Tro och sjukdom

Denna fundering kanske kommer uppröra en och annan men den är inte skriven i det syftet…

Jag tycker religion är ett intressant område och talar gärna med religiösa människor för att just få en inblick i hur de resonerar. En diskussion, från min sida, rörande detta ämnet är förutsättningslös och får ta de vändningar den gör men jag tror att jag inte uppfattas respektlös eftersom jag faktiskt inte attackerar deras tro utan har en genuint intresse av vad de säger.

Men… Om vi ser till psykiatrin så gör vi vårt bästa för att behandla psykisk ohälsa med både terapi och medicinering. Detta beroende på att patienterna upplever världen på ett helt annat sätt som att de kan höra röster, ”se” saker vi andra inte gör, får vanföreställningar där de själva lever i en värld vi andra inte förstår, är paranoida eller kanske känner sig tvungna att leva efter specifika regler för att inte katastrofer skall inträffa.

Vad skiljer då de senares vanföreställningar från en religiös människas och varför förväntas det att alla som inte alls uppfattar världen som den religiöse ändå måste respektera och tassa på tå runt denna ovetenskapliga uppfattning? Varför, bortsett från kostnaden, behandlas inte religiösa människors, ur vetenskapligt perspektiv, verklighetsfrånvända syn på tillvaron på samma sätt som man gör med patienter inom psykiatrin?

Hur kommer det sig att vi accepterar att politiken låter sig influeras av diverse religiösa samfunds tro och regelverk trots att de inte kan frambringa ett enda bevis på att deras tro har något som helst med verkligheten att göra? Var går gränsen mellan religiös tro och psykisk ohälsa? Borde religiösa människor ens ha rösträtt då de baserar sitt val delvis på premisser som endast verkar existera i en fantasivärld?

Jag tycker detta är svårt eftersom jag själv inte lever i en tro utan mer ser till vad som kan visas fungera i den verklighet vi lever. Nu kan hävdas att den kristna lightversion vi har i Sverige trots allt är ganska harmlös och egentligen inte bidrar med någon som sänker livskvaliteten men så hamnar vi ju ibland i sektliknande samfund och där är det ju en helt annan sak. Vi ser också fler krav från muslimska delar som helst skulle se att vårt lagliga regelverk blev underställt sharialagar. Var drar vi gränsen för hur mycket inflytande sådana fullständigt horribla åsikter skall få och varför drar vi den just där?

Som sagt, det är svårt det här eftersom det är så många som lever i en tro som, på många sätt, egentligen borde sättas en diagnos på. Självfallet hävdar religiösa människor att deras tro inte på något sätt är en psykisk sjukdom men å andra sidan gör en paranoid eller psykotisk människa detsamma.

Jag har inga svar på detta men jag lutar starkt åt att vårt samhälle inte på något vis skall låta sig ledas, styras eller påverkas av något som inte finns några som helst belägg för. Samhället som sådant skall inte stödja eller underblåsa vanföreställningar.

Med detta sagt så vill jag ändå påpeka att jag inte ser ner på varken religiösa människor eller de som hamnat i facket ”psykiskt sjuka”. De är fortfarande väldigt intressanta och jag har inga problem med att människor tror på gud, tomtar eller älvor för dessa fantasier gör världen litet mer intressant att leva i. Men… det finns ett gnagande men…