För länge länge sedan läste jag en artikel om hur en vilsen äldre person hade blivit funnen med hjälp av polis, orienterare och hemvärnet. Jag kände att jag ville vara en del i liknande operationer men var uppenbarligen inte polis som min broder utan snarare elektriker. Inte heller såg jag någon framtid som aktiv orienterare så därför föll blicken på hemvärnet.

Genom en lyckosam slump visade det sig att de skulle ha en rekryteringsträff som jag därför släpade iväg mig till. Jag hade väldigt dålig koll på vad de där prostatakrigarna egentligen höll på med eller på vilket sätt jag skulle kunna göra mig nyttig. Av alternativen som presenterades föll sig sjukvård som det mest intressanta. Jag hade länge varit intresserad och tillochmed haft en fundering på att söka mig till den banan men eftersom det var så värdelöst betalt inom den branschen så var det inte logiskt att lämna den ekonomiskt fördelaktiga elektrikerbranschen.

Nåväl, jag sökte och blev antagen till GrundKurs 1 (Gk1) där jag, i Villingsberg, spenderade två fantastiska veckor. Gk2 genomfördes sedan i Skillingaryd något halvår senare och så var jag då färdig Hemvärnssjukvårdare. Ett par år efter detta gick jag gruppchefsutbildning ute på Fårö och gick sedan i tjänst som sjukvårdsgruppchef i 454’e (eliten btw…).

Under denna tid jobbade jag både som elektriker, projektledare och sedan beredare inom elnät och de två senare tjänsterna var en stor bidragande orsak till varför jag sedan gick rakt in i en vägg. Eller tja, det var snarare personalpolitiken på Infratek AB som gjorde att jag sjönk ner i en utmattningsdepression… Trots mitt, då odiagnostiserade, tillstånd fortsatte jag som vanligt på arbetet men såg en andningspaus då jag, av mina överordnade i hemvärnet, gavs möjligheten att läsa 15Hp ”Akutsjukvård i fält” uppe i Boden. Med denna tio veckors utbildning följde också tre veckor praktik fördelat på akuten och ambulansen i Varberg. Någonstans under denna utbildning och praktik började jag inse att sjukvård var ett område jag faktiskt passade inom.

När jag sedermera officiellt befann mig i den beryktade väggen gick jag återigen ut i verksamheten för att jobba som elektriker men behöll irritationen och besvikelsen över hur illa företaget jag jobbade på behandlade sin personal. Då läste jag något om sjuksköterskeutbildning…

Jag hade inte alla betyg som behövdes för detta men, efter att ha talat med komvux, så tentade jag snabbt av de som fattades för att sedan skicka in en ansökan till sjuksköterskeprogrammet bara för att se om jag hade någon möjlighet. Det var tydligen inga problem även om det var högskoleprovet på 1.8 som var den egentliga orsaken att jag kom in… Men, jag hade sökt till Halmstad istället för Varberg så jag tackade nej till platsen och sökte återigen och kom in till Varberg för höstterminen 2012.

Klassen jag hamnade i var, inte helt förvånande, ganska fattig på personer av manligt kön och jag bestämde mig tidigt för att inte ta någon större plats eftersom jag var ganska säker på att det skulle ligga mig i fatet om jag blev den där ”gubben som bara skall bestämma”. Med facit i hand kanske jag kunde ha tagit mer plats än jag gjorde utan att det skulle varit negativt men… det kändes som ett sunt beslut när det togs.

Nu har tre år passerat och även om jag aldrig tvivlat på att jag skulle lyckas så känns det ändå litet konstigt att jag, vid 39 års ålder, tog beslutet att fullständigt byta bana och nu, som 42-åring, faktiskt är i mål med det beslutet. Det är ett tydligt bevis på att ingen måste sitta fast i en destruktiv värld utan kan ta tag i rodret och ändra riktning. Men det känns litet skumt ändå 🙂

På fredag är det avslutning och på måndag, klockan 07:00, börjar jag jobba på akuten i Varberg som sjuksköterska. Allt detta på grund av en riktigt dålig arbetsgivare och att Hemvärnet gav mig möjligheten att testa mina vingar inom en helt annan värld.

Så tack till Hemvärnet! Tack till mina barn och deras moder! Tack för stöd av min broder och mina vänner. Tack till mina klasskamrater! Och tack till mig själv för att jag aldrig gav upp trots att det fanns en del riktigt branta uppförsbackar.