Tid mellan arbetspass

När man jobbar med det vi gör inom vården ställs man inte sällan inför det faktum att så gott som alla av oss kommer ta slut en dag. Både gamla som unga har jag delat den sista tiden med. Jag försöker hantera det genom att fokusera på att jag gjort mitt bästa för att personens sista tid skall ha varit så bra den kunnat under de pass när jag haft ansvaret. Men jag kan inte, på något sätt, säga att det går mig oberört förbi och detta är troligtvis något positivt.

Innan jag började läsa till sjuksköterska funderade jag på om jag någonsin ens skulle kunna sticka någon eftersom jag inte vill göra någon illa men också om jag rent personligt skulle kunna hantera alla trauman, sorger, smärtor och dödsfall. Just stickandet löste jag genom att försöka bli så bra som möjligt på det för prover måste tas och infarter måste finnas om vi skall kunna hjälpa personen. Resten… hanterar jag så gott det går.

Jag har alltid varit dålig på att komma ihåg namn men många personer minns jag tydligt. Som en jag följde från kvällen den kom till avdelningen för en planerad operation, där vi fick en bra kontakt, genom ett flertal komplikationer under följande veckor till det ögonblick det sista andetaget togs.

Eller paret där den ena var drabbad och de båda visste att det inte skulle gå vägen. Men där de tog hand om varandra på ett så fint sätt och där allas vår relation nästan blev av en mer vänskaplig sort.

Eller alla samtal med anhöriga där de gör sitt bästa för att landa i den oundvikliga verkligheten de just ställts inför.

Jag vet att jag upplevt mina egna problem så futtiga i den kontexten och hur jag tänkt att man borde ha med sig den sortens realitet när något i livet krånglar. Hur man bättre borde ta tillvara sällsynta mirakel när de väl korsar ens väg och göra sitt bästa för att inte tappa bort dem eftersom man aldrig vet vad som väntar bakom nästa hörn i livet.

Men så inser jag oftast att det inte alltid räcker bara med den ensidiga insikten. Det går inte att ensam försöka härda igenom när omvärlden befinner sig på en helt annan plats som denna sortens tankar, i stunden, inte kan penetrera.

Livet är inte simpelt men det är, till viss del, vad man gör det till. Så man får försöka njuta av tider med lycka, sörja när man förlorar och sedan bara kämpa vidare tills ens egna nummer ropas upp.
När det nu blir…