inte en begränsning utan att man, för sig själv, är tydlig med vad konsekvensen blir om ens partner inte verkar dela synen på vilka gränser ett förhållande innebär.

En gräns som brukar vara allmänt accepterad i de flesta seriösa förhållanden är ju att man endast ägnar sig sexuellt åt sin partner men samtidigt är det ju så att ord aldrig någonsin garanterar att hon (eller han) inte tar tillfället i akt om möjligheten ges. Man kan inte förbjuda sin partner från att följa det den tycker är rätt för den MEN man kan styra över vad man själv gör om gränsen passeras. Otrohet är en gräns som gärna är bra att vara tydlig med. Själv accepterar jag ingen form av otrohet oavsett om det är fysisk eller psykisk, faktisk eller bara uppskattande/upphetsande meddelanden. Sker det är förhållandet över för min del oavsett hur mycket mitt hjärta skulle klappa för den kvinnan.

Något som självfallet gäller är att man själv håller sig inom de gränser man funnit för sin partners beteende. Om en kvinna visar uppskattning och kanske föreslår en fika så får man backa ur med en ev. nödlögn om att man skall umgås med ens flickvän (att nämna en partner visar även för den som frågar att man inte är intresserad på det viset och de flesta fattar den hinten). Så det går såklart inte att ha någon dubbel standard om man skall kunna betrakta sig själv som en person med hedern intakt.

Alla skall ju finna sina gränser utefter egna preferenser men mina bygger mestadels på en realistisk (men generell) insikt om människors beteende och kunskap om underliggande orsaker till varför människor gör de val de gör. Saken är den att vi (generellt talat) inte är speciellt komplexa. Vi vill gärna framstå som det men nej… Vi är enkla varelser i den mest grundläggande betydelsen.