The night before.

När jag var 18 for en nära vän och jag till Israel för vi behövde båda ett avbrott från den värld vi då levde i. Eller… Nära vän var han inte då för vi hade precis börjat lära känna varandra. Egentligen var det så att jag, under en fysiklektion, kom på tanken att jag var tvungen att ta mig bort men samtidigt var jag, innerst inne, inte helt säker på att jag skulle våga släppa taget såpass mycket att jag kunde lämna allt och ge mig ut i det okända. Så jag släppte pennan och tittade upp mot grabben som satt till vänster om mig just då och sa: ”Fan jag skiter i detta… Tänker dra till Israel…”. Det var vad som krävdes för att jag skulle se det som en reell plan. Att just säga det till någon annan gjorde det till en verklighet som var genomförbar. Att den grabben först fortsatte räkna på sin fysikuppgift innan han plötsligt slutade skriva, tittade upp och sa ”Jag hänger med.” var inte riktigt väntat. Men det var väldigt uppskattat.

Och vi var ganska lika på många sätt. Delade många intressen även om det främst var alkohol och kvinnor som var mest framträdande. Sedan tror jag att vår nedstämdhet hade drag som delades. Jag minns att vi vid 18-års ålder inte hade någon framtidstro. Vi kunde inte se någon framtid, där fanns inget hopp eller någon plan. Det var som ett mörker i en tid där vi borde ha sett möjligheter och varit intresserade av vad livet hade att erbjuda.

Efter flera år och många svackor hamnade jag i något grundläge som låg en bit under medellinjen i sinnesstämning. ”Min” läkare kallade det dystymi men jag är inte säker på att det är rätt benämning. Det var inte en suicidal nedstämdhet utan mer en ”om det tar slut i morgon så är jag ok med det”. Jag kan numera också identifiera en långt gången utmattningsdepression som hade sin grund i att jag jobbade på en restaurang alla dagar i veckan och så hade gjort ett bra tag. Detta kombinerat gjorde mig varken till en bra pappa eller partner och sviterna efter utarbetning har återkommit i vågor och det gör det svårt att komma igång med projekt eller uppgifter ibland för hjärnan känner sig fullständigt utmattad och oengagerad.

Hursomhelst så var det i alla fall när mina barn anlände som den där acceptansen för att livet kunde ändas närsomhelst började ifrågasättas och när ”lillan” väl var ett faktum så räknade det matematiska geniet inom mig ut att jag behöver nå 50-års ålder för att hon åtminstone skall vara myndig nog att ta sina egna beslut i livet. Därför satte jag målet att uppnå min 50-årsdag och det verkar som om jag lyckas med detta eftersom det inte är många timmar kvar innan hela Sverige firar min födelsedag genom att mumsa våfflor.

Och det där med vissa har sådana problem med att fylla år har jag aldrig riktigt förstått. För varje ny födelsedag har man ju överlevt ytterligare ett år och det är ju egentligen ganska coolt med tanke på hur många som inte gör det. Jag har brukat vakna och känna det som att jag dingat en ny level i IRL-spelet ”Life”. Ganska skönt att slippa de där kriserna vissa pratar om. 🙂

Nåväl, oddsen talar för att jag blir 50 om några timmar och då har jag upplevt ett mål jag haft länge. Efter detta tuffar jag på så länge som livet tillåter mig. Allt efter i morgon är en bonus.